Dokument: Harkins, Harkins, Halleluja
Att ta sig in i Skellefteå fansens hjärtan är inte det lättaste, om nu inte råkar heta Mattias eller Fredrik, komma från Kiruna, möjligen ha finskt påbrå och offra blod, svett och tårar i byte efter byte. Svårare är det om du kommer från andra sidan Atlanten, tjänar stora pengar, inte är särskilt villig att gå in i sargdueller och dessutom är rätt taffligt tränad. Det finns dock en man som har lyckats och frågan är om någon annan är större i Guldstaden.
Den slitna, smutsiga bussen guppar fram längs Kanalgatan i Skellefteå. Vid Balderskolan står det ett flertal bilar, om man blickar mot andra sidan vägen så brukar Per Helmerssons Skellefteå AIK-bil stå och glänsa. Det är något som varje hockeyälskare kommer ihåg, någonting som man tar notis av varje gång man åker förbi en tidig morgon. Om man fortsätter att åka in mot centrum lite senare under dagen kommer man förmodligen att se Jeremias McCarthys bil vid det populära matstället Dallas. Man lägger märke till den och undrar lite förstrött vad han kan tänkas göra för stunden. Man stannar vid ett rödlyse och kikar mot en av de många bilparkeringarna. Blicken sveper sovande över parkeringen till man får se en mörkblå skinande bil. Vad står det egentligen på den? Man blir lite nyfiken och ser att det står Harkins på bildörren. Trycker sig sedan genast mot bussfönster och försöker skymta det sista av bilen när det slutligen blir grönt. Man åker några kvarter till och ser Andreas Falks bil som vanligt stå vid busstorget. Det höjer man knappt ögonbrynen åt nu. Dagens höjdpunkt har ju nämligen redan passerat.
Året var 2002, Skellefteå AIK hade klarat sig galant till Play Off där det däremot som vanligt tog stopp. Till säsongen 2002/2003 skulle det dock hända saker. Tränaren Pasi Mustonen var ju inte ens sparkad efter sitt första år utan skulle få påbörja sin andra säsong som tränare. Något som under denna tid var unikt för klubben. Dessutom började nyförvärv trilla in, av hög klass dessutom. Ett flertal spelare med Elitseriemeriter, bland annat mönsterbrytare som Fredrik Näsvall. Dessutom fanns nästan samtliga nyckelspelare kvar från förra året. Men tungan på vågen var ändå de två amerikanarna som skulle anlända senare under hösten.
Det var speciellt en av dessa herrar som var på tapeten för medias blickfång. Brett Harkins, en 32 årig jänkare med NHL-meriter som beskrevs som säsongens värvning i Allsvenskan, ja kanske till och med i hela Sverige. Statistiken talade helt enkelt för sig självt. Vid hela sex tillfällen hade han hamnat bland de tio främsta i AHL respektive IHL: s poängliga. Tre av dessa gånger hade han noterats för över 90 poäng. Som grädden på moset hade det blivit 78 matcher i NHL med Columbus Blue Jackets, Florida Panthers och Boston Bruins, där poängskörden stannat på 36 pinnar. När sedan Michael Engström i Skellefteås sportkommitté aviserade att Harkins var Skellefteå dyraste spelare om inte någonsin så i alla fall under väldigt lång tid och att han ändå kunnat tjäna mer i utlandet så steg förväntningar ännu ett snäpp på forwarden som i NHL: s farmarligor gjort 650 poäng varav 481 assist på 576 matcher. Att han aldrig lyckats i NHL förklarades enkelt bort att han vägde alltför lätt. Förväntningar var redan dagarna efter värvningen aviserades oerhört högt ställda. Nästan omänniskligt högt ställda.
Peter Westermark skrev under Harkins debutsäsong en hel drös med artiklar i ämnet. Han menar att förväntningarna höjdes ytterligare av derbykulturen.
– Björklöven hade Steve Potvin som sänkt Skellefteå i avgörande matchen under Sudden Death året innan, nu jävlar hade AIK hittat något som var så snuskigt mycket bättre. Man hoppades att han skulle dominera sanslöst mycket.
