Dansa Castro, dansa!
Hammarby skulle ta sig an det stora spöket från förra året, det man kallar bortaplan i folkmun. När Figueroa demonstrerat hur man inte spelar försvarsspel mot någon som är 30cm längre än dig var vi nog många som kände igen oss och befarade det värsta. Men Bajen ville annat, Castro ville annat. Casino-Castro.
Sebastian Castro-Tello är som vart och vartannat nyår. En spelare med hysteriskt mycket potential, en spelare som alltid varit en av de mest lovande i sin åldersgrupp. Men framförallt en sån där spelare som aldrig verkar ta klivet och fylla ut det nummer som han bär på ryggen. En målskytts nummer, en matchavgörares nummer. Det såg lovande ut mot Halmstad, för att inte säga riktigt bra. Men den här kvällen är just den kvällen som ingen någonsin kommer att kunna ta ifrån honom, Casino-Castro alltså. Det är dags att glömma smeknamnet som han ådrog sig förra året, Castro-Tello uppehåll under långa stunder en hel backlinje på egen hand ikväll och han gjorde det hela vägen med en tanke på vart det skulle sluta.
Det är klart att det är lätt att dra för höga växlar av en insats men och andra sidan ligger det relativt ingrott i en Bajares vardag. Men en sån här kväll, efter en sån här andra halvlek, ska vi sitta och vara väldigt nöjda. Första halvlek var en plågsam påminnelse om vad vi fick genomlida förra året i mer eller mindre varenda bortamatch. Stökigt defensivt, tillbakapressade av ett på pappret sämre motstånd och helt utan konstruktivt anfallsspel. Det skickades långa bollar i ren panik från eget straffområde, markeringsspelet fungerade inte alls och man lyckades nästan aldrig lugna ner spelet, hålla i bollen och etablera något spel. Mitt i allt detta fanns Castro-Tello och ikväll ville han annat.
När Bajen väl lyckades hålla i bollen under några få perioder i första halvlek berodde det väldigt mycket på att Castro-Tello varit inblandad någonstans på vägen. Kanske var det just han som höll i bollen några sekunder till, kanske hade han släppt den på en spelare som hade lite bättre ytor eller så hade han helt enkelt tagit en löpning som öppnat upp för någon annan. Hur som helst så var han överallt hela tiden och dessutom alltid spelbar och det ska vi vara otroligt glada över. För när Lallet försöker göra det lite för snyggt hela tiden, Rynell inte har en lika bra dag som sist och när motståndet består av tunga norrlänningar, ja då behövs Castro. Att han alltid haft en fin teknik råder det inga tvivel om men han har i regel ofta vägt ett eller två kilo för mycket för att kunna utnyttja den fullt ut.
För så är det ju, Sebastian Castro-Tello har någonstans verkat bestämt sig för att det här är hans bästa chans att blomma ut på riktigt. Borta är de kilon som tyngde ner honom bokstavligen talat förra året och istället ser han otroligt fit ut vilket syns i såväl närkamper som i löpdueller. Istället för att han faller alldeles för lätt eller bli ikappsprungen av en moståndare löser han varje situation på ett eller annat sätt. Han vågar ta avslut, han värderar sina dribblingar och jag har aldrig sett honom så bra som ikväll. Jag skulle vilja ha hört Greggs snack i paus, jag skulle vilja ha sett Castros ögon.
För det var ett annat Bajen som kom ut i paus. 0-1 skulle bli 3 poäng, om inte annat så för de busslaster som tagit sig från Gullmars tidigt imorse. Pressen flyttades upp, Theorin fick med sig backlinjen på ett annat sätt och plötsligt var Bajen det bättre laget. Bojassen fortsatte slita på mitten och Baggio samlade upp och fördelade klokt. Lallet valde att spela bollen snarare än att dribbla, Schuler löpte på däruppe i jakten på ett läge eller två. Att kvitteringen kom var oundvikligt, att den sedan kommer på det sätt den gör spelar mindre roll. Var det något som aldrig blev bra under 90 minuter så var det antalet Bajare i offensivt straffområde och då behövs en målvakt som tvålar till det. Efter det var det bara att luta sig tillbaka, Bajen skulle vinna den här matchen och att Castro fick avgöra får en att börja fundera på om det faktiskt finns en rättvisa i världen i alla fall.
Om inställningen och aggressiviteten som visades sig i andra halvlek är det största fallet framåt från förra året så är sättet man vågar kontrollera matchen i slutet det näststörsta. Borta är hönsgården och istället klackas och kortpassas det som om det vore juni i kalendern. Lallet, Baggio och Castro kan få en riktigt rolig säsong tillsammans och då alltså även vi. Istället för att man ska sitta och bita sönder naglarna sista 10 som förra året kan man alltså nästan känna sig trygg med en ledning. Hiskeliga tanke.
All cred till Castro men självklart även till laget i stort. Det finns en positiv känsla i hela truppen, den märks t o m genom TV-rutan. Låt Brommapojkarna få känna av den också.
Fyll Söderstadion!
Hash&Thinner!
Gustaf Granqvist
Twitter:@ggranqvist
