En klubb – En mansålder (Del II)
Proffsklubbarna har fått upp ögonen för det skånska smörgåsbordet. Dörren har öppnats och därefter aldrig stängts. Ingen svensk klubb har likt MFF ständigt levererat goda fotbollspelare till Europas alla hörn. MFF repar sig fort efter det att mästarlaget 49/50 blivit av med de mest tongivande spelarna. Själv flyttar jag som nyfylld 15-åring år 1955 till Stockholm. Då har jag i medveten ålder fått uppleva att mitt kära Malmö FF blivit svenska mästare fyra gånger. Min fotbollsbarndom har sannerligen varit god mot mig. Inte vet jag om avsaknaden av min närvaro på IP blev ör stor för klubben, för efter mästerskapet 53 skulle det dröja 12 långa år innan pokalen åter kom hem till Malmö.
När jag sedan kommer till föräldrahemmet på besök är inget sig riktigt likt i min barndoms fotbollsvärld. Det har hållits ett VM i riket, det har byggts nytt i många städer. Det är slut med vandringen från modershemmet på Kristianstadsgatan förbi Folkets Park, Möllevångstorget och Johanneskyrkan till IP. Det är slut med att träffa orginal eller ska jag säga profiler som Axel i sin vita kostym. Axel som i sin medelålder pratade som vi ungar och under vårt jubel skrek okvädningsord till domare och motspelare. Eller den alltid kepsprydde Erik som bergsäkert förmedlade det kommande resultatet till alla som frågade och frågade det gjorde nästan alla under 12. Erik som med liv och lust spelade fotboll med småkillarna på Dekanen och som tog sats från egna målet när han skulle skjuta straffar. Nu måste jag för att se MFF ta mig långt ut på landet tyckte jag då, nästan ända bort till Ärtholmen. Nu fanns det inga träläktare som gjorde intryck av lantlig idrottsplats med tillnamnet Vallen. Här kom vi inte i närkontakt med spelarna, ingen tilläts att ligga bakom målen. Men va fint det var. Stora läktare, många sittplatser: Betong, mer Betong och Storstad. Omgivningen bestod av höga hus med hög standard, inte vet jag vad det var jag saknade. Malmö var på väg att bli storstad, MFF på väg att bli en proffessionell klubb. Jag var på väg att bli vuxen.
I staden går det då omkring en person som ännu inte presenterat sig för fotbollspubliken. Han har en skarpskuren profil och en gudabenådad begåvning för fotboll. Han är den största MFF:are som någonsin dragit på sig den himmelsblå tröjan samt en av de största i svensk fotbollshistoria. När förbundskaptenen Åby tog ut landslaget skrev han först Bosse Larsson, sen började han att fundera. Det Bosse har gjort för vår klubb kan aldrig nog framhållas, han ,E P och Egon Jönsson kommer för alltid att personifiera Malmö FF. Några tränarnamn kommer man inte förbi om man så här lite ytligt vill skriva MFF-historia. Den första stora var ungraren Kalman Konrad. Spanjoren Antonio Duran införde ett helt nytt proffsigt tänkande i klubben. Bob Houghton var kontroversiell men en genialisk taktiker även om många med mig inte helt gillade det ögat fick se. Roy Hodgson var en förfinad Bob och gav oss många framgångar. Samtliga var guldtränare. MFF tog 2 guld på 40talet. 3 guld på 50talet.2 guld på 60talet.5 guld på 70talet och 2 guld på 80talet med de eländiga slutspelet som enda orsak till att vi idag ännu inte är mesta mästarna. 90talet vill vi helst glömma, åtminstone hur det slutade. Jag kan tänka mig att väldigt många av Himmelriketsbesökare förlorade sin fotbollsoskuld under just detta decennium. Jag hoppas att alla ni snart får uppleva den underbara glädje som ett svenskt mästerskap skänker supportern. Jag är säker på att det inte dröjer länge nu innan den där dagen kommer ni vet.
I årsboken 1967 förekommer MFF-relaterde rim som utgår från alfabetets alla bokstäver. Under bokstaven Q läser jag följande, Q-l det vore om det kom på tal MFF i Europacupfinal. Och jag ler lite överseende över denna orealistiska förhoppning. Men mitt leendet förlängs till ett jublande året 1979. Visst har klubben deltagit i allt vad europeiska cuper heter. Visst har det gått ganska bra ibland. Men EC-final!!! Nej det är en utopisk dröm. På Praterstadion håller vi nollan mot gamla vännlaget Austria Wien. På Malmö Stadion i returen händer det som aldrig kunde hända. Malmö Fotbollsförening i den finaste av klubblagsfinaler. Final mot Nottingham, många av våra bästa är skadade. Vad hade hänt annars? ja det kan vi bara spekulera om. Men i mitt hem hänger för alltid minnestallriken över denna bragd.
Vi står nu inför ett nytt fotbollsår.
Vi tillhör en förening som alltid varit avant garde.
Vi var först med att välförtjänt ersätta spelarana.
Vi var först med att sätta siffror på spelartröjorna.
Vi var först med att införa helproffesionell fotboll i landet.
Vi har alla tiders rekord när det gäller icke förlorade allsvenska matcher 49 stycken.
Vi har i Arne Hjertsson den spelare som gjort flest mål i en allsvensk match.7 mot HBK.
Vi är den klubb som vunnit allsvenska mest överlägset.
Och vi visade med prislappen på Zlatan att det är slut med att rea ut allsvenska spelare.
Nu siktar vi mot att ta hem pokalen till Malmö igen. Läget är gott, ekonomin är fortfarande på rätt sida. Vi har gjort två nyförvärv av vilken i synnerhet Chanko gläder mig. MEN om vi förlorar Ijeh eller Majstorovic så måste dessa ersättas med nära nog lika goda spelare.
Publiken strömmar till som i gamla goda tider. Supporterkulturen är något som har givit nytt liv
till gamla trötta Allsvenskan.
Jag önskar härmed alla MFFare ett Gott Nytt År och hopp om ännu en mansålder med framgångar för
Malmö FF.
