Hur djupt sitter ränderna?
"Ingen riktig Bajare med självrespekt kan bo någon annanstans än på Södermannagatan och då ska det vara ett stenkast från Kanalplan."
I samband med tifodebaclet i veckan har frågan om vem som är en riktig supporter dykt upp på forumet igen. Det som först var en diskussion på låg nivå om stöd för tifogruppen kontra styrelsen har resulterat i en mätning hur djupt de grönvita ränderna går. Hur länge man har varit Bajare? När såg man sin första match? Står man på Norra eller sitter på Södra eller om man håller sitt gröna ark rätt under ett tifo. LåN skrev en härlig krönika angående Bajare vid ett tillfälle och jag skulle gärna se den igen.
Personligen tycker jag vi behöver supportrarna mer än någonsin just nu. Alla behövs. Från Treriksröset till Smygehuk, från Oscars församling till Katarina. För mig är det ointressant varifrån en Hammarbysupporter kommer, bara man stöttar Hammarby på bästa sätt efter hans eller hennes egna premisser. Man måste inte skrika sig blå i ansiktet eller visa sig med bar bringa.
I en perfekt värld kanske Södermalm skulle vara en vacker grönvit enklav. Östermalm blått rakt igenom och Solna ett stort svartgult hål. Ingen med vett skulle komma på tanken att hålla på något annat lag än kvartersgänget.
Är det så det verkligen ser ut? Det är ju inte direkt fullsatt på Reymers eller Krukans hemmamatcher så ibland undrar jag hur vissa resonerar.
På forumet kan jag väldigt ofta se att jag ifrågasätts huruvida jag är en riktig Hammarbyare utifrån hur ofta jag följer lagets matcher. Inte nog med att jag går på alla hemmamatcher, en del bortamatcher, B-lagsmatcher och träningar. Nej, jag ska även bo på rätt ställe.
Det är trist att överhuvudtaget se eller höra en nysning på vårt forum om att jag trots allt inte visar de rätta färgerna. Djurgårdarna ska tydligen bo på Östermalm och gnagarna med Råsunda på bakgården. Ingen riktig Bajare med självrespekt kan bo någon annanstans än på Södermannagatan och då ska det vara ett stenkast från Kanalplan. Det är okej om man bor på Katarina Bangata 42 men då ska det var i Nackas lya. Fast där bor nu en Djurgårdare har jag hört. Hornstull, då är man en exilbajare, det har jag minsann läst och då får man bara hålla på Reymers.
Vad jag försöker säga är att många tar efter sina farsor, bröder, kompisar eller andra förebilder när de börjar hålla på ett lag. Jag har svårt att tro att Pelle, tre år, börjar hålla på Hammarby bara för att han plötsligt förstår att han bor på Södermalm. Nej, det är nog troligt att han har blivit indoktrinerad av någon i hans närhet, någon han ser upp till och som tvingat honom bära en haklapp med texten "Född Bajare" på. För om Pelle visste vad det innebar att vara Hammarbyare skulle han nog välja ett annat lag. Så föräldrar som köper medlemskap i Hammarby till sina ofödda barn begår ju redan där en form av barnmisshandel.
Jag föddes på SöS, växte upp söder om söder. Jag bodde vid Zinken men nu får jag "Vårt Kungsholmen" i lådan. Nu befinner jag mig på en liten tätbefolkad ö, mitt i ingenstans. I AIK-land, säger polaren.
Jag påtvingades mitt intresse för Bajen. Jo, du läste rätt. Under ett sommarlov 1975 så står ett gäng småkillar på en grusplan i en förort söder om stan. Jag hade klarat av lekskolan och skulle nu efter sommaren börja i ettan. Den sommaren kände jag mig i det närmaste vuxen. För dagen var jag iklädd ett par röd/orange Patrick-dojor med två gula ränder. På sulan satt tolv plastdobbar. Dom var fruktansvärt fula och var ett par, tre storlekar för stora. Det var brorsans, jag hade inga egna.
Några av grabbarna gick redan i tredje klass och skulle nog snart få börja raka sig. I alla fall trodde man det då. De här grabbarna hade i alla fall redan en kondom i pluskan och så snusade dom Röda Lacket. Ja, alla utom Roffe. Han hade börjat gå på tyngre saker. Han hade en dosa Ettan i bakfickan på jeansen, som redan hade fått en ljus cirkel att skönjas på tyget.
Syftet med samlingen var att spela "Allsvenskan". Vi gjorde det när det var för lite folk för att dela upp och lira. Ibland spelade vi även "guld, silver, brånsccch".
- Jag är AIK, sa Pärre.
- Manchester United, sa Kenta.
Ingen protesterade mot detta annorlunda tillskott till det svenska seriesystemet då det var Kentas boll vi skulle spela med.
- Djurgårn', sa Janne.
- Norrköping!, skrek Christer för hans pappa kom därifrån. (Christer som senare skulle bli AIK:are)
Åtvidaberg, Öster och Malmö försvann i ett nafs. Det hade hänt förr, jag var van. Jag var klenast, yngst och inte bäst och jag antar att det var för att skynda på valet av lag och komma till skott som grabbarna sa:
- Peppe, du får vara Hammarby.
Så föddes en Hammarbyare. Det hade ingenting att göra med var jag bodde, hur det gick för laget eller på grund av att någon närstående höll på Bajen eller på grund av ett stort och genuint fotbollsintresse vid sex års ålder. Nej, jag blev mobbad till att bli Hammarbyare.
Ja, va fan skulle ni kalla det?
Go Bajen Go!
