Vem var månadens lirare i april?
Den första allsvenska fotbollsmånaden 2007 är snart historia. Då är det åter dags att välja vem du tycker ska bli månadens lirare.
Första året 2001 delade Söderst@dion ut kepsar till månadens lirare. Sedan har det fortsatt med tröjor, kortlekar, badstolar, middagar och jag vet inte vad…
2001 fick kritik för att samma spelare inte kunde vinna två gånger en och samma säsong. Därför ändrade vi om reglerna 2002. Det är nu teoretiskt möjligt att vinna samtliga månader. Det är i slutändan hemsidans läsare som bestämmer vem som ska vinna. Så här går det till:
Var och en i Söderst@dions redaktion nominerar tre spelare var. De tre som får flest röster läggs upp för en omröstning på hemsidan. Omröstningen ligger ute nu och kommer att göra så fram till torsdag (3 maj) eftermiddag. Ni röstar. Den som får flest röster vinner.
Årets pris kommer att bli en vit kaffemugg med texten (se bild):
Månadens lirare 2007
Vilken Hammarbyare anser du vara APRIL månads lirare 2007? De nominerade spelarna är:
Louay Chanko
Sebastian Eguren
Erkan Zengin
– Som jag ser det finns det en självskriven vinnare, men det talar jag tyst om för att inte påverka.
I gårdagens match mot BP fick fyra spelare (för första gången i år) känna på Söderstadions gräsmatta, i en tävlingsmatch. Jag skulle inte bli förvånad om tre av dessa är nominerade nästa månad.
Jag avslutar, precis som jag gjorde 2002 med en lysande text ur boken ”Fotbollen himmel & Helvete” av Eduardo Galeano (Brutus Östlings bokförlag). Den handlar om de snabba skiftningarna våra älskade fotbollsspelare tvingas uppleva.
Idolen
En vacker dag får vindens gudinna för sig att kyssa hans fot, denna misshandlade, föraktade fot, och med den kyssen föds idolen. Han föds i ett stall i en krubba under korrugerat plåttak och kommer till världen med en fotboll i famnen.
När han kan gå kan han redan spela boll. Under sin barndom lyser han upp de improviserade spelplaner i förstädernas utkanter där man spelar så gott det går tills det blir så mörkt att ingen ser bollen. I sina ungdomsår flyger han över fotbollsplanerna och får arenorna att lyfta. Hans akrobatiska konster samlar folk, söndag efter söndag, seger efter seger, läktarjubeldån efter läktarjubeldån.
Bollen söker honom, känner igen honom, behöver honom. På hans fotvrist vilar hon och låter sig vaggas. Han får henne att lysa och han får henne att tala, och i detta samtal mellan två kommunicerar en miljon stumma. De obetydliga, de för evigt dömda nollorna, kan för en stund känna sig som någon, tack vare de där sublimt exakta passningarna, de där dribblingarna som beskriver sina kurvor på planen, de geniala skotten rakt i mål med klacken eller som bicicletas. När han spelar med har hans lag tolv spelar.
– Tolv? Femton är dom! Tjugo!
Bollen ler, strålar i luften. Han tar ner henne, lägger henne stilla, flörtar lite med henne, dansar med henne, och när hans fans ser allt detta aldrig förut sedda, tycker de synd om sina ofödda barnbarn som aldrig kommer få uppleva det.
Men idolen är idol bara en kort tid, en mänsklig evighet, nästan ingen evighet alls. Och när den gyllene foten börjar missa har hans stjärna redan gjort hela resan från uppgång till fall. Hans kropp framstår mer sliten än en clownkavaj, akrobaten har blivit stel, bollkonstnären ett trögdjur.
– Ta av dig pjäxorna!
Publikens lyckokälla har blivit publikmullrets åskledare.
– Döing!
Ibland faller inte idolen snabbt och rakt som en fura. Utan hinner bli sliten i stycken och slukad innan han når marken.
Boken ”Fotbollens himmel & helvete” är svårt att leva utan. I den finner jag alltid något som passar för stunden.
Se nu till att lägga din röst på månadens lirare!
Vi syns i Bajenvimlet!
