Spelarprofil: Kari Haakana
Få spelare har spelat i lika många klubbar under sin karriär som Kari Haakana. Tio klubbar (Skellefteå inräknat) i fyra olika länder på 16 år har det blivit för den fysiskt spelande finländaren. I meritlistan är det ett par landskamper samt 13 framträdanden i NHL som slår allra högst för den 32 årige veteranen.
Kari Haakanas karriär började i den finska klubben Espoo Blues (dåvarande Kiekko-Espoo) sin seniorkarriär då han säsongen 1990/91 gjorde fyra framträdanden och ett assist i den finska andraligan. En säsong som för Haakanas del även kryddades med spel i Europeiska mästerskapen för yngre juniorer. Kommande säsong var det nya jaktmarker som gällde, han hade bytt upp sig till SM-Liiga och Lukko Rauma. Det blev dock bara fyra matcher i den finska förstaligan den säsongen men hela 20 poäng i klubbens juniorlag, en poängnotering som han varken förr eller senare varit i närheten oavsett nivå.
Till säsongen 1993/94 hade så äntligen Espoo lyckats kvalificera sig för spel i SM-Liiga och i och med det valde även den storväxta backen att ta sitt pick och pack och flytta tillbaka till klubben där det hela började. Väl där lyckades han som sista års junior att etablera sig i SM-Liiga och det blev bara några få gästspel i klubben juniorlag. Det skulle komma att bli ytterligare fyra säsonger i klubben, en tid där Haakana ständigt utvecklades som spelare. Säsongen 94/95 fick han för första gången testa på slutspelet, även om det bara blev fyra matcher så var ”Kassu” en erfarenhet rikare.
När säsongen 97/98 summerades hade den fysisktspelande backen gjort fem hela säsonger på rad för klubben som numera var en etablerat SM-Liiga klubb. Haakana själv hade dock kört fast lite och kände att det var dags för någonting nytt. Tillslut föll valet på Starbulls Rosenheim i den tyska ligan, DEL. Det hela blev en början på en enda lång flyttkarusell med nio klubbar på lika många säsonger.
Väl nere i Tyskland kom dock det verkliga genombrottet för Haakana. Han tilldelades en stor roll i laget och växte med uppgiften för varje match som gick. Detta till trots att han spelade i en av ligans allra sämsta klubbar. Det skulle komma att bli två säsonger i Starbulls där han bland annat kamperade ihop med Skellefteåsonen Niklas Brännström. Till säsongen 2000/01 hade Haakana liksom Starbulls lämnat DEL. Den här gången var det dock dags att pröva på något nytt, nämligen att tillhöra ett topplag.
Under sin lyckosamma tid i Tyskland hade Haakanas status i Finland stigit betydligt. Det var en bättre spelare på alla plan som återvände till SM-Liiga och den här gången Jokerit. Ett Jokerit med en riktigt bra lag på gång och Haakana fick en betydande roll i lagets boxplay. Och mycket riktigt gick det som på räls i grundserien med i slutspelet tog det ganska snabbt och abrupt slut.
För Haakana personligen skulle dock inte besvikelsen vara. När det var dags för sommarens draft i mitten av juni så valdes den då 27-årige Haakana som nummer 248 i åttonde rundan av Edmonton Oilers som vid den tidpunkten var i starkt behov av fysiskt spelande backar. Att man valde en så pass gammal spelare visade också att man ville ha över honom med en gång. Så blev också fallet, Haakana packade sina väskor för att delta i Oilers camp. Han misslyckades dock att ta plats i NHL och istället förpassades han till farmarligan AHL och Hamilton Bull Dogs där bland annat tidigare Skellefteåspelaren Chad Hinz kamperade. För Haakana skulle det dock bara bli sex matcher i AHL innan han tvärt avslutade sin karriär i Nordamerika och vände hem till Jokerit igen. Väl hemma i Finland passade han på att gå riktigt långt i slutspelet med sitt nygamla lag men inte heller räckte det hela vägen den här gången.
Inför säsongen 2002/03 var det dags att styra kosan västerut igen dock inte ända till Nordamerika utan till grannlandet Sverige och Örnsköldsviksklubben Modo, det var i alla fall vad man trodde till en början. Men sedan dock NHL och Edmonton Oilers upp i bilden igen någonting som fick Haakana att ge Nordamerika ytterligare en chans. Och den här gången blev det också spel i NHL, antalet matcher slutade dock på 13 då han under hela säsongen drogs med skadebekymmer. NHL var ett avslutat kapitel för den 30 årige finländaren.
Flyttlasset bar istället vidare till Örnsköldsvik och Modo och den här gången blev det även spel i klubben. Ett kontrakt över två år skrevs på och förväntningarna var skyhöga, Haakana skulle bossa i egen zon och inte släppa igenom någon. Men för första gången under sin karriär hade den fysiskt spelande finländaren en riktigt dålig säsong rakt igenom. Motståndarna åkte åttor runt den orörlige bjässen som mest satt i utvisningsbåset.
Det sista året på kontraktet fullföljdes aldrig utan istället vände det efter sex säsonger i fem olika länder tillbaka till Blues och Espoo där det hela började. Och väl hemma hittade han tillbaka till sitt fysiska och respektingivande spel men trots det så missade klubben slutspelet även den här säsongen.
Säsongen som var började Haakana även den i Espoo men det skulle bara bli 20 matcher i klubben. Skadorna var många och Haakana hade svårt att göra sig själv rättvisa, vissa rykten skvallrar också om en schism med tränaren. Istället så bar det av till den tyska ligan, den här gången var det EV Duisburg som stod för lönen. Liksom förra sejouren i Tyskland var det återigen en bottenlag han hamnat i. Trots det gjorde han bra ifrån sig i sin nya klubb och spelade en avgörande roll då laget lyckades kvala sig kvar i DEL.
Någon fortsättning i laget vid västra Tyskland skulle det heller inte bli. Det nya kontraktsförslaget matchade inte hans krav och rykten skvallrar även här om en schism med tränaren. Istället hörde Elitserienykomlingen Skellefteå av sig och med god hjälp av före detta lagkamraten Magnus Wernblom lyckades man knyta finländaren till sig som därmed tillhört tio klubbar i sin karriär.
Fotnot: Bilden kommer från en finsk matchtröjsamlare som du finner på:
http://www.iwn.fi/~dana/gameworn.html
