You Pay Your Money; You take Your Chance
The amazing Paul Maguire...Part 1
Stoke City gick upp till Englands högsta division 1979, efter 2 år i division 2. Säsongen därpå 1979-80 överlevde vi med nöd och näppe, mycket tack vare målen från vår stjärna Garth Crooks. Garth som föddes i Stoke-on-Trent, till jamaikanska föräldrar, visade att han kunde prestera i Englands högsta division. Jag minns att han gjorde ett hattrick mot WBA och att han var helt ostoppbar när vi slog Coventry City borta 3-1. Givetvis väcktes intresse från större klubbar; och ingen blev förvånad när han såldes till Tottenham Hotspurs i juli 1980. Stoke fick 650 000 pund, ett rekord för Stoke för en såld spelare, men frågan var; hur skulle det gå för oss nu när vi hade sålt vår målgörare?
Säsongen började som många Stoke fans befarade, dvs. dåligt. Första matchen var borta mot Norwich City, ett lag som var tippade att ramla ner (vilket de också gjorde). Stoke fick storstryk 5-1. Sedan hade vi 2 hemmamatcher mot WBA och Ipswich. Vi lyckades med rätt så mycket tur få 2 oavgjorde matcher, jag minns att mot Ipswich var resultatet 2-2. Men publiksiffran var skrämmande, drygt 10 000. Nästa borta match var mot Notts. Forest och åter fick vi storstryk. Denna gång var det 5-0. Alla som hade tippat Stoke som ett av lagen som skulle ramla ner, verkade ha rätt.
Stoke tränades då av Alan Durban, som på många sätt liknar dagens tränare Tony Pulis. Båda 2 är walesare och båda har ett rykte om sig att spela den enklare typen av fotboll. Förr tränade Durban Shrewsbury Town, en liten förening, men under Durban gick det bättre än någonsin. Laget spelade då i Englands nästhögsta division och hade ett rykte om sig att vara ett bra cuplag (laget hade slagit Man City ur FA cupen). En av deras stjärna var en skotte som hette Paul Maguire.
Nu behövde Stoke någon att ersätta Crooks och i tidningarna kunde man läsa att Durban var ute efter Maguire. Allt verkade klart när plötsligt Everton kom in i bilden. Maguire ansåg att Everton var ett bättre alternativ och valde en flytt till Merseyside, men när han undergick läkareundersökning såg de att han hade något fel med ryggen. De upptäckte att han hade en så kallad stressfraktur. Risken var att den kunde blåsa upp när som helst. Everton drog sig ur övergången, risken var alldeles för stor.
Maguire åkte tillbaka till Shrewsbury, men han kunde inte ha varit där länge för plötsligt hörde man på radion att han var i Stoke för att skriva på ett kontrakt. Denna gång klarade han sig vid läkareundersökningen (glömde doktorn att kolla hans rygg eller var Durban desperat?). Ett par dagar senare (den 6e september 1980) gjorde han sin ligadebut. Motståndarna var Leeds United och eftersom Stoke hade lagt ut 262 000 pund (den högsta i klubbens historia) hade publiksiffran ökat till nästan 13 000.
Och vilken förstahalvlek Stoke presterade; 1-0 kom efter 4 minuter när holländaren Loek Ursem nickade in från en Maguire hörna. 2-0 var ett fantasiskt frisparksskott från 25 meter av Maguire själv efter 15 minuter och en kvart senare var det dags igen, när unga Adrian Heath sköt in 3-0. Laget spelade briljant och Maguire var bakom det mesta. Fansen hade glömt Garth Crooks, nu hade vi nu stjärna, en skotte med namn Paul Maguire.
Nästa match var i London mot Arsenal, men med Maguire i laget var vi hoppfulla, nu var vi på gång. Hur gick det? Jo, det var så här. Stoke fick stryk 2-0 och Maguire fördärvade ryggen. Läkarteamet i Everton hade rätt. Maguires rygg som kunde bli ett problem blev just det och tyvärr redan i hans andra ligamatch för oss.
Del 2 kommer imorgon.
