Konsten att undvika dödens kyss
Ett kylslaget Södermalm, ett nedbrutet fotbollslag och en dansande varmhjärtad publik, bedjandes för en sista dans. Hammarby IF - Jönköping Södra är inte en match vi drömt om men det är en match vi alltid kommer att minnas. Och det med ett leende.
Vi kan hela historien om säsongen i Superettan 2011. Det är ingen vacker saga om ett Åshöjden som emot alla förväntningar lyckas ta sig upp till Allsvenskan. Det är ingen romantisk saga om en spelare som presenterade sig för fansen genom att ösa in mål utan att någon egentligen hade trott det. Det är en mardrömslik resa genom helvetet och skärselden och till slut stod man där vid djävulens port och väntade på dödskyssen. Jag är inte det minsta religiös, men tro fan att man kan bli det en sådan här kväll.
Bajen kom till start med ett så bra lag som man kan ställa på planen i dagsläget. Det var Monteiro och Törnstrand där bak, med FIgueroa och David Johansson på varsin kant. Det var yrvädret Helg som vänstermittfältare, Dahl/Forsberg centralt och Maic Sema i någon slags fri roll på högerkanten. Men framför allt var det två renodlade forwards längst fram, Christer Gustafsson och Björn Runström, som hade rätt inställning för första gången sedan vi tog sista midsommarsnapsen. Christer Gustafsson var kanske den mest positiva överraskningen, i alla fall för egen del. Han har ett grönvitt hjärta, det har han visat förut, men idag slet han inte bara, utan han slet även rätt. Borta var idiotruscherna och där fanns en tanke och idé bakom varje löpning och bolltouch. Det blev inte alltid rätt men för oss som genomlidit årets 7 svåra år på Söderstadion var det ett stort fall framåt.
Och just det där med tanke var något som var mer synbart ikväll än tidigare. Det var inte bara den långa diagonalen och sen en väntan på att någon annan skulle sköta resten. Istället stod en spelare som David Johansson för en av sina bästa matcher med lugna korta uppspel till Dahl eller Sema, rörelse framåt och ytor som skapades. Bajen spelade stundtals den fotboll som styrelsen önskade när man struntade i att förlänga kontraktet med vår enda guldtränare hittills. Men inget gott som inte för något ont med sig, och vice versa. Det här var självklart ingen perfekt insats men det är frågan om man kan begära det i det läget vi befinner oss i. Stundtals, kanske framför allt inledningsvis, blev det oerhört smått och "snyggt" så fort man närmade sig straffområdet. Det straffade sig när jönköping ställde om snabbt och tryckte dit 1-0 och man redan börjat planera för bortaresan i kvalet.
Men Bajen ville annat ikväll och man gav sig fan på att visa det. Christer Gustafsson fick in kvitteringen, Björn Runström gjorde sitt 3e för året och David passade på att kröna årets insats med att stänka dit en. Halvtid, tilltro till livet och en andra halvlek som bara skulle spelas av. Men om flera Bajenspelare gjorde sin bästa insats för säsongen, var det inte tack vare domaren. Man ska väl inte ha så höga krav, det är trots allt Superettan, men maken till inkompetens var längesen jag såg. Dom gula korten skickades till höger och vänster, och när Simon Helg hade lite väl mkt övertro på sig själv, rev ner en moståndare och orskade straff till bortalaget så var det ingen högoddsare att han dessutom skulle få sitt andra gula.
Ridå tänkte jag, som tur var fanns det spelare som tänkte annat. Jag ska inte lura någon, det var otroligt tungt stundtals, men att resa sig på 9 och lyckas ordna två från min synvinkel rättivsa straffar är oerhört starkt. Jag vill väl egentligen lyfta fram hela laget men kan inte undgå ifrån att plocka ut några spelare som var lite bättre än vad jag förväntat mig. Dahl slet som vanligt, men för en gångs skull spelade han enkelt och kort. Maic Sema fortsatte att visa att han är bäst i Superettan på att hålla i bollen, även om det så klart blev några sekunder för länge ibland. Hopf ger oss fortsatt hopp och Christer Gustafsson måste starta nästa match. Allt annat är tjänstefel.
Ingenting är klart, långt ifrån. Tanken på att vi har det i egna händer skrämmer mig lika mycket som det gör mig lycklig. Ikväll visade både vi på läktaren och spelarna på planen vad Hammarby egentligen står för. Det var inte bara årets sista hemmamatchl. Det var också den vackraste jag sett på väldigt lång tid.
Hash&Thinner!
/Gustaf Granqvist
