Ellen Gibson - Intervju med en bajenlegendar
"Miss Hammarby", "Piraten", "Bajens största legend" och mycket annat har hon kallats och så är det ju: kärt barn har många namn. Undertecknad fick förmånen att sätta sig ner med Ellen "Gibbe" Gibson som direkt från jobb och på väg mot en två veckor lång semester tog sig tid för att bli den första damspelare vi får intervjua på den här sidan.
- Jag känner att jag är som vilken annan person och Hammarbyare som helst. Det är supportrarna, kulturen och hjärtat som är väldigt viktigt. Jag blir väldigt glad av att höra det [att betraktas som en ikon] men har jag svårt att se mig själv som någon slags ikon eller så. Jag blir väldigt smickrad av det men jag känner att jag är som vilken annan Hammarbyare som helst och att jag haft turen och förmånen att få representera laget också på planen vilket jag gör helhjärtat för varje gång.
Vägen till fotbollen
För att vi supportrar ska tycka att en spelare uppnått ikonstatus eller blir kulturbärare brukar vi ofta använda vissa kriterier. Dessa är väl exempelvis hängivenhet och lojalitet till föreningen, tid i klubben, antalet matcher denne spelat och det som kanske trumfar de andra är om spelaren är bajare? Ellen Gibson uppfyller med råge samtliga av dessa då hon i över tio år spelat i A-laget, börjar närma sig 200 tävlingsmatcher samt vars högsta sportsliga dröm och ambition alltid varit att få vinna ett SM-guld med Hammarby. Vem vi skall tacka för att så är fallet blir tydligt när jag frågar hur det kom sig att Gibbe började med fotboll?
- Jag har en storasyster som är två år äldre, vi är ganska nära i ålder och det skiljer bara 14 månader så när vi var små var jag väl hennes svans lite. Jag hängde med henne och gjorde vad hon gjorde, det var ju min förebild. Hon började spela fotboll här nere bakom Kanalplan där det var grus och då var jag med på några träningar på sidan som sen blev att jag hoppade in i hennes lag och spelade. Efter det fortsatte för jag tyckte det var superkul.
Vi ska vara glada att storasyster ledde in Ellen på det här spåret och att hon så snabbt hittade ett för hennes del avgörande intresse. Med tiden växte sig fotbollsintresset än starkare och Sofiaskolans raster låter mer som om de blev fotbollsträningar. Vad de andra tjejerna, de som inte spelade fotboll höll på med, undrar Gibbe och hon rynkar nästan lite på näsan och ser väldigt frågande ut.
- Jag förstod inte varför de andra tjejerna i min klass ville leka häst? Jag var på fotbollsplanen med de äldre och tyckte det var superkul, jag har alltid haft en kärlek till fotbollen.
Varför det blev just Bajen var för att förebilden storasyster spelade där. Ellen var ju dessutom yngre och som hon själv säger ganska liten. Av andra och sig själv beskrivs hon ofta som en fysisk och tuff spelare, en som inte räds närkamper och inte tvekar för att ta en duell. Kanske var det även här som denna spelstil föddes?
- Jag fick ju hoppa in där när jag var två år yngre än alla andra och var ganska liten, så jag fick bli tuff. Då var jag alltid minst och fick vara extra tuff.
Det blev mycket fotboll för Gibbe från tidig ålder och fram till ungefär 14-års åldern spelade hon i två lag. Dubbla träningar, matcher och slit men för hennes del säger hon med ett stort leende att det var superkul. Hon har sen 15 år fyllda representerat A-laget i Hammarby, alltså i över 10 säsonger. Det är glasklart att Hammarby är hennes dröm som hon lever och viljan är därför också den att få fortsätta med detta. Idag spelar hon i ett storsatsande Hammarby som på allvar visat att det finns höga ambitioner gällande damfotbollen.
Att tackla omkull AIK-spelare är Gibbe väldigt bekväm med.
Utvecklingen av damfotbollen och pionjärerna Hammarby
Förra året tog sig laget upp i Allsvenskan efter en sejour i Elitettan. Pablo Piñones-Arce är huvudtränare och det är säkert många som också märkt vilken ökad exponering såväl Hammarby som Damallsvenskan fått på senare år. Den här förändringen är inte slumpmässig så klart utan beror på bland annat Bajens tydliga satsning vilket Gibbe är tydlig med.
