Krönika: En seger för ishockeyn
"När allt det nämnda nu har försvunnit, vad finns då kvar? Jo, det vi egentligen är där för att se på – matchen. Ishockeyn sätts äntligen i centrum, i år ska den tala för sig."
Då var premiären avklarad av Allsvenskan. Malmö gjorde vad man skulle och vann med rättvisa 3-0 mot Nyköping. Det var inte tal om värsta hockeypropagandan men det kan man å andra sidan knappast förvänta sig i en första seriematch. Premiären gav dock intrycket att Malmöhockeyn är på rätt väg igen och att det därtill finns hopp om en ljus framtid. Naturligtvis var det väldigt glädjande att se hur ”dagiskedjan” (Andreas Thuresson – Marcus Olsson – Nicklas Jadeland), som den tydligen har döpts till av tränare Lars ”Osten” Bergström, tog för sig. Allt som allt hade Malmö sex spelare födda mellan 1985 och 1987 som aktivt deltog i den första matchen. Ett bevis på att där onekligen finns gott om potential bakom de mer etablerade spelarna. Kul för övrigt att media uppmärksammat detta, Malmöhockeyn behöver ju all publicitet den kan få.
När vi ändå flyter in på ämnet om publicitet och uppmärksamhet så ska jag passa på att kommentera publiksiffran i premiären. 2743 är en inte alltför imponerande publiksiffra, det ska erkännas per omgående. Men man ska ha i åtanke att vi även under de sista åren i Elitserien hade ett svagt intresse, där siffrorna på pappret inte såg helt katastrofala ut då Malmö endast redovisade antalet sålda biljetter till matcherna och inte det faktiska antalet som var på plats. Nu kändes det som att det verkligen var runt 2700 på matchen och kan vi ha en kärnpublik under hösten omkring där är det trots allt acceptabelt.
För att återknyta till vad som var positivt med premiärmatchen, men som inte berör det spelmässiga, vill jag trycka på en del punkter:
* Applådkaskaden är – tack och lov – borta. Det töntiga amerikanskinspirerande sättet att skapa stämning i ”isladan” ska vi förhoppningsvis aldrig mer behöva uppleva.
* Cheerleaderna lyste också med sin frånvaro. Antar förvisso att det är mer en ekonomisk besparing från föreningens sida än ett initiativ som säger att det inte hör hemma på matcherna.
* I samband med att cheerleaderna är borta behövs inte samma dunka-dunka-pop-musik spelas på högsta ljudnivå. I stället bjöds det på mer rock- och hockey-releterad musik. Skönt!
* Inringande av personer på jumbotronen som vinner taskiga pris, såsom tandkräm från Vademecum, dök inte heller upp.
När allt det nämnda nu har försvunnit, vad finns då kvar? Jo, det vi egentligen är där för att se på – matchen. Ishockeyn sätts äntligen i centrum, i år ska den tala för sig. Det är den som ska vara produkten som ska locka åskådare och det gör den också om Malmölaget bjuder på mestadels segrar samt bra och uppoffrande spel. Inte genom – ursäkta uttrycket – pajasarier till kringarrangemang. Jag är inte på Malmö Stadion speciellt ofta, då helt enkelt fotboll och i synnerhet svensk sådan inte tilltalar mig alltför mycket med den dåliga kvaliteten den håller. En sak imponerar dock – säljandet av produkten MFF. Sporten och laget sätts i fokus och det vinner man också på i längden.
Jag vill passa på att berömma Malmöklacken för insatsen i gårdagens match. Bra stämning överlag och snyggt tifo. Även ett sådant inslag är väldigt betydelsefullt naturligtvis och det som framförallt spelar roll är att det kommer naturligt och inte är påtvingat.
Slutligen kan konstateras att det är väldigt skönt att slippa Elitseriens derbygrupper. Visst, HockeyAllsvenskan har sina två derbygrupper den med, men Malmö möter ett och samma lag max fyra gånger under denna grundserie och inte sex som fallet kunde vara mot lag som HV71, Frölunda och Linköping i högsta serien. Den sportsliga rättvisan är inte hundraprocentig i andradivisionen heller men den känns mer tilltalande än Hockeyligans regi. Dessutom ett stort plus till spelschemat där vi slipper dubbelmöten och där de 15 olika motståndarna spritts ut i största möjliga mån.
Jag sitter nöjd efter en omgång.
För det här är en seger för ishockeyn.
Säsongen 2005/2006 kan bli den roligaste på väldigt länge.
