Nostalgi till vilket pris?
Allting handlar om pengar.
För att haka på veckans trend, det vill säga plita ihop krönikor som svar på andra krönikor kommer härmed min syn på saker och ting.
Först och främst vill jag passa på att tacka Jonas Nilsson för hans gästkrönika. Även om inte alla håller med om det som sägs i texten är det starkt att stå för sin åsikt. Jag vill samtidigt passa på och tacka alla som under säsongens lopp skickat oss texter. Fortsätt gärna med det.
Så till mina egna funderingar. Polens nationalsport ska alltså nu bli nästa sport att dra nytta av de grönvita färgerna. Roddklubben ska nu ta steget in i motorsportens förlovade land och på så sätt föra bondsporten in i civilisationen. Detta är en nyhet som inte var speciellt förvånande men ack så dyster att nås av. Inte så mycket för att alliansföreningen utökas men för att det är just speedway, just nu. Det ska dessutom ske på bekostnad av två mindre redan etablerade klubbar. Någonstans har alltså en beslutsfattare kommit fram till att det i stockholmsregionen finns ett underlag för att skapa en förening som ska ta upp kampen med Rospiggar, Smeder, Hovslagarna och allt vad dom nu kan tänkas heta. Det finns ett underlag för att locka folk till arenor och det finns ett underlag att tjäna pengar.
Frågan är dock, Finns det ett underlag för en speedwayklubb utan hjälp av Hammarby, Djurgården eller Gnaget? Är det speedwayintresserade i allmänhet man vill locka eller är det Hammarbyare? För min del är det där skon klämmer. Även om ansvariga för satsningen gärna får det att framstå som att man gör det för sportens och den goda sakens skull är jag övertygad. Man gör det för pengarnas skull, våra pengars skull.
Jag har vänner som är både genuina Bajare och dessutom Speedwayintresserade och för dom måste det här kännas som julafton. Men frågan är om kalkylerna för en elitsatsning håller för att bara de som faktiskt har ett intresse för sporten kommer eller om det krävs att även folk går ”därför att det är Bajen”. Någon kanske tycker att det inte spelar någon roll. De som vill får gå, vi andra kan stanna hemma, och går det omkull så gör det. Men frågan är vad detta kostar för varumärket Hammarby IF och hur påverkar det klubbens anseende? Hur berörs varumärket av att för sänka sig till Djurgårdens nivå genom att inte starta från noll utan bara haka på trender och för stunden populära sporter? Hur påverkas det sen om satsningen misslyckas? Är det värt det? Och varför ska klubben heta ”Bajen Speedway”? Ska man nu envisas med att vara en del av föreningen bör man väl ändå bära dess rätta namn.
Hade man från grunden haft ett genuint intresse för sportens väl hade man startat motsvarande ”Stockholm Speedway” eller satsat på redan etablerade föreningar. En förening som välkomnade supportrar oavsett klubbtillhörighet i övriga idrotter därför att de hade ett intresse för sporten, för inte kommer väl en speedwayentusiastisk djurgårdare gå och titta när de grönvita kör hoj. Hammarby har valts ut därför att deras fans ses som en lönsam samt passande målgrupp och dess varumärke som ett smidigt sätt att få uppmärksamhet och ragga sponsorer på. Överhuvudtaget är den oligopol- utveckling som sker i Stockholmsområdet skrämmande. Har man ett genuint intresse för handboll, fäktning eller rodd så går man och tittar när det utövas oavsett om klubben i fråga heter Getingarna eller Gnaget. Om ingen vågar satsa utan att vara knuten till en redan stor förening hur ska det då någonsin kunna komma nya utmanare i stockholmsområdet. Hur lång tid kommer det att ta innan Gnaget, Bajen eller DIF ”startar upp” en damhandbollsförening i högsta serien?
Nästa ämne:
Med jämna mellanrum kommer Pétur upp på tapeten. Ofta är det genom uttalanden till media i stil med: Jag vill bli proffs, Jag kommer aldrig att gå tillbaka till Hammarby eller som nu senast: Jag går gärna tillbaka till Hammarby. Pétur var en duktig spelare under sin tid i Hammarby, eller åtminstone under andra och tredje året i laget. Men man kan inte leva på gamla meriter. Pétur har haft svårt att ta en plats i storklubben Stoke på grund av skador eller otillräckligt fotbollskunnande eller en kombination av båda nämnda faktorer. Därför skulle Hammarby ta sitt förnuft till fånga och lösa honom från hans kontrakt och köpa ”hem” honom igen.
Billy och Henrik nämnde under förra året att spelarna i Hammarby framförallt skulle ha tre kvalliter: Snabbhet, teknik och karaktär. Om Pétur besitter de två förstnämnda egenskaperna låter jag vara osagt men en sak är för mig solklar, han saknar den tredje. Pétur Marteinsson lämnade Hammarby när han utvecklats tillräckligt mycket för att kunna börja tjäna större pengar än vad vi kunde erbjuda. Som tack för besväret fick vi inte en krona, istället blev laget rejält försvagat vilket är naturligt när en av de bästa och mest tongivande spelarna försvinner, varpå vi inte kunde följa upp framgången från säsongen -98. Pétur visade därefter, några år senare, prov på exakt samma sorts lojalitet och karaktär men denna gång i Norge. Nu har så verkligheten kommit ikapp Pétur. Pengar är visst inte allt och att bli rik men inte få spela kanske inte var så där jättekul i alla fall, speciellt inte i den glamorösa engelska andraligan.
Dessutom är det så att Pétur om han åter drog på sig en grönvit tröja skulle medföra krav på förändringar i truppen. Vilken eller vilka av följande mittbackar ska ge plats åt den långhårige islänningen: Johan som var kung 2001, Stark som dels hade stor del i guldet och dessutom varit given hela denna säsong, Max som varit något av årets utropstecken eller någon av våra egna lovande juniorer Stoor och Totte?
Alternativet är att värva Marteinsson för att spela på en annan plats i laget än som mittback. Närmast till hands ligger då den defensiva mittfältsrollen. Men ärligt talat, smaka på det hela: Ska vi värva en 29-årig, ständigt skadad mittbacksreserv från ett bottenlag i engelska division ett , för att ta en plats som central mittfältare i ett lag med ambitionen att hålla till i det överskiktet av allsvenskan? Han ska i sin tur peta Micke Andersson en etablerad allsvensk spelare, 24 år gammal. En spelare som deltog i samtliga matcher 2001 och alla utom tre i år.
Tanken att värva Pétur är att jämföra med Gnagets värvning av Svante Samuelsson eller IFK Göteborgs nostalgivärvning av Håkan Mild. Är vi intresserade av Pétur för hans ledaregenskaper gör vi en bättre affär att satsa några tusenlappar på att skicka Micke Andersson på en ledarskaputbildning och ge honom ett större ansvar i truppen.
Om Pétur vill flytta hem rekommenderar jag honom att ringa till Reykjavik.
