VM genom tiderna – 2011: Den japanska bragden
I artikelserien VM genom tiderna blickar vi tillbaka på fem minnesvärda VM-turneringar som har satt stora avtryck på damfotbollen världen över. Under en tid då Japan hade drabbats av landets största tragedi i modern tid, skulle ett lag åka till Tyskland för världens viktigaste oviktigaste sak, fotbolls-VM. När man återvände till Japan hade man vunnit kärlek från en hel fotbollsvärld och hjälpt landet att, om än för stund, resa sig från tragedin.
I mars 2011 drabbades Japan av en stor tragedi. Tohoku-regionen, som ligger längs med den japanska östkusten, drabbades av den värsta jordbävningen och tsunamin i landets historia. Drygt 19 000 personer dog och mer än 220 000 personer förlorade sin hem.
Tre månader senare skulle Japan delta i fotbolls-VM i Tyskland. Men det var inte alls en självklarhet efter allt som hade inträffat i landet. Landslagstruppen diskuterade länge huruvida man skulle åka eller inte. Det slutliga beskedet blev att man skulle åka, och det skulle sluta med en oförglömlig kväll i Frankfurt som ingen hade kunnat förutse.
Tragedin kom att föra det japanska laget, under ledning av Norio Sasaki, mycket närmare varandra. Det var ett lag som gick in i turneringen utan några förväntningar från omvärlden. Bara en gång tidigare, 1995, hade man tagit sig vidare från gruppspelet i VM. Och i de asiatiska mästerskapen fick man ständigt se sig besegrade av Kina, Nordkorea och på senare år även Australien i kampen om medaljerna.
Väl i Tyskland hamnade Japan i samma grupp som England, Mexiko och Nya Zeeland.
Redan efter den andra gruppspelsmatchen hade man kvalificerat sig för kvartsfinal, efter segrar mot Nya Zeeland och Mexiko. Kvar återstod gruppfinalen mot England som hade fyra inspelade poäng, efter det oavgjorda resultatet mot Mexiko matchen innan. Men i den sista gruppspelsmatchen skulle Japan åka på sitt första nederlag i turneringen när man förlorade mot England med 2-0. Därmed kom man tvåa i gruppen och skulle få möta hemmanationen och storfavoriten Tyskland i kvartsfinal.
Kvartsfinalen mot Tyskland
Det skulle bara sluta på ett sätt. Den utsålda arenan i Wolfsburg förväntade sig att se Tyskland, med världsstjärnor som Angerer, Garefrekes, Grings, m.fl, bara städa av Japan på vägen fram till ett nytt VM-guld. Men matchen började krampaktigt. Ett disciplinerat Japan höll ihop sitt lag och lät inte tyskorna komma till några farligheter. Den första halvleken slutade mållöst och pressen på de tyska spelarna växte allt större. Den andra halvleken blir lite av en repris på den första där tyskorna har förtvivlat svårt att tränga sig igenom det japanska försvaret. Efter 90 minuter var det fortfarande mållöst och kvartsfinalen gick till förlängning.
Det skulle dröja till den 108:e minuten innan matchens första mål skulle falla. Den japanska lagkaptenen Homare Sawa lyfter in en boll bakom den tyska backlinjen att springa på för inhopparen Karina Maruyama. Bollen rinner ifrån henne, samtidigt som en tysk försvarare ser ut att hinna ikapp. Hon får i sista stund iväg avslut som letar sig in vid den bortre stolpen. Publiken och det tyska laget är i chock, samtidigt som de japanska spelarna jublar. Maruyamas mål förblir matchens enda och vid slutsignalen var de japanska spelarna och ledarna de enda som hördes på arenan. I övrigt var det knäpptyst. Japan hade skakat och slagit ut en av de stora jättarna i turneringen. Men i semifinalen väntade en ny svår motståndare för japanskorna, Sverige. Det svenska laget hade imponerat i turneringen och vunnit sin grupp före USA. Nu kände nog många att Sveriges väg till final låg öppen i och med Tysklands oväntade förlust.
Finalarenan i Frankfurt stod värd även för semifinalen mellan Sverige och Japan. Det var en välfylld arena som hade förväntat sig att se Tyskland på en av planhalvorna. Nu fick man istället se Sverige, 10 minuter in i matchen, ta ledningen genom ett jätteskott av Josephine Öqvist. Förväntad matchbild av många, och nu trodde nog de flesta att Japans fina mästerskap skulle ta slut. Men en fotbollsmatch är ju minst 90 minuter lång, och endast nio minuter efter Sveriges ledningsmål skulle japanskorna kvittera. Man tog därefter över matchen och i den andra halvleken kom två dyrbara målvaktsmisstag att avgöra hela semifinalen. I den 60:e matchminuten missar den svenska målvakten, Hedvig Lindahl, en utboxning och bollen dimper ner till Homare Sawa som kan skjuta 2-1 till Japan i öppet mål. Bara fyra minuter senare, rusar samme Lindahl ut för att rensa bort en djupledsboll. Hon hinner först, men rensar den rakt på Nahomi Kawasumi, som med en perfekt båge lyfter in 3-1. Sverige kommer aldrig nära någon slutforceringen och japanskorna motbevisade än en gång allas förväntningar. Nu var man i VM-final, för första gången någonsin.
