Del II: Thomas Dennerby - en slitvarg med ett äkta Bajenhjärta!
Thomas debuterade som sjuttonåring i Hammarbys A-lag på Stadshagen en vinterdag 1976 och avslutade sin spelarkarriär i en match som för hans del bara varade i trettio sekunder. Det var bortamatchen mot Köln 1985, där Thomas omgående fick lämna planen med en hjärnskakning. Däremellan hann han bland annat med att kämpa om SM-guldet 1982 …
Jag ber Thomas berätta lite om finalmatcherna. – Vad tror du hade hänt om Peter (Gerhardsson) inte hade gjort 2–1-målet borta mot Göteborg, hade returen blivit annorlunda? – Ja, för på något sätt så tog vi nog ut segern lite för tidigt. Vi hade ju mött Göteborg i näst sista eller sista omgången och spelat ut dem fullständigt. Vi ledde med 4–0 innan de kunde reducera på slutet. Sen i bortamatchen i finalen var det ett konstant tryck mot vårt mål. Vi fick slita hårt defensivt. Själv tog jag fullständigt slut efter sjuttiofem minuter, så jag ropade till tränaren Benke (Persson) ”du måste ta av mig, jag börjar få kramp i vaderna”. Då kom Thom (Ålund) in och han lyckades nästan direkt nicka fram en boll till Peter som satte 2–1-målet.
Jag fick alltså kliva av efter att ha fått kramp, det var faktiskt den första och enda gång som det drabbade mig under hela min karriär. Jag tror att det berodde dels på anspänningen, dels på att det var en jäkla tuff match. Vi lyckades alltså genom ett hårt arbete vinna där nere. Och visst blev den en stor uppståndelse. – Vad menar du? – Jo, ett exempel är att vi bodde på Hotell Opalen, samma hotell som AIK:s hockeylag bott på när de tog SM-guld. En journalist kallade det för Stockholmslagens guldhotell. När vi sen kom hem efter första matchen så skulle vi fotograferas med spadar i händerna på Söderstadion som en bild av att vi höll på att gräva guld. Och det ringde folk som aldrig tidigare hört av sig … vi fick inte en lugn stund. Med facit i hand så skulle vi naturligtvis ha åkt iväg någonstans, ut i skärgården till exempel, för att få lugn och ro veckan före matchen. Thomas fortsätter: – Många sa att det skulle vara ”ett under om vi inte grejade guldet”. Så det är klart att vi påverkades …att allt ståhej blev en belastning, helt klart. Samtidigt tycker jag att vår match mot Göteborg inte var så dålig som många andra vill ha det till. För de första tjugo-tjugofem minuterna var det ju vår match och vi hade ett par riktigt bra chanser – Micke (Andersson) skjuter i ribban och jag tycker fortfarande att det är straff när Micke bryter sig igenom och Glenn Hysén fäller ut sitt ben utan att träffa bollen. Sen får de göra mål på precis det sätt vi före matchen pratat om inte skulle få ske. Vid 0–1-målet kommer det en lång lyra på Håkan Sandberg vid bortre stolpen. Han nickar den tillbaka mot den främre stolpen där Danne Corneliusson kommer och skallar in den. Sen har de ju lite flax vid 2–0-målet. Tord Holmgren kommer ut ganska snävt och lyckas ändå rulla in bollen mellan benen på Anders Forsberg. Men ändå kände vi i halvtid att bara vi gör ett mål så är det ju en öppen match igen. De skulle bli skärrade och vi skulle vara med igen. Det var så vi resonerade. Och så börjar andra halvlek med att Putte (Ramberg) ska göra ett ”Beckenbauerlyft” över Håkan … och han får bollen på bröstet och nyper in den mot mål helt på måfå. Och vem dyker upp där? Jo, ”gubben i lådan” Danne och så står det 0–3. Och då var det tungt eftersom vi var tvungna att göra tre mål på fyrtio minuter. I sig kanske inte omöjligt, men det kändes jäkligt tungt. Fy fan, säger Thomas när han tänker tillbaka. Och vem säger inte så när ämnet tas upp på nytt?
Sin sista match i Hammarbytröjan blev Thomas absolut kortaste. Det var i matchen borta mot Köln 85. Hammarby förlorade till slut med 3–1 (efter att först ha vunnit snömatchen på Råsunda med 2–1) och Thomas var uträknad innan tv-sändningen hade kommit igång. Han fick en hjärnskakning efter bara en halv minut. Thomas minns: – Då började vi alltid matcherna med att direkt efter avspark sätta en lång boll på Uffe (Eriksson). Deras vänsterback hann först och nickade ut bollen till inkast. Uffe tog snabbt bollen och kastade den långt mot den främre stolpen där Matte (Wahlberg), tror jag det var, skarvade den vidare. Jag tog fart utanför straffområdet och kastade mig för att språngnicka bollen ungefär vid straffpunkten. Men en av deras backar hade redan dragit tillbaka sitt högerben för att ”rensa” undan bollen. Han träffade mig klockrent på hakan och jag blev uträknad ”till flera tusen” efter bara en halv minuts spel. Hemma hade familjen just bänkat sig framför tv:n och när väl sändningen kom igång så hade jag redan blivit utbytt. Det blev en liten stunds oro hos familjen i tv-soffan, innan det kom lugnande besked.
Thomas fortsätter: – Men då hade jag faktiskt redan bestämt mig för att sluta, det skulle bli min sista match. Hade vi vunnit och gått vidare till kvartsfinal på våren, då hade jag fortsatt. Karriären i Bajen fick nu ett tråkigt slut. – Varför slutade du så tidigt? – Jag hade debuterat ung, jag hann faktiskt spela nio år i Hammarby. Under stora delar av den tiden så var jag aktuell … ja, fanns i alla fall med i diskussionerna då det handlade om landslagsspel. Jag var med på några större sammandragningar och jag hade ju spelat en del U 21-landskamper. På slutet så kände jag att jag ”halkade” allt längre ifrån ”det där”. Och så var det samma omklädningsrum dag in och dag ut, samma folk runtomkring – det kändes som om jag trampade runt i en cirkel. Ytterligare en sak som bidrog till mitt beslut att varva ner var det faktum att jag hade ett fyrtiotimmars jobb vid sidan av fotbollen och så skulle jag lägga ner nästan lika mycket tid på träning och matcher på eftermiddagar och kvällar. Det gjorde ju att familjen aldrig fick se mig, jag gick hemifrån åtta på morgonen och kom tillbaka klockan åtta på kvällen. Helgerna gick också åt till fotboll och jag hade ingen möjlighet till någon sommarsemester. Vi hade fått vårt andra barn och på något sätt kändes det som om jag ville ge tillbaka ”lite” för alla år jag varit ”borta”. Men det egentliga skälet till att gick till Spårvägen var att jag blev lovad tre veckors sammanhängande semester på sommaren. Spårvägen kunde förstås inte matcha Hammarby lönemässigt, men det blev ledigheten som fällde avgörandet. Man skulle kunna säga att det var ett socialt beslut. – Om du hade haft de förutsättningar som grabbarna har i dag, jag menar träning på dagtid och en skaplig lön, hade du kunnat tänka dig att fortsätta då? – Det hade ju varit en helt annat sak, då hade jag nog aldrig slutat.
Forts. del III 7/3
