Inför Halmstad BK, första måstematchen av fem
Vi närmar oss slutet, inte mer än en dryg månad återstår av den allsvenska säsongen 2024 och frågan är om vi kommer att kunna klä oss i värmande vinterskrud eller i trasiga skor. Mycket står på spel och som läget är skiljer det bara en knivsegg från vad som kan liknas vid förtida succé för Hammarbys nybygge och besvikelse. Först ut: Bollklubben från Halmstad som hävdar att det är just de som gör himlen blå.
Det är inget för veklingar att rita kartan över livet. Inte sällan gör man det i oktobers vargtimmar och det måste ske med öppna sinnen för att inte alldeles tappa greppet när tiden har passerat zenit och det är dags att räkna in, när man ser ut över järnvägen jorden och tänker tillbaka på alla de gånger rälsen dundrat fram under liggvagnar och rökkupéer. Det finns en första gång för precis allt och för egen del inträffade många av dem i just Halmstad med omnejd.
Det första salta havet och simtaget, den första upplevelsen av döden på nära håll och hur allt kan förändras från ett andetag till ett annat. Den första kramen, turneringsvinsten i tennis, berusningen, cigaretten, relationen i Frösakull och Tylösand, Anna-Karin, kyssen, förälskelsen och besvikelsen och sorgen, konserten med Sex Pistols på Östra Stranden. Militärtjänsten som melankolisk malaj på Ringenäs skjutfält. Sommarlov, jullov, sportlov, påsklov, alla tillbringades de just där från noll år till 21. Följaktligen var det också i Halmstad som jag gjorde mitt första jobb som utsänd av Hammarbys officiella hemsida, det som skulle följas av nästan ett helt decenniums möten, bortamatcher, degradering och avancemang i tjänst, allting ändå rätt fantastiskt.
Det var den 11 juni 2007 som min son och jag tog tåget till Halmstad, tog promenaden från stationen och utmed Nissan till Örjans vall, tillsammans med Stadsparksvallen i Jönköping en av landets vackrast belägna fotbollsarenor. Matchen slutade 2-2 med ett nödrop efter att Paulinho Guará kvitterat i minut 94 (vårt första mål levererades av Louay Chanko, och jag kan fortfarande få rysningar när jag studerar den trupp Hammarby hade det året). Intervjun med Tony Gustavsson klarade av, men Jonathans lycka var nog desto större av att träffa Benny Lekström i korvkön och bli fotograferad med Erkan Zengin och Petter Andersson i spelartunneln. Men det var då och det var borta.
Vi skriver nu 2024 och Nya Söderstadion och just oktober och en match som präglad av en massa måsten att det blir svårt att andas. Fem omgångar återstår. Fem. Ändå är jag inte helt bekväm med att använda ordet ”måstematch”. Varenda match under säsongen har lett oss hit och när vi summerar kommer varenda match sedan tidigt i våras kunna betraktas som talande för var i tabellen vi befinner oss. Men så blir slutsatsen trots allt att Hammarby MÅSTE skicka tillbaka HBK till västkusten med svansarna mellan benen. Och på papperet ser ju det mesta helt okomplicerat ut.
Efter guldperioderna i slutet av 1970- och 90-talen, då Halmstad var en veritabel maktfaktor i svensk elitfotboll med inte mindre än fyra SM-guld och en viktoria i Svenska Cupen (som i och för sig inte var lika betydelsefull som i dag) har Bollklubben Support – tidigare kallad Blue Force och Kvastarna – sannerligen inte haft speciellt mycket att glädjas åt. Efter andraplatsen i Allsvenskan 2004 har det snarast handlat om 20 års kräftgång och kamp för överlevnad i de högsta serierna, och innevarande säsong har inte skiljt sig från den mörka statistiken. Det är långt mellan lycka och leda, ett stort avstånd mellan legendarer som Rutger Backe, Hans Selander, Henrik Bertilsson och givetvis Bajen-bekante Mats Jingblad till dagens uppsättning spelare.
Säsongen inleddes ändå någorlunda positivt. Bland annat besegrades Hammarby ytterst rättvist hemma den 25 april, för bortaföljet en av många minst sagt mediokra insatser som fick de flesta att tvivla på Kim Hellbergs nya modell för framgång. Det enda minnesvärde från den tillställningen är väl att sedermera till Ludogorets Razgrad avyttrade Edvin Kurtulus fick möjligheten att spela på samma elitarena som lillebror Bleon, resten är bara att glömma.
Men där Grönvitt i grevens tid och med skicklighet lyckades vrida på rätt nycklar och skapa truppharmoni för att klättra till en topplacering i tabellen har det motsatta skett för Blåsvart. Resultatraden 7-3-15 med ett målsnitt på minus 17 skrämmer ingen och inför lördagens match på Nya Söderstadion kommer man från tre oavgjorda och sju förluster. Ett förändringsförsök gjordes så sent som i augusti, då man sparkade rutinerade tränarduon Magnus Haglund och Pelle Olsson och ersatte med Johan Lindholm från talangutvecklingen, men det kändes väl knappast som en Marie Curie-lösning ens då och har heller knappast slagit väl ut.
Ett tabelläge ljuger sällan, men att HBK ens befinner sig på kvalplats och faktiskt har en möjlighet att klamra sig kvar i Allsvenskan är med allt sagt något att ta på allvar för SAMTLIGA spelare och supportrar i och runt Hammarby. STORT allvar. Faktum är, vilket måste tas med i beräkningen, att HBK har spelat fyra matcher på Nya Söderstadion och ännu inte förlorat, den senaste bortatorsken mot Söders i detta fall inte speciellt stolta hjältar är så långt tillbaka i tiden som 2012 och under hela 2000-talet har 15 möten på Söder resulterat i raden 5-7-3.
Mer än någon enskild spelare eller lagdel i HBK fruktar jag detta mest av allt att den trista historien skall upprepa sig. Vi skall inte räkna med något annat än att motståndarna kommer att sälja sig dyrt, åtminstone så länge de har vittring på en sensation. Visst finns kvaliteter hos spelare som Andreas Johansson, Joseph Baffo, Naeen Mohammed och ett par islänningar, men värre ändå är underskattning och att Kim Hellberg och kompani inte sätter matchplanen till max. Vinst, gärna en klar sådan även om poäng är viktigare än skönspel i rådande läge, och Hammarby-familjen kan blicka framåt mot nästa söndags derby med tillförsikt. Förlust är, för att uttrycka det enkelt, en smärre katastrof alldeles oavsett tillbakablickar och tidigare missräkningar.