- Hammarby har insett värdet av damfotbollen och att den är minst lika underhållande. Det finns många profiler och klubben har lyft det och skapat ett intresse kring produkten. Folk har kollat på oss och fastnat för fotbollen. Sen tror jag också att Hammarby har valt att satsa förutsättningsmässigt och ekonomiskt och blivit någon slags ledare i Sverige inom damfotboll med publik, arrangemang och allting. Vi har därmed bäddat en väg för andra klubbar att ta efter.
Det har hänt väldigt mycket med damlaget säger Ellen och ingen har nog bevittnat den förändringen tydligare än hon själv. Det handlar om förutsättningar och intresse men som hon själv säger är resan inte över även om den är på god väg. Resan är inte över för hennes del heller och kanske är det också här som hon för första gången under intervjun ser lite bekymrad ut. Gibbe säger själv att hur länge hon kan få spela vet hon ju inte och det är inte heller helt upp till henne. Kontrakt ska förlängas och sen är det ju det där med eventuella skador och liknande. Förhoppningen inför framtiden är däremot tydlig och det är den att få fortsätta representera klubben, eller som hon själv uttrycker det: att få fortsätta bidra.
Lagspelaren tackar laget!
Årets säsong och att vara bäst i Stockholm
Just att bidra är ju vad hon gör även i år och Hammarby ligger inför uppehållet på en sjundeplats med 25 inspelade poäng. Inför säsongen var förväntningarna höga och kanske har det inte riktigt gått som supportrar, spelare eller ledare hoppats. Jag frågar henne om lagets placering är godkänd eller inte och hon är snabb med att betona svårigheten i att svara på frågan.
- Det får vi väl se efter säsongen när alla matcher är spelade och kan göra en utvärdering av vad våra mål var samt förhoppningsvis ligga högre, jag hoppas och ambitionerna är ju också att göra det. Men om man tänker vårsäsongen som har varit så hade vi en trögare inledning där vi inte fick med oss så mycket poäng och då blev det… Det är så i alla säsonger att det går upp och ner, det handlar om att inte ligga i de dipparna för länge. Det sätter spår i självförtroendet, alla är människor men vi tog oss ur den och nu kommer vi med en positiv känsla efter att ha avslutat bra. Under säsongen har vi utvecklat vårt spel och hittat tillbaka.
Gibbe ser bestämd ut när hon förklarar att ”vi har ännu mer att få ut under hösten för laget besitter en stor potential, både individuellt och kollektivt. Det gäller bara att vi får ut det varje match om och om igen. Att göra det noga dag för dag för det kommer avspegla sig i matcherna.”
Jag är så klart intresserad av varför säsongen varit så ojämn och hon är noga att lyfta fram självförtroende som en nyckelfaktor. Dessutom handlar det ju om det där med tur och flyt.
- Jag vill inte vara den som talar om tur eller otur men ibland kan man spela dåligt och ändå få med sig ett mål och vi fick aldrig med oss något flyt, det hackade lite.
Bidragande är också de (höga) förväntningar som finns i relation till erfarenhet och rutin.
- Förra året var vi nykomlingar och då finns det inte lika mycket förväntningar. Nu finns det ju del förväntningar från oss själva och utifrån och supportar där allt sånt bidrar till att påverka. Det måste man kunna hantera som en elitspelare och där har kanske inte alla varit så vana med det för vi har en grym trupp men kanske inte så många som tidigare spelat i ett topplag. Det gäller att vi kan hantera den pressen och använda den till något positivt och det känns som att vi också där har lärt oss mycket under säsongen.
Under säsongen har laget vunnit två derbyn och som Ellen själv säger är dem bäst i Stockholm.
- Det är extremt skönt att vinna derbyn. Det är de roligaste matcherna att spela med mer rivalitet än andra matcher som man sporras av. Man vill också slå sig för bröstet eller hjärtat och brinner för sitt lag. Jag älskar rivaliteten och att kliva in och smälla på. Man ska visa vilka som är Stockholms bästa lag och det är Hammarby på alla plan.
