Lyon, selon Westman: Le miracle lyonnais
Tre dagar har gått sedan miraklet i Zagreb. Och ja, jag väljer att kalla det mirakel. Ingenting annat. Le miracle lyonnais.
Med det sagt, jag förstår skepticismen som omgärdar ett resultat och en utgång som denna. Det är en rätt naturlig reaktion när något fullständigt oväntat händer och alla pusselbitar faller på plats, som för Lyon i onsdags. Men helt ärligt, med tanke på förutsättningarna och hur matchen artade sig så är resultatet varken ologiskt eller helt osannolikt.
På förhand gällde alltså att Lyon behövde ta in tre poäng och sju mål i målskillnaden. En uppgift, som när vi ser den så här i dess allra enklaste form, kan tyckas vara hopplös. Men till saken hör att Dinamo inför matchen hade flera ordinarie backar på skadelistan och att man bara dagar innan brutit kontraktet med Leandro Cufré, kanske ansedd som lagets bästa back. Med andra ord, det är en backlinje i spillror, en nykomponerad och osamspelt försvarskvartett som ställs mot Lyon. Det kan vara bra att ha i bakhuvudet med tanke på hur det hela utvecklade sig.
Det är också ett Dinamo Zagreb (inte Dynamo Kiev, Aftonbladet) som är hopplöst avhängt och vars förlustmarginal ökat för varje omgång. Man har ingenting att spela för och troligtvis ett självförtroende som angränsar mot det obskyra. Även detta bör vi hålla innanför pannbenet.
Till vad som faktiskt hände under de nittio minuterna då.
Lyon gör en dålig första halvlek, så mycket är solklart. Insatsen är halvhjärtad och känslan är att laget inte riktigt tror på uppgiften. Hemmalaget får rutinerade Leko utvisad efter 28 minuter på klockan, men lyckas sedermera ändå ta ledningen efter en av lagets få kontringar. Lyon är som sagt inte bra men lyckas få in kvitteringen minuten innan vilan. Ett psykologiskt viktigt mål att få så nära inpå pausvilan och halvtidssnacket – den absoluta motsatsen för Dinamo.
Vad som sägs under pausen kan vi bara försöka gissa oss till. Men en kvalificerad gissning är att Lyon-tränaren Rémi Garde berättar om ställningen i Amsterdam (0-2 till Real) och att med ett snabbt mål kan vad som helst hända. I Dinamo-bingen kan vi tänka oss att det snackas om att hålla tätt första kvarten och sen försöka gneta sig till poäng, kanske mer med ett par vassa kontringar.
Kroaternas plan skiter sig bastant och omedelbart. Gonalons knäar in 1-2 och Gomis utökar direkt på avspark. Då är vi mindre än fyra minuter in i andra halvlek. Lyon fick vittring, Dinamo var i bitar. Motivation slår klass heter det, men när ena laget står för båda ingredienserna och motståndarna för ingetdera, ja, då rinner det iväg. Det var det vi såg. Ett lag med självförtroende och mycket att vinna och ett lag utan självförtroende och inget att spela för.
Lyon kom i våg efter våg mot ett tiomanna Dinamo som inte orkade stänga till, som inte hade medlen att sätta stopp för farten i ett lag som såg möjligheten att göra något stort. Lyon tog ut mittbacken Lovren och satte in anfallaren Lisandro. Fortsatte ösa på. Målen trillade in. Vid 1-7 var det nog, Lyon stängde butiken och spelade av den avslutande kvarten.
And that’s my take on it.
1-7 är förstås ett extraordinärt resultat, men, som jag skrev, med tanke på hur det utvecklade sig så är det inte ologiskt på något vis. Lyons första tre mål kom vid tillfällen då det skadade ett redan sargat Dinamo som mest psykologiskt. Sen var det bara en fråga om mycket att spela för mot inget att spela för.
***
Det som verkligen fått vätskorna att flöda i Holland (men även Spanien) är en kornig bild där Dinamo-försvararen Vida blinkar och ger tummen upp åt Gomis när han ska hämta bollen efter ett mål. Det här framställs som det yttersta beviset på att det hela ska vara uppgjort mellan lagen. Gomis själv har förklarat det med att han sa ett bara väl valda kroatiska ord (som han lärt sig av Lovren) varvid Dinamo-spelaren reagerar som han gör. Ser man sekvensen så ser det ut som att Gomis säger något, så det kan absolut stämma. Men kontexten av det hela är förstås omöjligt att få veta.
Men om vi gör så här, vi ponerar att allting är riggat. Dinamo ska lägga sig. Lyon ska vinna stort. I sådana fall är ju Vidas agerande det mest idiotiska man kan göra. Hade vi haft en kurs som hette ’Att göra upp en match A’ skulle säkerligen kurslitteraturens första kapitel tituleras ’Väck inte misstanke’. Enligt internets uppgifter är det, i runda slängar, tjugo kameror som täcker en Champions League-match - sånt där dyker inte under radarn. Och i min bok är det för dumt för att stämma, helt enkelt.
***
Nu är det ovan förstås en pseudodiskussion. Det finns inga som helst bevis för att matchen ska vara riggad, bara en massa anklagelser. Franska spelmyndigheten ARJEL har synat matchen och inte hittat något att anmärka på. UEFA har fått in sina rapporter från funktionärer och matchdelegater och valt att inte fortsätta undersöka, alltså har inte rapporterna innehållit något anmärkningsvärt. Ju förr Ajax inser det, desto bättre.
***
Vi kan förstås diskutera domarmisstagen i Amsterdam. Men vi kan också diskutera den straff Lyon berövades på i hemmamötet med Ajax. Hade Jonas Eriksson gjort rätt beslut och blåst straff när Gonalons gjordes ner i andra halvlek hade vi förmodligen inte haft den här diskussionen. Vi kan också diskutera den billiga straff Ronaldo fick på Gerland. Men har vi inte lärt oss vid det här laget att Europas tyngsta elefanter får med sig en del domslut?
***
Vi avslutar med veckans näst viktigaste fotbollsnyhet (viktigast är förstås att Jennifer Lopez sparkat på en fotboll i högklackat någonstans i Sydamerika): franska gaytidningen Têtus läsare har röstat fram sin lista över de sexigaste spelarna i Ligue 1. Efter att Gourcuff toppat fjolårets lista så är det Lisandro som försvarar Lyons färger i år, men argentinaren fick nöja sig med en andraplats. Överst på listan, liksom de flesta andra listor i fotbollsfrankrike och även en hel del Premier League-lags önskelistor, hittar vi Montpelliers Olivier Giroud.
