Känns det FÖR bra?
Hammarby har just tagit sin åttonde raka tävlingsmatchseger efter vinst mot Mjällby hemma på ”Nya Söderstadion”. Inga större siffror rent resultatmässigt, men det kändes lite som när man ligger och tar igen sig i solen och blir attackerad av en irriterande fluga, som sätter sig på kroppen tills man till slut blir trött på den och trycker till den ordentligt. Mjällby är förstås flugan, som trots upprepade försök att irritera inte lyckas skapa en enda stor målchans under 90 minuter.
Motståndet är denna gång, i form av Hammarby, alltför starkt och disciplinerat. Alla spelarna spelar för varandra därute på plan och det spelar egentligen ingen roll vem vi byter ut då de inbytta ofta gör det lika bra som de utbytta.
Frågan är om jag någonsin har sett ett sådant disciplinerat och tryggt Hammarby som det vi nu ser under Marti Cifuentes. Visst, vi vann SM-Guld 2001, spelade rolig fotboll några år under Linderoth och gick på vatten i offensiven under våren 2018 och sommaren/hösten 2019. Men nästan under samtliga säsonger har vi varit ett ”svänggäng” där vi, samtidigt som vi gjort mycket mål, också släppt in många.
Nu står vi här med sex insläppta på åtta tävlingsmatcher, ett snitt på 0,75 insläppta per match, vilket, mot bakgrund av att Marti endast varit på plats i c.a. 3 månader, måste ses som ett mindre mirakel med tanke på hur det har sett ut de senaste säsongerna försvarsmässigt. Och det, i stort sett, med samma spelare som föregående säsong. Senaste säsongen släppte vi in 41 mål på 30 Allsvenska matcher, att jämföra med två insläppta mål på tre matcher så här långt. Skillnad det.
Visst kan man argumentera om att motståndet har varit svagt i dessa tre matcher, men den stora skillnaden, som jag ser det, mot tidigare, är sättet vi vinner matcherna på. Det känns nämligen helt tryggt, odramatiskt och självklart att vi kommer att vinna. Jag har flera gånger kommit på mig själv med att jag faktiskt inte känner mig speciellt orolig under matcherna denna säsong. Känslan finns där, som under sommaren/hösten 2019, att det här fixar grabbarna, och det har de gjort, i allafall så här långt.
Ingen kan ha missat tryggheten laget spelar med och att man kan se tydliga mönster av det spel som Marti vill spela i olika sekvenser på plan. Vi har ju till och med fått ordning på fasta situationer där vi känns farliga framåt vid varje hörna eller frispark samtidigt som vi har full koll på dessa i defensiven.
Samtidigt finns det mer att hämta i truppen där Abbe Khalili, Dennis Collander och nyinkomna Bubacarr ”Steve” Trawally ännu inte spelat en minut Allsvensk fotboll 2022. T.o.m. Dennis Widgren är tillgänglig igen efter ett skadeuppehåll.
Äntligen känns det som att vi har en trupp, där vi på allvar kan utmana Malmö i jakten på seriesegern och kval till Champions League. En trupp som innehåller både spets och bredd och med både rutinerade ”rävar” och unga blivande stjärnor. Plus att det finns ekonomiskt utrymme för en eller ett par värvningar till under sommarfönstret om det så skulle behövas.
Stämningen i truppen känns magisk och det är tydligt att det är ”en för alla, alla för en” som gäller.
Säsongen har dock endast startat och det återstår att se om denna positiva trend, som säsongsstarten har gett, kommer att hålla i sig över en hel säsong. Alla lag får svackor men samtidigt blir lag med nya tränare ofta bättre med tiden när spelet har satt sig i ännu högre utsträckning. Tänk om detta bara är början på något riktigt stort!
Nu väntar två bortamatcher i rad och eftersom ”Jinxen” gick bort i Covid 2020 så förutspår jag att vi kommer att göra processen kort med såväl Degerfors som Sirius. Så bra är nämligen dagens Hammarby.
Och slutligen svaret på frågan i överskriften.
Nej, det kan aldrig kännas FÖR bra när det gäller Bajen. Det är nya tider nu, tider där det inte längre är ett lidande att se Hammarby spela fotboll. Det är bara att le, skratta och hänga med.