Svara Bajen... Svara!
Mörkret ligger över Södermalm. Bajen är återigen under isen och presterar långt ifrån förväntat. Frågan vi ställer oss nu är lika enkel som den är att stava; Vad händer nu?
Sången ekar bland betongen, flaggor vajar överallt
Solen lyser över Söderstadions gräs
Mitt i trängseln sjunger vi vår sång, med en och samma röst
Vi är Bajen, och det känns i våra bröst
Hammarby... Vi går enade från Söder för att heja fram vårt lag
Det var ju så dom sjöng. Magnus Carlsson och Eagle-Eye Cherry i den där låten dom valde att kalla "Vårsång". Det är en vacker låt, en vacker text och ett minst sagt vackert budskap. Jag lever i tron att det ringar in det mesta av dom känslor som vi delar. Du, jag, Magnus och Eagle-Eye. Vi är uppväxta med det här, flera av oss har inte ens valt det själva utan blivit indoktrinerade med det redan sedan födseln, och vi väljer att leva ut våra känslor till fullo. Vi sjunger högst, du&jag, och vi sjunger stolt. Vi står upp för vårt lag, vårt emblem och vi ger aldrig upp. Eller gör vi det?
Vi är trogna genom nöd och lust, vi ger aldrig nånsin upp
Vår kärlek kommer aldrig att dö ut
För oss kommer Bajen alltid först, i vinst och i förlust
vi vet att allting löser sig till slut
Dagen har varit som en tyngre baksmälla. Man har våndats och haft ångest som om det var vi som stod där på planen igår och försökte spela fotboll. Som om det var vi som gav oss ut och skulle ge vårt max mot den där klubben som vi bara skulle slå. Som om det var vi som fick äran att springa ut inför Sveriges bästa publik och utföra det yrket man banalt kallar fotbollsspelare. Nu var det inte vi, och stundtals funderar man på om det kanske t o m hade varit bättre. Igår skrev jag om feghet och rädsla för att göra bort sig. Efter att jag fått reflekterat ett drygt dygn har jag insett att det handlar om något helt annat. Något så självklart och fundamentalt för att en fotbollsspelare ska kunna prestera i sin roll. I sitt yrke. Det handlar varken om en dålig bolltouch eller taktiskt kunnande. Det handlar fan om engagemang.
Jag är kluven för det som utspelade sig efter matchen igår. Jag har svårt för den här typen av aktioner generellt eftersom den sällan leder till någonting mer än en längre distans mellan supportrar och spelare. För även om merparten av er som befann er vid grindarna igår definitivt hade goda intentioner, så finns det alltid ett gäng rötägg som mest verkar kasta ur sig saker för att man alltid velat säga det. Jag är tämligen säker på att Roger vet om att flera vill se honom sparkad, helst igår, och han visste om riskerna när han tog jobbet. Jag är säker på att Runström är väl medveten om att han inte presterat vad man förväntat sig av honom. Rami Shaaban är inte dum i huvudet, snarare tvärtom, och har säkert räknat ut att han inte är önskad längre.
Det som ni däremot visade är vad det här laget betyder för så många av oss. Livet hänger inte på det, det kan det aldrig få göra, men det påverkar en på så många plan som en utomstående omöjligt kan förstå. Och det visade ni igår och för det ska ni ha beröm. Samtidigt måste frågan ställas om vad som händer nu. Vad vinner man på att sparka Roger? Kommer en ny tränare verkligen få en ärlig chans eller bli överröst med glåpord så fort han valt att inte göra ett byte i rätt tid? Och den största frågan av dom alla blir således vem som skulle göra det bättre?
Den mest återkommande kommentaren igår kväll var bristen på hjärta. Det ser ut som att alla går på halvfart, Sinan exkluderad och till viss del även Paulinho som spelar på "fel" position. Men spelare som Björn Runström, helgonförklarad och hemvändaren som skulle ta oss upp, måste börja visa hjärta. Det ska vara ett privilegium att spela för Hammarby men det ska fan offras blod, svett och tårar för att få känna känslan. Jag vill inte hänga Björn ensam på galgbacken, men han har något som flera andra saknar nämligen kompetensen. Björn Runström är en bra fotbollsspelare i sina bästa stunder, det kan ingen säga något om, men jag har en känsla av att han såg det här som en "walk-in-the-park" snarare än en chans att komma hem och få visa hur bra han egentligen är. Castro-Tello är en annan som egentligen har fotboll i sig, troligtvis även Bojassen om han verkligen vill. Men man vill inte, det är som att man är nöjda med att ha fått dra på sig tröjan och sen räknar kallt med att resten ska lösa sig. Det gör ont i mig att få se spelare som Dahl, Simon och Sinan som springer livet ur sig men i brist på hjärta runtomkring sig så blir tyvärr deras slit förgäves. Jag har tittat på fotboll sen jag föddes, vilket förmodligen inte är länge sett till antal år i jämförelse med flera av er, men jag har aldrig sett ett lag göra så in i helvete många misstag under en och samma säsong. Det är ingen slump.
Misstag kommer ur felbeslut. Felbeslut kommer ur bristande självbild. Bristande självbild kommer av ett på tok för stort självförtroende. Det svåraste som finns i fotboll är att ta sig upp från ett brustet självförtroende. "Spelarna" i Bajen har just nu inget självförtroende alls. Så det som krävs nu är en plan, en strategi inför resten av säsongen och framför allt kanske in för nästa. Det här året har det varit lugnare bakom kulisserna men där det faktiskt räknas, och känns hos oss, har det varit lika mycket lidelse. Vi kräver svar nu Bajen, vi vill veta vad som görs. Vad sägs på Årsta? Hur är stämningen i truppen? Kommer vi någonsin spela ett riktigt derby igen?
Vi slutar aldrig älska Hammarby. Vi önskar bara att ni älskade Hammarby lika mycket som oss. Och gav er fan på att visa det.
