Hellas sista säsong

Hellas sista säsong

Han kom till Hammarby från Västerhaninge 1982, 10 år gammal. Det har gått 23 år sedan dess och i år gör han sin sista säsong som spelare. Vi träffade Mikael Hellström för att försöka göra en sammanfattning av den tid som varit.

Det mest naturliga är förstås att börja med debuten mot Djurgården i augusti 1990. Rekordtorsk med 1-9, och du fick spela sista halvtimmen. Berätta mer.
- Jag kom in vid 0-6 och egentligen var läget för den allsvenska debuten klockren. Alla var uppgivna och splittrade och jag kunde spela utan någon press. Matchen efter, mot IFK Göteborg, fick jag börja från start och lyckades också göra mål på Thomas Ravelli. Efter det behöll jag min ordinarie plats, med ett kortare skadeuppehåll 1995, fram till våren 2003 när nästa skada satte stopp.

Har du aldrig haft tankar på att sluta?
- Jodå, precis innan Roffe Zetterlunds tid i Hammarby var jag så pass less på fotbollen att jag tänkte sluta med den för gott, tack och lov lyckades den dåvarande ordföranden Göran Paulsson säga tillräckligt kloka saker för att jag skulle ändra mig.

Från innermittfältare till vänsterback. Varför blev det så?
- Det var mot BK Häcken hemma våren 1998. Vi låg under med 0-3 i paus då Roffe ansåg att det var läge för mig att ta klivet ner som vänsterback. Vi lyckades få 3-3 och i matchen efter mot Örgryte IS på bortaplan fick jag spela från start som ytterback. Roffe var duktig på att utnyttja varje spelare för kollektivets bästa. Det roligaste med att spela ytterback var att man alltid hade bollen rättvänd och ofta slapp markering, samt att man kunde anfalla ganska friskt.

På vilken plats har du trivts bäst?
- Svårt att svara på. Jag är glad för att jag fått spela på båda platserna. Som innermittfältare är du alltid delaktig i såväl det offensiva som det defensiva spelet.

Har de mål du satte upp när du tog klivet upp i A-laget infriats?
- Det känns så. Jag har aldrig haft några passionerade proffsdrömmar och mitt mål från början var att ta en ordinarie plats i Hammarby. Givetvis förändras målsättningar efterhand och när jag fick dra på mig landslagströjan mot Jamaica 1999 uppfylldes ett annat mål. Jag upplever att jag har fått ut väldigt mycket av att bli kvar i Hammarby hela min karriär, och under 1998 vet jag att jag tänkte att ett allsvenskt guld borde vara fullt möjligt. Vilket också skulle visa sig stämma.

Skillnaden mellan förr och nu, träningsmässigt och organisatoriskt?
- På alla plan är det enormt mycket bättre nu. I början av nittiotalet värvade man spelare från division två och division tre samtidigt som organisationen i styrelsen var helt utan struktur. Tack och lov märkte man som spelare inte så mycket av det, även om vi förstås informerades om läget. När vi gick upp i Allsvenskan 1998 började det hända saker. Årsta blev vår fasta punkt, organisationen fick en tydligare struktur och man började värva spelare som höll allsvensk klass.

- Hammarbys varumärke har alltid varit mycket starkt och man började vid den här tiden också att inse, och sätta värde på, det. Fotbollsmässigt hade första halvan av nittiotalet präglats av en bra startelva och en tunn trupp. När Roffe kom fick truppen en annan tyngd i och med att man värvade etablerade spelare, det började bli attraktivt att spela för Hammarby.

- Träningsmängden då och nu är ungefär den samma, men kvalitén på träningarna och säsongsuppbyggnaden är betydligt bättre nu. En annan sak som gör att vi är vassare idag är att det finns en tydlig röd tråd hur vi ska spela.

1990 hade de flesta jobb vid sidan om fotbollen. Idag har man "bara" fotbollen. Märker du skillnad i attityden?- Det jag har tänkt på är att man pratar mer fotboll nu än vad man gjorde då. Kanske hade man en "lösare" attityd till fotbollen eftersom det civila jobbet också var viktigt. Målsättningen är högre nu än då, och kraven som följer med den höjda målsättningen gör att man skärper sig och på något sätt satsar ännu hårdare.

Hur såg din vardag ut då?
- Jag jobbade i min morbrors plastfirma under ett par år. Det var helt klart jobbigare rent fysiskt sett över en hel säsong, och man kände av det även mentalt.

Vilken tränare har betytt mest för dig?
- Tommy Adnell. Jag hade honom när jag var 15 år och han flyttade också upp mig till 71:orna. Han var också den som utvecklade mig så att jag kunde ta klivet upp i seniorfotbollen. Som femtonåring är det lätt att hamna i någon sorts gråzon där andra saker än fotboll kan få stor betydelse. Jag har alltid älskat fotboll och Tommy såg verkligen till att ta fram och bibehålla glädjen även när det började bli allvar.

Kan vi förvänta oss liknande karriärer som din i framtiden?
- De kommer inte att växa på trän. Någonstans där ute finns det dock säkert någon som upplevt samma trygghet och glädje som jag har gjort, och därmed också kanske kan få en lika lång karriär.

Vem i dagens lag kan föra stafettpinnen vidare?
- Om jag tittar på dem som varit med ett tag är Suleyman Sleyman den första jag tänker på. Han har en ganska lättsam inställning till fotbollen och brinner inte för att bli proffs. För honom är det glädjen som kommer i första hand. Kanske dyker det upp någon inom de närmsta åren, men det kommer att krävas mycket av den personen.

Läs även den andra och sista delen om legenden. Klicka på länken under bilden.

---------------
Texten är tidigare publicerad i Hammarbyiten Nr 1, 2005. Hammarbyiten är Hammarby IF:s medlemstidning. Har du inte fått tidningen? Klicka då här. För att maila skribenten Klicka då här.

Erik Dahlberg2005-03-14 06:00:00

Fler artiklar om Hammarby

Utvärdering och nästa steg för den sportsliga strategin!
Projektet Hammarby Fotboll - Nya tider, del 9
Inför: Hammarby möter Västerås i Allsvenskans sista omgång
Intervjuer efter Hammarby-MFF 2 november 
Spelarbetyg efter Hammarbys kryss mot Malmö