Wimbledon 1 - 2 Portsmouth
Det såg ut som en säker seger i paus för ett väldigt dominant bortalag, men Wimbledon lyfte i andra halvlek och skapade spänning med ett mål och en tung press som blev resultatlös.
Med Ronan Curtis på landslagsuppdrag och en förlust i bagaget var ändringar att vänta. Kenny Jackett satte Dion Donohue till vänster och Oliver Hawkins som spets i ett 4-4-1-1-system. Gareth Evans gick ut till höger och Jamal Lowe fick den mer fria rollen bakom Hawkins. Tanken var tydlig: få ut bollen på de känsliga inläggsfötterna och använd Hawkins styrkor med Lowes snabbhet i hans närhet.
Första chansen föll till bortalaget. I den fjärde minuten räddade Joe McDonnell Tom Naylors nick med foten efter Donohues hörna. Fem minuter senare fick han på nytt använda foten. Ett pressat Portsmouth spelade loss bollen från vänster på egen planhalva, Clarke vände kallt bort sin motståndare, och bollen spelades till Nathan Thompson vars svepande boll hittade Evans. Yttern tog elegant ner och tunnlade sin back i en rörelse innan han sköt ett lågt skott som målvakten parerade.
I 19e fick Wimbledon sin första heta chans. Efter ett långt anfall blev det ett bra läge för Jervis som fick hyfsad träff, men rakt på Craig MacGillivray. Den missen blev kostsam för fem minuter senare tryckte Tom Naylor in en hörna från Donohue via en försvarare. Minuten senare nickade Hawkins utanför efter bra inlägg av Lee Brown.
Andy Barcham stack emellan med en hyfsad chans när han bröt in från vänster och sköt ett hårt skott som MacGillivray fick kasta sig för att kunna klistra. En tv-räddning. Sedan svängde det åt andra hållet. Naylor frispelade Lowe, men han drog bollen bakåt för högern och Adedeji Oshilaja bröt. Hawkins var fri i mitten och hade gärna rakat in 0-2 ifall Lowe valt ett lågt inspel med vänstern istället.
Men det kom ett sådant mål bara någon minut senare. En blixtsnabb kontring och Lowe, Donohue och Brown sågade sig igenom och den sistnämnde satte en låg passning parallellt med mållinjen som Evans rakade in i öppet mål från snäv vinkel. En upprullning.
Portsmouth jagade fler mål och borde verkligen fått bättre utdelning. McDonnell räddade snyggt på Naylors distansskott till hörna, Oshilaja blockade Hawkins avslut från nära håll och sedan fick Donohue varning för filmning när han borde fått straff. Det var definitivt kontakt, det var inte spel på bollen och Donohue tappade balansen som följd av det, men han gick omkull på ett onaturligt sätt efter att ha försökt stå upp.
Innan halvleken var slut hann Lowe och Evans skjuta varsitt skott över. Det borde stått minst 0-4.
När andra halvlek skulle sparkas igång stod bara tre spelare i blått på planen. Jamie Hanson, Anthony Hartigan och Will Nightingale skulle in, men vilka skulle ut? Barcham hade skadat vaden och Tennai Watson, rundningsmärke i första halvlek, skulle också bytas ut. Joe Piggott var inte tänkt att bli den tredje, men när Neal Ardley och de tre inhopparna var på planen började Piggott kaskadspy i omklädningsrummet. Fem minuter senare än tänkt kunde andra halvlek sparkas igång.
Andra halvlek inleddes med full kontroll för Portsmouth, men laget hade lite svårt att anpassa sig till vinden. Jag trodde det skulle bli svårare för Wimbledon att komma ur egen planhalva med vinden mot sig. Jag hade fel. Hanson var också något annat än vad Piggott var. Inte helt olikt Hawkins kunde han sysselsätta sina motståndare och hjälpa Wimbledon att flytta upp. Bollen kom inte tillbaka lika snabbt och inte lika ofta. Men Portsmouth hade fina lägen att utöka, först genom Donohue som sköt ett hårt skott några decimeter över och utanför krysset och sedan en nick av Clarke som Jervis räddade på mållinjen.
60 minuter hade gått och det såg hur säkert ut som helst. Visst hade 0-3 känts bra, men det skulle likväl krävts en enorm kollaps för att tappa detta. Men två mål är bara säkert fram till reduceringen, och pendeln hade börjat svänga. Portsmouth fick inte fast bollen på offensiv planhalva lika ofta och Hawkins ägde inte längre backlinjen. Wimbledon hade nu börjat stressa serieledarna mer och det gav resultat när Evans försökte sig på en inte alls enkel rensning med fel fot. Bollen gick rakt in i mitten och Hanson drog till på ett tillslag från 20 meter. Vänsterskottet skruvade runt MacGillivray och in strax under dennes högra kryss. Mycket snyggt och game on.
Wimbledon hade lägen, men avsluten var tama matchen igenom. De få gånger avsluten träffade mål var de lösa och rakt på MacGillivray. Räddningen på Barchams skott i första halvlek var enda gången målvakten behövde kasta sig. Kwesi Appiahs nick från nära håll borde vållat besvär, men den första av Wimbledons två kvitteringschanser var plockpotatis för MacGillivray. Den andra dök upp på ett inlägg mot första stolpen som Jervis styrde över innan han kolliderade med MacGillivray. Portsmouth stod emot även om det inte kändes behagligt. Det var närmast total hemmadominans sista halvtimmen för Portsmouth fick sällan fast bollen på offensiv planhalva, men det är svårt att skapa farliga chanser mot det här försvaret.
Serieledning och fortsatt obesegrat borta, då borde allt vara på topp. Nej, folk hittar skäl till att gnälla ändå. Det här var en dålig insats och en dålig match och så kan man ju tänka om man bara vill minnas sista 30 (forskning har visat att det är slutet på något man minns bäst). Jackett skulle haft en annan taktik än backa hem i andra halvlek (men är det inte nästan alltid så att laget som precis gjort ett mål växer och trycker tillbaka motståndet, som samtidigt blir mer osäkert?). Hemmaformen är för dålig och det beror ju inte på att motståndaren är defensiv (men det är faktiskt lättare att attackera mot ett mer offensivt hemmalag och Jackett kan ju inte gärna lösa problemet genom att spela mer defensivt hemma). Dräkterna var inte snygga (helt fel, vitt-vitt-rött är den snyggaste kombinationen, det behöver vi inte forska på). Ja, nu ser jag att jag gnäller på gnället, metagnäll så att säga, och det är ju lite onödigt. Låt oss avsluta med en viktig egenskap hos topplag. Det är att de lyckas vinna matcher som de borde avgjort tidigt, misslyckas med det och hamnar i situationer som igår. Portsmouth har haft ledningen i tio matcher och vunnit nio av dem. Att kunna försvara en ledning är ju en ganska bra egenskap det också.
AFC Wimbledon (4-4-2): McDonnell; Watson (Nightingale 46), Oshilaja (k), McDonald, Purrington; Jervis, Trotter, Soares, Barcham (Hartigan 46); Appiah, Pigott (Hanson 46)
Pompey (4-4-1-1): MacGillivray; N.Thompson, Whatmough, Clarke, Brown; Evans (k) (Walkes 89), Naylor, B.Thompson; Donohue (Close 74); Lowe; Hawkins (Pitman 80)
Domare: Lee Probert
Publik: 4569 (769 gästande)