Och visst skulle folk bli besvikna. Hösten närmades sig med stormsteg och förväntningarna trissades som vanligt upp i Skellefteå med första isträningen och tankar om Elitserien. När första passet äntligen kom så visade det sig också att laget två största fixstjärnor, Brett Harkins och Jason McBain var på blixtvisit i Sverige. Allt för att locka folk till dåvarande Skellefteå Isstadion och trissa upp intresset ännu mer. Och naturligtvis blev intresset större, men förväntningarna också högre. Försäsongen spelades av, likaså första delen av serien som Skellefteå inledde skapligt. Men intresset ville inte riktigt infinna sig. Istället så var det en bortamatch mot Piteå som var i publikens blickfång. Brett Harkins debut i Skellefteå tröjan, en NHL-meriterad jänkare.
- Många såg konfunderade ut i första matchen mot Piteå då han i princip var kass, mål gjorde han ju men folket runt om på läktaren skruvade på sig, menar Westermark.
Ja, det var säkerligen en och annan Lundmark och Marklund som denna höstkväll invaderat Piteå för att kolla in nyförvärven som satte kaffet i halsen. Vad var det egentligen man såg? En staplande amerikan som knappt kunde åka översteg och som dessutom vägrade att gå in i en enda närkamp. Att han satte pucken i nät verkade snarare som en ren tillfällighet. Skellefteå vann matchen men under den efterföljande presskonferensen var ändå Piteås tränare Freddy Lindfors nöjd. Han syftade på att Piteå måste vara nöjda då Skellefteå har två svindyra jänkare som ändå blir överglänsta av Piteås lågbudgetspelare. Brett Harkins kunde helt klart ha fått en bättre debut.
Även om Harkins stod för minst en poäng de flesta matcher så stod kritiken stark på många håll. Amerikanen var lat och otränad. Dessutom kunde han knappt stå på skridskor, någonting som Leksands sportchef Anders ”Masken” Carlsson påpekade.
- Skellefteås nye amerikan är bland de sämsta skridskoåkare jag sett, konstaterade Carlsson.
Det enda som ansågs vara riktigt bra med Harkins var passningsspelet. Ibland kunde det komma fantastiska mackor från klubbladet på jänkaren. Men överlag ansågs Harkins trots allt vara en riktigt dålig värvning. Helt klart en talangfull spelare men som slarvat bort Skellefteå-fansen förtroende genom att skita i sommarträningen och därmed inte visa klubben nog med respekt.
Rykten har gått att Harkins under Novemberuppehållet 2002 sattes i hårdträning. Pasi Mustonen dåvarande tränare för Skellefteå AIK menar att det inte riktigt var så.
- Hela laget körde relativt hårt framför allt under uppehållen. Oftast körde vi flera pass per dag i fem dagar och kunde sedan ta tre dagar ledigt för att få till en så kallad hyperkompensationseffekt. Brett kunde ha en extra träning under dom lediga dagarna. Det går inte heller träna hur mycket som helst under en kort tidsperiod om man inte har fysiken för det. En sämre tränad spelare behöver bra träning under en längre tidsperiod om att komma i toppform. Det var logiken med Brett.
Inför första matchen efter uppehållet hade Harkins inte bara fått sig en rejäl genomkörare. Han hade dessutom fått en ny omgivning i den oberäknelige Fredrik Näsvall och hemmasonen Johan Ramstedt som ytterforwards. Tidigare hade amerikanens omgivning bestått av just Ramstedt och den lille slitvargen Mattias Nilimaa. Skulle det nu äntligen lossna? Visserligen fortsatte poängen att rulla in med god takt men fortfarande var det en stillastående spelare man såg som knappt satt in en tackling på en hel höst. Frågeställningar angående en bänkning av Harkins dök till och med upp. Pasi Mustonen berättar följande angående eventuellt petande.
– Egentligen aldrig aktuellt eftersom en "artistskattspelare" som kommer mitt under säsongen måste inte bara tränas utan också spelas i form. Det visste vi i förväg, däremot var Bretts fysiska status sämre än vi hoppades.
Den 15: e december spelades den sista matchen i Norra Allsvenskan mellan Örnsköldsvik och Skellefteå. Brett Harkins ingick i Skellefteås förstafemma och stod för ett mål och ett assist. Den totalt poängskörden i Norra Allsvenskan blev 23 poäng, 10 mål och 13 assist fördelat på 19 matcher. Trots detta så kallade förklarade Skellefteå AIK: s värvningsansvariga i dagarna mellan jul och nyår i ett möte med de båda jänkarna Brett Harkins och Jason McBain och ingen av dessa hade motsvarat förväntningarna. Nu ställdes deras kontrakt till förfogande och sade att dessa skulle brytas om inte förbättring skedde. Det hela slutade med att Harkins bestämt sade att han skulle stanna medan McBain lite överraskande tog sitt pick och pack och gav sig av. Den allmänna uppfattningen från tusentals och åter tusentals hockeyfanatiker i Skellefteå var att det var fel jänkaren som försvann. McBain täckte skott och offrade sig för laget medan Harkins knappt kunde stoppbromsa med sin höga tyngdpunkt och tog vida bågar för att hålla upp den lilla fart som trots allt fanns där. Men att delta i uppspelen, det gillade han inte. Istället ställde sig den late amerikanen på anfallsblå sträckte upp klubban i luften och ville ha passning. Låt vara att det ingick i uppspelen att ha en man högt upp för att dra ut motståndarlaget, men det var ju alltid Harkins som stod still och signalerade efter passningar. Nej, det allmänna omdömet var att det var fel jänkaren som försvunnit¨.
