Årets ansträngningar
Vår man i Motala räknar på vad som räknas.
Det hänger alltid ett litet moln av skam, skuld och ifrågasättande över en trogen supporter. Varför lägga tid, kraft och pengar på något du inte kan påverka? Varför ta ut ovärderliga semesterdagar för att åka till Kalmar och Gävle? Varför ta på en halsduk för att lyssna på radion? Varför vara så dum att tro på Babis som lösningen på alla problem?
Därför att om jag anstränger mig, kan jag kräva att laget gör detsamma.
Om jag ler för mig själv varje gång himlen spricker upp och släpper fram sitt blåa skimmer timmarna innan matchstart, så spelar det roll. Om jag stänger av ljudet varje gång Jan Majlard dyker upp i TV, så spelar det roll. Om jag förklarar vem Kung Bosse är för mina tioåriga Motala-elever, så spelar det roll.
Om jag anstränger mig, kan jag kräva att laget gör detsamma.
Om jag tvingar på en frågande balinesisk souvenirförsäljare en matchtröja för ett foto till Himmelrikets läsare, så spelar det roll. Om jag och min vän från Oxie skrämmer slag på ett långbord frisörer när Malmö slår in det avgörande målet mot IFK Göteborg i slutminuterna, så spelar det roll. Om jag kommer hem till föräldrarna i Malmö och redan i hallen frågar min far om han köpt julgranen av Hasse, så spelar det roll.
Att i klumpigt majestät ta sig fram på ett par längdskidor till ett fjällhotell i Jämtland för att se en allsvensk premiärmatch räknas också. Att fälla en tår över årets Guldbollen-vinnare betyder massor, liksom att tvinga med sig delar av släkten på en julaftonspromenad till en byggarbetsplats intill Pildammarna.
Men i år har jag inte ansträngt mig tillräckligt. I år blev det bara en match på plats för mig. En match där Ofere gick i vilse, solen gick i moln och Yksel gick bananas. En match som började 0-0 och som slutade 1-1 efter att motståndarnas målvakt kvitterat i slutminuterna. En sådan match blev årets match för mig, och därför har jag inte rätt att kräva mer.
Men nästa år, då ska jag anstränga mig mer. Jag räknar med att laget gör detsamma.