Hur har Ellens egen säsong varit? Hon berättar att det blivit lite olika positioner och att hon gärna spelar där tränaren vill att hon ska spela. Att i år ha fått spela mittback har varit lärorikt och hon säger att ”jag ser ju sällan till min egen prestation utan att laget vinner är det viktiga, jag försöker bara bidra med de egenskaperna jag har och göra det så bra som möjligt för laget och axla den rollen jag får.” Hon beskriver även hur hon själv vill utvecklas för att också Hammarby ska kunna göra det och den där återkommande drömmen om att klubben skall nå så långt de kan. Här säger hon också på ett blygsamt sätt medan hon tittar ner i sin kaffekopp:
- Det är svårt att prata om sig själv ibland.
Ett första allsvenskt mål - ett drömmål.
Drömmålet
Även om Ellen verkar tycka att det är en aning jobbigt att vara i fokus så har hon ju stått för årets hittills snyggaste mål. I matchen mot Kalmar så drog hon på långt utanför straffområdet och bollen letade sig som en projektil rakt upp i krysset. Dessutom var detta Gibsons första allsvenska mål. Här förklarar hon att det mest var ett försök att döda ett eventuellt anfall från motståndarna efter en hörna.
- Jag är ganska defensiv så jag tänkte mer döda anfallet så att de inte får en omställning. Sen såg jag hur den gick in och jag blev mest glad över att den gick in för jag gör inte mål så ofta. Jag upplevde inte där och då att det var en särskilt bra träff men sen i efterhand såg jag att det ändå var det. Det var riktigt kul. Det var ett fint första mål i Allsvenskan och jag var sugen. 9 av 10 gånger skjuter man över guldfågeln arena som en satellit men det var riktigt kul och att den finns på film i alla fall. Om jag gör ett till mål kommer det nog inte vara lika snyggt, jag har nog satt ribban för mig själv där.
För er som inte sett målet är det ett måste och jag tänker även på hur hon mer beskriver det som tur än skicklighet, den där genuina blygsamheten gör sig påmind än en gång. Även om hon tycker att det kan vara svårt att prata om sig själv så är mina kommande frågor enbart fokuserade på henne.
Själen i Hammarby
Derbyt mot AIK på nya söderstadion var en stor händelse på många sätt. Utöver att vi som förening lade en ny och hög ribba för damfotboll så var det en storslagen seger där laget i sedvanlig ordning efter slutsignal ställde sig på rad mot klacken och ombads ge oss en sång. Det fanns en kapten, flera äldre spelare, målgörare och andra men ändå syntes det tydligt hur samtliga spelare ropade fram Gibbe för att bli den som fick ge oss en sång.
Varför blev det just du?
- Det var så otroligt fint. När jag tänker tillbaka på det får jag rysningar för allt var så himla bra den dagen och jag blev rörd att jag skulle gå fram. För jag kanske inte är den som… jag gillar inte att ta mest plats och det är lite så jag är som person, jag vill få med alla. Så jag brukar kanske inte vara den som går fram men då ville ju verkligen alla att jag skulle göra det och det kändes väldigt fint och bra. Jag tror det var för att jag spelat i klubben så länge och de vet hur mycket klubben betyder för mig, hur mycket jag känner för Hammarby och hur mycket det betyder för mig.
Jag frågar henne om det var lite av ett tack från lagets håll och hon svarar att ja, kanske lite. Försiktigt och än en gång med blicken ner i kaffet säger Ellen att ”de kanske tycker jag symboliserar Hammarby på något sätt och att det var väldigt fint. Det var superkul.”
Ellen har av såväl supportrar som medspelare ofta lyfts fram som en kulturbärare och spelare vilken genom sina närmare 200 tävlingsmatcher utgör en röd tråd i föreningens resa de senaste åren. Dessutom är hon ett uttryck för en typ av Hammarby-själ. Jag undrar hur hon själv reagerar på att vara betraktad som sådan?
- Jag själv har väl svårt att se det för jag känner att jag är som vilken annan person och Hammarbyare som helst. Det är supportrarna, kulturen och hjärtat som är väldigt viktigt. Jag blir väldigt glad av att höra det men har jag svårt att se mig själv som någon slags ikon eller så. Jag blir väldigt smickrad av det men jag känner att jag är som vilken annan Hammarbyare som helst och att jag haft turen och förmånen att få representera laget också på planen vilket jag gör helhjärtat för varje gång.
