Krönika: Håller Haakana?
Tänk en storväxt back, tänk nya regeltolkningar, tänk på stora svenska rinkar mot de mindre finska varianterna. Tänk sedan namnet Kari Haakana. Kan du undvika att göra dåliga skämt om att han haka ’an för att hänga med? Nä, just det.
Risken är faktiskt uppenbar att Det Barnsliga Skämtlynnets Land och dess putslustiga humor kommer att visa sig som sanning för Skellefteås tyngsta värvning inför återkomsten till Elitserien. Och då menar vi förstås allting bokstavligt när vi pratar om tyngd.
Haakana är tung, beskrivs som långsam på rören och har en tämligen misslyckad sejour i Modo i sitt CV. Han kommer dessutom under säsongen att bli 33 år gammal. Självklart finns det en risk för att han inte kommer att hänga med i elitserietempot och därför ofta straffas av de nya hakningsbedömningarna. Men, att man identifierar vad som kan vara en risk är inte samma sak som att det garanterar att risken blir verklighet. Utan något som åtminstone delvis väger upp det negativa, på andra sidan av den vågskål där man på förhand bedömer Haakanas möjligheter att lyckas, skulle den storväxte finnen över huvud taget inte värvats till Skellefteå, eller till någon elitserieklubb. Det är upp till var och en att värdera vad som finns i varje skål, men till exempel: Haakana lyckades inte i Modo, i alla fall är det många av supportrarnas uppfattning. Å andra sidan har han lagkamrater från Modo i Skellefteå och dessa har givetvis värvningsansvarige Larsson förhört före kontraktsskrivandet. Den allmänna uppfattningen om att Haakana misslyckats ställs mot att man kunnat prata med nuvarande lagkaptenen Magnus Wernblom, som sett och spelat med och mot Haakana på träning varje dag under samma tidsperiod. Varför skulle Wernblom säga något annat än sin uppriktiga uppfattning om Haakana när Larsson frågar?
Minnesbilder och omdömen som grundas på känslan av ett misslyckande kan också vara knepiga att värdera. Mycket av vad som sagts om Haakana i Modo handlar om hans då skyhöga lön och förväntningar på att han skulle vara en stjärna. Jämför med situationen att ett allsvenskt mitten- eller bottenlag skulle värva Jason McBain och supportrar till det laget vänder sig till Skellefteå-supportrar för ett omdöme. Hur trovärdigt skulle ett sådant vara? McBain är för många sammankopplad med att vara en floppvärvning och därmed dålig. I den verkliga världen var McBain en av Skellefteås, säg, tre bästa backar när han spelade där. Anledningen till att han fick gå var inte att han var dålig, utan att han inte var den stjärna man hade hoppats på och som han hade betalt för att vara. Kanske kan en analogi till fallet McBain och ”allmänhetens omdöme” (som om det finns någon opinionsundersökning om det) om honom vara relevant när man funderar kring Modo-fansens omdömen om Haakana. Den något mer skeptiske supportern inser naturligtvis att det är två olika spelare och att föregående mening var mer än lovligt naiv. Men, som sagt, det är upp till var och en att göra den värderingen.
Vad gäller spelartypen stora, fysiska backar rent generellt så är även det knepigt. Stor och många utvisningsminuter kan antingen innebära att det är en överbrutal slaktare av bästa snitt, eller att det är en seg koloss på skridskor som tolkar sig igenom en hockeykarriär och som endast visar sina kilon i väldigt statiska matchsituationer. Som hockeysupporter i Sverige är man mest van vid den senare sorten. Stor är inte nödvändigtvis lika med tuff och hela det köret, ni vet. För egen del har jag för mig, och det orkar jag inte kolla upp och ge URL till, att jag på en transatlantisk sida läst ett omdöme av Haakana som en ”punishing hitter”. Det räcker för att få mig att hoppas att han är en tvättäkta mangelmaskin i sann Libor Prochazka-anda. Att det andra alternativet fortfarande är ett möjligt utfall är jag fullt medveten om i bakhuvudet.
Men ponera nu att Haakana visar sig vara den Big Punisher som hockeypubliken älskar, kommer han att ges möjligheter till att spela sitt spel då – och var det kanske där det brast i Modo? Stora tacklande, utpräglat fysiska backar tillhör inte vanligheterna i Sverige och de kan då också matchas på ett sätt som inte gynnar dem. Tänk på André Mattsson. Och skit då i vad han gjorde i DIF förra säsongen och huruvida han är elitmässig eller inte. Tänk istället på skillnaden i klass mellan den Mattsson som fick röja runt i Gnaget och vara en av allsvenskans hårdaste backar och den av Wolf Taavola kuvade varianten som inte kom till sin rätt i ett betydligt bättre Skellefteå.
”Jaha”, tänker då optimisten, ”det handlar alltså bara om att använda musklerna och tuffheten på rätt sätt… då gör vi det!”. Varpå skeptikern invänder: ”Vad är det som säger att just vi faktiskt skulle använda honom bättre och hitta rätt roll? Ett hockeylag består av drygt 20 killar som alla kräver sin roll”. Om nu Haakana har verktygen för att leverera under rätt förutsättningar, är då Per-Erik Johnsson rätt tränare att ge honom de förutsättningarna? Svaret på det kan vi nästan inte ens spekulera i, då Johnssons faktiska kvaliteter som tränare ännu har mycket att bevisa. Vad vi faktiskt vet är dock att Johnsson under sin enda tid i rampljuset mer eller mindre bänkade FBK:s stenhårda (och etablerade) Jonas Frögren för att ge Robin Jonsson en rejäl chans. Signifikativt för vilka spelartyper som lyckas under Johnsson, eller bara ett exempel på bra coachning i och med att Jonsson var tämligen briljant och FBK vann guld? Ja, välj själv.
Den viktigaste frågan återstår dock. Och den lyder: Om Haakana gör sitt jobb, är det då tillräckligt? Som en av få rutinerade backar som värvats till Skellefteås backuppsättning hade det kanske varit önskvärt med en allroundskicklig spelare istället för en utpräglat defensiv manglare, givet att Haakana faktiskt visar sig bemästra den senare rollen. Detta särskilt med tanke på att övriga två etablerade backar, Libor Prochazka och Richard Lintner, båda är tämligen nischade. En manglande elitseriemässig back känns faktiskt inte helt adekvat för att rätta till balansen mellan det offensiva och det defensiva i Skellefteås försvar den kommande säsongen, om inga ytterliggare värvningar görs. Skulle Peo Larsson däremot, han har faktiskt en räv bakom varje öra, visa sig värva ytterliggare en back – och då en som kan spela i egen zon såväl som att slå ett bra uppspel – kan en manglare som Haakana framstå som ett riktigt fynd.
Och, bli inte oroliga om Haakana från start ser mer än otymplig ut. Stora spelare och försäsong är ju som regel ingen bra kombination. Ni som absolut vill ha försäsongsstjärnor kan ju drömma om Andreas Falk och fälla en tår.
Fotograf: Matti Liljaniemi
Fotnot: Mikael Bordin skriver till vardags på sajten Hockeykultur.com
