Förklara krig mot läktarhatet
Gästkrönik@: Annars är signaturen ” Grönvit ängel” rädd för att arenans hjärta kommer att offras.
Under en svart fotbollsvecka i Europa har rubrikerna inte handlat om fotbollen utan om att läktarvåldet hotar spelarnas och fansens säkerhet. Vad säger att Sverige skulle vara immunt mot detta? Hat mot det andra laget som ligger och pyr under ytan kan plötsligt sprida sig som en löpeld över en hel läktarsektion. Vi som stod i Bajenklacken under förra årets höstderby mot AIK fick en rejäl påminnelse om att Allsvenskan bara kan vara ett upplopp ifrån att en politiker bestämmer sig för att ta krafttag mot läktarvåldet. Kanske sneglar de mot England? Där man resolut ”byggt bort roten till läktarvåldet” ståplatserna. Klacken, arenans hjärta offras och biljettpriserna läggs på nivåer där bara spelarfruarna har råd att gå på match.
Och Bajen, då? Vad är problemet? Till vardags, inget större. På höstens bortamatch mot Öis, till exempel, var stämningen sjyst i början av matchen. Har man suttit och åkt tvärs över landet och anlänt i sensommargöteborg för att se och stötta de stolta söderbröderna finns mycket kärlek i det grönvita hjärtat.
Kanske har man hinkat några bärs på Avenyn och tycker på det hela taget att livet känns rätt skönt. Därför gick det rätt trögt för dem som ville dra igång klassikern ”Hata, hata, hata Göteborg” redan i matchinledningen.
Efter några vändor gav de upp och satsade i stället på ”Hammarby är dombästa/Heja, heja, heja Bajen”. Då blev det drag. Jag drog slutsatsen att fler hade kommit till Göteborg för att älska Bajen än de som kommit för att hata Öis. Bra inställning. Bra fotbollskultur.
Skälet att jag aldrig skulle stämma upp i en hatramsa själv mycket konkret. Min knattetränare Stellan. När jag som åttaåring spelade mina första matcher hejade vi en gång på lagkompisarna med en nidvisa över motståndarklacken. Var är Östhammars hejaklack, har dom gått och gömt sig, vågar dom inte visa sig, ha, ha, ha. Harmlöst kan tyckas, men min tränare var klok och principfast och framför allt en äkta fotbollsälskare som sa åt oss: ”Hörni, vi hejar på våra egna, vi hånar inte motståndarna. Det är bara dålig stil”. Han hade rätt då, och det stämmer i lika hög grad fortfarande.
Det här är en inställning som jag alltså verkade dela till en början med majoriteten av Bajarna på Gamla Ullevi denna septemberkväll. Men när Öis efter knappt sextio minuter ledde med 3-1 var mörkret för tungt att bära i många grönvita hjärtan. Hatet började skalla över arenan. Det var inte mycket ”Vi måste kämpa för att vinna” den kvällen och kanske var det delvis därför spelarna inte tackade klacken med någon vidare entusiasm efter matchen. Vad vet jag?
Det är lätt hänt att kärleken till laget slår över i hat mot motståndaren. Jag vet. Ingen förnekar rätten att känna frustrationen och ilskan bubbla upp de dagar som domaren verkar ha glömt både pipa, kort och huvud i omklädningsrummet. Men blint hat riktat mot motståndarklacken, spelarna eller reklamskyltar är en helt annan grej. För det är inte i första hand polisen, politikerna eller ens klubbledning som ska se till att fansen håller sig i skinnet. Var och en har ett eget ansvar för att se till att det inte spårar ur på läktaren. Särskilt de som inte hatar från början, som egentligen tycker att det är dålig stil men sedan i stridens hetta rycks med. Var och en får själv ta ställning till om man vill bevisa sin lojalitet med hat mot motståndarlaget eller genom att stötta och älska Hammarby.
Varför bryr jag mig? Det är väl bara att skippa att sjunga med i de mest hatiska sångerna om man inte gillar dem? Jag önskar att det vore så enkelt. Jag bryr mig därför att krafttag mot läktarvåld drabbar alla supportrar. Jag vill ha kvar mitt Bajen, jag ska ha säsongskort i minst ett halvsekel till, jag vill stå i klacken och sjunga tills jag tappar rösten, och sedan sjunga lite till.
Och en sak är klar: Jag tänker då fan inte vara tvungen att sitta ner på en niohundrakronorsplats när Bajen vinner SM-guld nästa gång!