Framropad av laget så ger Gibbe oss en sång efter derbysegern mot AIK på nya Söderstadion.
Framtidsvisionerna och klubben i hennes hjärta
Gibbe har genom alla år återkommit till att Hammarby är klubben i hennes hjärta. Jag vill veta vad det innebär rent emotionellt men innan jag hinner ställa min fråga avbryts vi av två unga pojkar som i grönvita träningsställ vinkar och ropar hej till Ellen som glatt vinkar tillbaka. Det i sig kunde varit ett tillräckligt svar men hon tänker efter och säger sen att eftersom hon vuxit upp med klubben har den alltid varit en del av hennes liv.
- Jag har växt upp med klubben, i den och den har alltid varit en del av mitt liv på något sätt sen jag började spela fotboll. Det har gått ihop och blivit en del av min identitet, man är ju bajare. Det vet du själv, man följer alla sporter och det finns så många fantastiskt fina människor och det har vuxit fram en kärlek till klubben genom alla jag har träffat och det är en så naturlig del av min identitet och jag kommer alltid vara bajare. Jag har fått tillbaka så mycket från klubben och folk runt omkring den och den här starka kärleken är en del av min identitet vilket är något fint att identifiera sig med.
Det har även varit återkommande att hon uttryckt en stolthet över att få representera Hammarby och jag frågar om hon kan sätta ord på den känslan.
- Jag känner mig stolt över att få representera klubben och jag har varit med när vi åkt ut, gått upp och det är väl en villkorslös kärlek i med- och motgång. Det har aldrig varit någon fråga, i motvind står man kvar och stöttar, det är bara så det är. Klubben har blivit en del av mig på ett väldigt bra sätt.
Med Gibbe framför mig som besitter den där villkorslösa kärleken undrar jag om hon främst ser sig som spelare eller supporter vilket säkert en omöjlig fråga att besvara. Hon funderar och blir tyst ett tag för att sedan säga ”jag känner mig som båda. Just nu är jag mest spelare men jag vetefan. Jag hejar ju på Hammarby och går på matcher men jag ser mig själv som båda.”
Ellen har återkommande uttryckt vad hennes stora sportsliga dröm är: att få vinna SM-guld med Hammarby. Jag undrar därför om hon tror att detta är något som kommer ske under hennes framtida säsonger i klubben.
- Jag hoppas verkligen det, det vore en dröm som går i uppfyllelse. Jag vet inte hur många år till jag kommer få spela fotboll, det är kanske inte något som ligger i mina händer, men det skulle vara sjukt häftigt. Hammarby är klubben i mitt hjärta som jag vill representera så länge jag har möjligheten och är tillräckligt bra för att hålla Bajen-klass och förhoppningsvis tar vi SM-guld väldigt snart. Det får vi väl se till att det blir så.
En representant för lagandan och klubben
Vi delar samma tunnelbana efter intervjun och hon börjar spontant prata om lagsport vilket för mig än en gång bara understryker hennes sympatiska perspektiv på sig själv och Hammarby. Det är med ett leende som hon beskriver det fina i att få tillhöra ett lag där dess individuella delar blir större än helheten. Hon använder en liknelse och säger att hon kanske inte är den bästa på att slå avgörande passningar men bra på att erövra bollen. Hon pekar mot mig och förklarar att om jag är det omvända så vill hon därför använda sina egenskaper för att kunna ge bollen till mig så jag kan använda mina kvaliteter. Då säger hon att vi kan båda utnyttja våra styrkor för att tillsammans göra något och därmed som lag bidra till varandras framgångar och utgöra en större helhet.
Hon hade inte behövt säga det där sista men det kom likväl fram som en avslutande kommentar innan vi skiljs åt vid Slussen. Spelaren, säsongerna, intervjun och allt annat gör att Ellen Gibson för mig representerar en spelare som i hjärtat anser att laget är större än jaget, en spelare som personifierar just det.
Som Hammarbyare skall vi därför vara tacksamma att en sådan som hon är en del av oss, Ellen Gibson personifierar på så många sätt Hammarby.
Tack Gibbe!
Vår alldeles egna pirat!