Krönika: Saknar Skellefteå en bärande grundidé?
Den före detta Skellefteå- och Björklöven-tränaren John Slettvoll riktar stark kritik mot SAIK:s lagbygge och organisation. Frågan är om det verkligen går att ge så frän kritik mot årets lagbygge efter drygt ett tiotal matcher spelade? Jag har även en ännu viktigare fråga: Är kritiken befogad?
Efter förra säsongens slut förlorade Skellefteå AIK 13 spelare och två ledare. Det var grovt räknat fem icke önskvärda och ytterligare två blev sparkade mitt under säsongens gång på grund av olika anledningar. Två var lockoutspelare från NHL och resterande fyra sökte sig högre upp i seriesystemet. Dessa 13 spelare har blivit ersatta med tio nya. Om man läser lite mellan raderna så ser man att det är en sak som inte John Slettvoll har mycket till övers för. Men då är frågan, vad ska Skellefteå göra? Man tappar 5-6 spelare som man mer än gärna skulle ha haft kvar. Skellefteå måste självfallet ge sig ut på transfermarknaden och söka efter nya namn. Man ger sig såklart ut efter toppspelare med elitseriemeriter och fina rekommendationer, för säg den klubb som ersätter en förstacenter med en spelare från egna led. Dessutom har vi ett lysande exempel på när Slettvoll säger att man ska komma utifrån och ha gästspelat på elitserie eller allsvensk nivå. Spelaren jag syftar på är Jimmie Ericsson, innan Jimmie kom till Skellefteå så hade han som högst spela med Vita Hästen (numera HC Hästen) i Division 1. Jimmie har sedan dess spelat tre säsonger i Skellefteå AIK och nu är han en av nyckelspelarna i elitserielaget Leksand. Det kallar jag bra scouting. Samma sak gäller Jörgen Sundqvist, en doldis som värvas och utvecklas till en nyckelspelare i Skellefteå.
Spelarna som Slettvoll syftar på är förmodligen namn som Martin Johansson, Pål Johnsen och André Mattsson. Samtliga hade meriter från spel i högsta serien och blev riktiga floppar. Fler namn kan också läggas till i listan, men det är så mycket som avgör hur det ska gå för en spelare i dess nya klubb. Det handlar om hur man trivs i laget, utanför isen, vad man får för förtroende... you name it.
Johan Åkerman måste ses som en av Skellefteås bästa värvningar under 2000-talet (även om han värvades före år 2000). Han utvecklades snabbt till en ledargestalt i powerplay och i det offensiva spelet kom hans spelsinne och det hårda skottet väl på plats. Han har dessutom utvecklat sin defensiv otroligt mycket sedan hans första säsong i Skellefteå. I kategorin lyckade värvningar han vi räkna upp en hel drös av spelare, men jag tänker först och främst på Stefan Lundqvist, Patrik Ekholm och Mattias Nilimaa. Samtliga hade meriter från Elitserien och Allsvenskan, man sågs dock som medelmåttor i sitt elitserielag, men i Skellefteå blev man mycket viktiga spelare. I samma fack kan vi även placera Fredrik Krekula.
Men som sagt, det finns ju även spelare med ohyggliga meriter som floppar, se bara på Brynäs Andreas Dackell som kom hem från NHL till Brynäs inför förra säsongen och han har inte gjort något vidare väsen av sig, men att kalla det en dålig värvningar vet jag inte om man kan göra.
Slettvoll menar att utvecklingspotential och verklig kapacitet går efter namn och meriter. För mig verkar det vara helt gripet ur luften. De ovan nämnda Sundqvist och Ericsson är lysande exempel på att Skellefteå inte värvar så. I årets lag så har vi ett flertal spelare som man hoppas ska utvecklas på samma sätt som Ericsson och Sundqvist. Daniel Sondell, Patrik Rönnqvist och Per Helmersson är utmärkta exempel på det. Samtliga spelare har visat framfötterna i år, främst de två förstnämnda och Skellefteå hoppas att de ska utvecklas till nyckelspelare inom något år. Men det är sant, Brett Harkins och Magnus Wernblom ser väl inte ut att ha en lysande utvecklingskurva i framtiden...
När det gäller typen av spelare som man värvat så anser jag att Peo Larsson har gjort ett mycket fint jobb. Han har signat rutinerade matchvinnare som Fredrik Öberg och Brett Harkins, man har som sagt plockat in spelare med utvecklingspotential som redan nämnda Daniel Sondell, men även egna produkten Alexander Sundqvist. Man har värvat grovjobbare med ett stort hjärta i Patrik Rönnqvist och Daniel Welser. Dessutom två nya spelskickliga transatlantiska backar i Jeremiah McCarthy och Marc Busenburg.
Det faktum att Skellefteå endast har fyra spelare från bygden stämmer mycket väl. Namnen på dessa är Johan Ramstedt, Mikael Brancalion, Alexander Sundqvist och Fredrik Lindgren. Jag räknar dock nästan även in stockholmarna Johan Åkerman och Nicklas Dahlberg dit. Dahlberg är skolad i Skellefteås juniorlag och Johan Åkerman gör sin sjunde säsong i laget. Om det nu finns ont om Skellefteå-spelare så finns det gott om spelare från Norrland. Hela sju stycken kommer från landets tre nordligaste län om man räknar bort de från Skellefteå-bygden. Dessutom kan man ju räkna Gävle-födde Patrik Rönnqvist som något av en norrlänning.
Men jag är väldigt säker på att man inte prioriterar spelare utifrån. Skellefteås ungdomsverksamhet håller helt enkelt inte klassen. Dessutom så är ju Ulf Taavola något av en anti-juniortränare. Jag minns särskilt i förra säsongens sista och betydelselösa match när Taavola istället för att släppa fram Mikael Brancalion och få fyra fulla femmor körde på med en dubblerande forward. Dessutom så kanske det inte är en tillfällighet att två av landets mest lovande juniorer sticker till USA för juniorhockey, istället för svensk elithockey efter att man får veta att Ulf Taavola är den nye tränaren.
Det faktum att Björklöven leder över Skellefteå i publikligan är bara en ren tillfällighet. Skellefteå har mött sämre lag hemma än borta hittills, dessutom så fyllde ju Skellefteå-supportrarna upp nästan en hel kortsida i Umeå i derbyt. Dessutom kan det vara så att den nya serien känns lite hetare för Björklöven som de senaste åren spelat jämna duster mot lag som Teg och Boden i Fortsättningsserien, medan Skellefteå segrat mot lag som Brynäs och Linköping.
Nu har jag alltså till mångt och mycket sågat en man som kan så otroligt mycket mer hockey än mig, men grunderna som han skriver den här krönikan på tycker jag inte riktigt håller i längden. Skellefteå har en bärande grundidé - det tycker jag är ganska uppenbart när man på mindre än tio år tagit sig från ett konkursmässigt lag som harvade i Fortsättningsserien till att vara laget som starkast konkurrerat om en elitserieplats i tre års tid. Och var så säker, Skellefteå elitseriesatsning har inte gått i stå.