Visade bilder från tragedin
Tragedin som inträffade månaderna innan VM hade fört de japanska spelarna närmare varandra. Laget hade också fått stöd från folk runtom hela världen. Stödet och sammanhållningen hade nu tagit laget hela vägen fram till en VM-final mot USA. Man hade redan vunnit folkets hjärtan oavsett utfallet i finalen.
Inför de tidigare utslagsmatcherna, hade förbundskaptenen Norio Sasaki visat spelarna fotografier från katastrofen i motiverande syfte. Men innan finalen spelade han istället upp en video om den japanska damfotbollens historia. Han visade alla de framgångar, misslyckanden och svårigheter som landslagstruppens föregångare hade gått igenom. 1980 spelades den första fotbollsturneringen för kvinnor i Japan. Då spelade man 25 minuters halvlekar med 8 spelare i varje lag. Nu var verkligheten en annan, nu skulle ett japansk landslag spela en VM-final inför 50 000 åskådare.
I spelargången innan finalen kunde man se kontrasterna mellan de båda lagen. I det amerikanska laget var fighting facet på och pressen påtaglig. I det japanska laget log spelarna och såg ut att ha en mycket mer avslappnad stämning inför deras livs match.
Amerikanskorna gick ut hårt när matchen visslades igång, i hopp om att få ett tidigt mål. Japanskorna, kanske lite tagna av stundens allvar, kom inte alls upp i den standard som man hållit tidigare i turneringen. Trots det slutade de första 45 minuterna mållöst. Men mål skulle komma och det var USA som skulle göra det första. 20 minuter från slutet skjuter Alex Morgan behärskat in 1-0. Japanskorna hade 20 minuter på sig att hålla finalen vid liv, men man behövde bara 11. Efter en misslyckad amerikansk rensning håller sig Aya Miyama framme och stöter in kvitteringen. Ett mål som skulle ta matchen till förlängning.
USA skulle i förlängningen återigen ta kommandot. I den 104:e minuten håller sig storstjärnan Abby Wambach framme på ett inlägg och nickar in 2-1 till amerikanskorna. Nu trodde de flesta att finalen var avgjorde. Inte skulle väl Japan orka resa sig en gång till?
Klockan tickar upp mot 120 minuter, och USA närmar sig en ny världsmästartitel, när Japan får en hörna. Den slås mot den främre stolpen där Homare Sawa kommer mötande och klackar bollen mot mål och i mål. När de var som mest uträknade hade Japan än en gång kommit tillbaka. Sawas sena kvitteringsmål skulle ta finalen till ett straffsparksavgörande.
”De gav mod till en hel nation”
Tidigare i turneringen hade USA vunnit kvartsfinalen mot Brasilien på straffar. Då hade Shannon Boxx och Carli Lloyd slagit amerikanskornas första två straffar i mål. Nu var det de två igen som var först ut för det amerikanska laget. Ayumi Kaihori i det japanska målet inledde med att rädda straffen från Boxx innan Carli Lloyd stegade fram och sköt sin straff över. Däremellan hade Aya Miyama gjort mål på Japans första straff, innan Yuki Nagasatos fick se sin straff räddas av Hope Solo.
Efter två straffar vardera låg pressen på USA, när Tobin Heath skulle ta amerikanskornas tredje straff. Men återigen skulle Kaihori kliva fram och rädda amerikanskornas straff, och när Mizho Sakaguchi slog Japans efterföljande straff i mål, låg all press på Abby Wambach. Hon var tvungen att göra mål, annars skulle Japan bli världsmästare. Utan någon pardon slår hon in USAs första mål i straffläggningen. Med ett sammanbitet ansiktsuttryck löpte hon tillbaka till mittplan, samtidigt som Japans 20-årige Saki Kumagai steg fram mot straffpunkten. Hon hade nu möjligheten att låta en sörjande nation glädjas, om än för ett ögonblick. Hon kliver och borrar upp bollen i Hope Solos högra kryss. Hon springer ut och kastar sig i armarna på målvakten Kaihori innan resten av det japanska laget hoppar på de. Japan hade rest sig från tragedin och tillsammans vunnit ett osannolikt VM-guld i fotboll.
I Tokyo utspelades stora glädjescener på barer runtom i staden, trots att matchen tog slut kl 6:30 japansk tid. Främlingar kramade varandra på pendeltågen. Nationen behövde en saga som denna. Nationen behövde något som kunde förena folket i glädje.
– De gav mod till en hel nation, sa Japans dåvarande premiärminister Naoto Kan om de nya världsmästarna.
Hemma i Japan blev Naori Sasakis landslag, och kanske sporten överlag, för alltid förknippade med landets läkningsprocess.