När så Superallsvenskan drog igång så såg man inte skymten till förbättring. Jörgen Pettersson dåvarande skribent på Hockeykultur.com kommenterade Harkins insats i premiären mot Oskarshamn med dessa ord.
– Förutom sin oväntade tackling så var Harkins inte framträdande. Hade något hyfsat avslut mot mål men i stort sett inte en enda öppnande passning till medspelare.
Ingen förbättring så långt ögat nådde alltså. Och inte skulle det bli bättre i andra omgången mot Bofors Bobcats heller. I princip ingenting presterades förut en slagsmål med Calle Steen där han under efterspelat protesterade till sig 10 minuter ytterligare på botbänken. Och som det inte vore nog med det så protesterade jänkaren högljutt på ytterligare ett par domslut från utvisningsbåset och drog på sig ett matchstraff. Men många såg ljuset i tunneln sakta komma. Harkins hade börjat visa temperament och dessutom satt i en och annan tackling. Ljuset såg sig som sagt sakta komma. Och tunneln skulle inte bara bli synlig, den skulle komma att exploderat.
Klockan stod på 19.00, datumet var den 15: e januari år 2003. Två timmar och arton minuter senare skulle en man ha gått från hatad till älskad i en fullsatt Skellefteå Isstadion. Det var ärkerivalen Björklöven som stod för motståndet. Skellefteå ställde för dagen upp med en hyperoffensiv andrafemma med vikarierande backen Bert-Olav Karlsson i par med offensivt lagde Daniel Ström och på det Brett Harkins samt Fredrik Näsvall och Johan Ramstedt i kedjan. Hur skulle detta sluta undrade man. Svaret lät inte vänta på sig trots ett tidigt ledningsmål för Björklöven. Skellefteå kvitterade nämligen omgående. Fredrik Näsvall var målskytten men bakom målet stod naturligtvis Brett Harkins. Det är dock inte den passningspoängen som hela Skellefteå kommer ihåg. Istället är det sekvensen när Skellefteå får chansen i spel med fyra mot tre som vevas om och om igen. Skellefteå ställer upp i en kvadrat med Brett Harkins och Johan Åkerman vid varsin tekningscirkels slut. Det är tänkt att Harkins ska mata Åkerman med passningar som denne ska skjuta direkt på. Efter att ha stött på Åkerman otaliga gånger så ser naturligtvis Björklöven till att ta bort den hårdskjutande rightaren från skottläge. Så istället för att slå iväg mackor till Åkerman tvingas Harkins nu skapa någonting på egen hand. Och det gör han genom att ta ett skär in i banan, fintar passning och avlossar sedan ett mäktigt slagskott som går ribba in bakom en Tobias Lundström i Löven-målet som knappt hinner reagera. Och innan kvällen är över har Harkins legat bakom ännu ett mål samt gjort ett själv och på egen hand vunnit matchen.
Efter den magiska vinterkvällen var det ingen som tvivlade på passningsgeniet från nordöstra USA vars klassiska 2-1 mål vevats om och om igen på hundratals datorer och TV-skärmar. Istället för klagosång så var det psalmen Harkins, Harkins, Halleluja som gällde. För Skellefteå hade faktiskt någonting som var snuskigt mycket bättre än Steve Potvin.
Fotograf/Rättigheter
Toppbild: Magnus Lindkvist
Övrig bild: Bildbyrån
Dokument Harkins, Harkins, Halleluja är första delen i en artikelserie på tre delar om Skellefteå AIK: s center Brett Harkins. Vi kommer att följa dennes öden och äventyr från våren 2002 till och med sommaren 2006. Under denna tid har passningsgenit från North Ridgeville gått från att vara föraktad till älskad av en hockeytokig stad vid Norrlands kustremsa.
