Erik, fräls oss!
Erik Israelsson är råtalangen vars karriärskurva slutade peka spikrakt uppåt. Nu kan han bli spelaren som leder Hammarby bort från en ångestfylld höst. Och det genom att bara spela fotboll som han alltid har spelat fotboll.
Första gången jag träffade Erik Isralsson var på Cypern i februari 2014. Och helt ärligt, första gången jag ens ägnade en tanke åt samme fotbollsspelare var veckorna därförinnan. Då var Erik ett av nyförvärven i det nya Hammarby, Nanne Bergstrands Hammarby, och tidigare hade man inte haft alltför många anledningar att rikta blicken åt hans håll. Jag tänker inte klandra mig själv på något vis så här i efterhand, ur en Bajensynpunkt hade han inte närmat sig mitt liv på minsta möjliga sätt. Men som fotbollsälskare och landslagsromantiker kan jag ändå känna ett visst misslyckande, Erik är ändå urtypen av en svensk fotbollsspelare.
Uppväxt strax utanför Kalmar, i Linsdal för att vara exakt, så var fotboll det som Eriks barndom kretsade kring. Med en storebror som hade fullt fotbollsfokus var det inte annat än att Erik skulle ha samma blick. En bypatriot formades med största möjliga förakt mot Kalmar FF, laget från stan. Men när verkligheten och drömmarna stod för dörren var det inte mycket för Erik att göra, flytten till Kalmar FF var ett faktum.
Åren därefter blev inte som Erik hade tänkt sig, eller åtminstone inte hade hoppats på. Medan hans landslagskompisar var ordinarie i respektive klubblag förpassade han själv till bänken. Jag vet inte om det är så, men personligen anser jag att det säger någonting om en spelares karaktär, att man inte ger fan i det. Visst, Erik var ung och t o m väldigt ung, men han hade lika gärna kunnat säga att han skiter i allting och drar. Men han krigade på. Och han krigade på. Och han krigade på. Och när han stångat sitt huvud i väggen för 174e gången så hamnade han på andra sidan och landade med båda fötterna på golvet.
Det kanske inte tog honom till England, Tyskland eller Spanien. För att vara helt ärlig så tog hans genombrott honom en division lägre i det svenska seriesystemenet. Men det tog honom till Hammarby, med samma tränare men med en publik som älskar honom helt förbehållslöst. Många spelare har haft problem med omställning från småstadsklubb till storstadsklubb, Erik är inte en av dem. Anledningen till det kanske man helt enkelt hittar i det han berättade för mig så sent som i våras:
- Det är inte så mycket Stockholm över Hammarby.
Han har förmodligen väldigt mycket rätt i det. Nanne är ingen Stockholmsromantiker, tvärtom, och kulturen han har byggt i dagens Hammarby skiljer sig något oerhört mot tidigare versioner av samma förening. Och mycket av Nannes korta och snabba framgång ligger i just den kulturen han har byggt kring laget. Det är ett småstadslag, i Sveriges största stad, med Sveriges största publik. Och just där trivs Erik Israelsson.
I sin karriär i Kalmar placerades Erik lite varstans på mittfältet. Som offensiv spets, som defensivt ankare och även en hel del ute på kanten. När vi satt ner på Cypern 2014 så berättade han att han trivdes absolut bäst som offensiv mittfältare. I våras var det annorlunda, då var hans position den defensiva mittfältspositionen bredvid Johan Persson. Vi som såg honom under onsdagskvällen mot Gefle kommer aldrig förstå den åsikten.
Visst, det kanske beror på att konkurrensen om den där platsen har minskat. Under våren var Nahir Besara det självklara valet och Philip Haglund hade inte kommit i matchform än. När Besara försvann roterades det en hel del, Måns testades där vid flertalet tillfällen. Men faktum är att när Erik startat som släpande forward har Bajen bara förlorat en match vilket var i hemmamatchen mot Norrköping. I alla övriga matcher har Bajen antingen kryssat, Erik har fått spela bredvid Johan alternativt varit utanför laget av olika anledningar.
Efter matchen mot Gefle borde det inte finnas några tveksamheter. Det har tidigare varit tydligt att Nanne har föredragit att ha en mer offensivt utpräglad spets på mittfältet. En ”skuggforward” som han kallar och med det menar han bevisligen en forward som spelar längre ner i banan. Ibland har skuggforwarden hetat Khalili, ibland Måns Söderqvist och i början hette han Nahir Besara.
Men det är helt uppenbart att Hammarby mår absolut bäst av att ha en Erik Israelsson där. Inte bara för att han kommer bidra med mål, vilket han bevisade ikväll. Erik är en av Allsvenskans klokaste spelare, som alltid kommer att befinna sig där han förväntas att vara. Jag lade märke till en situation som jag sett så många gånger under senare tid, men som plötsligt såg helt annorlunda ut. En lång boll spelades upp från backlinjen och upp gick Jakob Orlov och nickade. Men istället för att bollen försvann till motståndet, så låg Israelsson där bakom och fångade upp den. Inte för att det var en svår aktion att göra, inte för att han kommer att få så mycket cred för det. Utan helt enkelt för att det var det kloka valet att göra, att helt enkelt befinna sig i närheten av Orlov när långbollen slogs. Ibland är inte fotbollen svårare än så.
Men klokheten är inte så enkel även om beskrivningen ovan pekar väldigt tydligt på varför Erik behövs just på den positionen. Det återevrövringsspel som varit så fatalt misslyckade under de sista omgångarna såg nu betydligt vettigare ut. Det berodde på att en spelare med Eriks lojalitet fanns på plats för att starta just nämnda arbete. Han har inga problem med att tappa boll för att sedan ta en 20 meters löpning för att försöka vinna tillbaka bollen igen. Det var tydligt att andra medspelare vaknade till liv av denna inställning, alla sprang som Bajare på väg till systemet strax innan 15 en lördag. Ofta misslyckades man, ofta gick man bort sig, men ibland och framförallt ikväll så räckte det med att man försökte och framförallt orkade ta jobbet. Det kan störa den mest bollsäkra spelaren i världen.
Det är enkelt att dra för stora växlar av en match, av en prestation. Men är det något Hammarby behöver under Allsvenskans sista fem omgångar så är det kontinuitet och trygghet. Erik Israelsson må inte ha Allsvenska känsligaste högerfot eller snabbaste maxfart. Han har säkert inte den bästa fysiken eller det hårdaste skottet.
Men han har viljan, talangen och kunskapen för att leda det här brutna självförtroendet av fotbollsspelare till höjder som vi vet att de kan nå. Och jag hoppas för allt vad jag är värd att Nanne låter honom utnyttja det till fullo under resten av säsongen.
För där många viker sig, där många tycker att det blir för tufft. Där gör Erik en Terry Butcher och lindar om ett blodigt bandage och bara kör. Ända tills alla andra hänger på.
