Krönika: Wernblom långt ifrån oersättlig
En vinnare lämnade idag Skellefteå för att söka sig tillbaka till nygamla jaktmarker. I och med Magnus Wernbloms flytt tillbaka till Modo lämnas ett stort tomrum i Skellefteås lagbygge till nästa säsong. Den självklara frågan som ställs är såklart om tomrummet efter Wernblom går att fylla.
19 mål i powerplay är imponerande siffra, 19 mål i powerplay är en siffra som slog Jason Kings t o t a l a målskörd med råge. Någonting som egentligen behöver betyda så mycket om det inte vore för att King slutade tvåa i Skellefteås interna skytteliga. Magnus Wernblom gjorde 19 mål i powerplay, 25 totalt. Magnus Wernblom har varit oumbärlig för Skellefteå den här säsongen.
Specialisterna
Magnus Wernblom har under hela säsongen gjort så mycket mer än bara mål. Han har personifierat hela Skellefteå, stått som offer för nästan varenda intervju i TV, påverkat domare genom att ligga på dem som en igel vid minsta lilla tveksamhet, filmat till sig utvisningar vid sarghörnen samt inte minst levererat då det behövts. Wernblom har helt enkelt varit ansiktet alla tänkt på då man nämner Skellefteå AIK.
Tillsammans med Jason King har Wernblom en speciell egenskap, förmågan att göra mål. Jag vet inte hur många svordomar som forsat ur min mun då jag sett Wernblom ta tag i pucken för att göra uppspel, detsamma gäller då King ska försöka sätta upp powerplay. Jag vet inte heller hur många gånger King har förstört spelet i powerplay genom att antingen slå en felpassning eller ta med sig pucken ner i sarghörnet och låsa fast den där. Wernblom å sin sida har slagit så många förödande felpass i mittzonen att man blir mörkrädd.
Förblir ett kämpande lag
Men just den då det värsta kritiken ska komma, då smäller det. Klagomålen försvinner som ett rökmoln upp i luften. Leveransen har kommit och allt det andra glöms bort. Tiden är nu inne att sluta glömma, att sluta förlåta. Faktum är att Magnus Wernblom är en katastrof med pucken då han inte befinner sig strax utanför motståndarnas målgård. Jason King är en medelmåtta i princip hela tiden förutom då han ungefär var tjugonde försök faktiskt får träffa på pucken och då också oftast gör mål. Dessa spelare besitter dock en enorm spetskompetens, någonting som gjort dem till vad de är idag.
Den nybyggda Skellefteå Kraft Arena kommer nästa säsong att invigas utan Magnus Wernblom och förmodligen även utan Jason King som kostat mer än vad han har smakat. Inför och under den första elitseriesäsongen i Skellefteå hade jag en filosofi och förhoppning att man skulle kunna prestera någon form av tekniskt korrekt hockey med finess men samtidigt med ett stabilt grundspel. Jag vet inte varför – förmodligen gav namn som Antti Virtanen och Markku Tähtinen en glimt av det och kanske är det just därför som jag hållit denne Tähtinen så hårt om ryggen. Frustrationen över att han aldrig fick chansen att göra sina nätta dragningar och vältajmade sidledsvickningar mattades dock eftersom.
Per-Erik Johnsson ville nämligen annat och plockade sakta men säkert isär den filosofin i småbitar. Till nästa säsong är drömmen om ett spelande Skellefteå glömd, istället kommer man enligt Johnssons filosofi att kämpa sig kvar i Elitserien, och det ser ljust ut. Det var först i Kvalserien började grundspelet stämma, helt plötsligt upptäcktes det att man faktiskt var förmögna att spela av en match i sista perioden, vilket bara det är ett stort steg i rätt riktigt.
Ericsson och Lindgren - de nya ikonerna
Inte heller kommer det finns icke önskvärda spelare av Per-Erik Johnsson i truppen, han kommer att få vara med och bestämma vilka spelare som ska signas och med allra största sannolikhet kommer han att välja spelare som ger 100% i alla lägen, vilket bland annat gör att Malmös Fredrik Eriksson känns som ganska nära till hands.
Skellefteå-ikoner i form av Pär Mikaelsson, Johan Åkerman och Magnus Wernblom har de senaste säsongerna trillat bort en efter en. Då det gäller Wernblom lär han aldrig kunna ersättas med en liknande spelare, men med ett par lyckade värvningar kan man bit efter bit ersätta tomrumet efter honom och inte vara lika beroende av dessa grismål utan istället spela sig fram till chanserna.
Det absolut värsta senariot är att man till nästa säsong försöker hitta ersättaren i en skadebenägen och dyr Mikael Renberg känns bara fel. Istället bör det vara Jimmie Ericsson och Fredrik Lindgren som tar över.
Anorna ska stanna kvar
Ericsson och Lindgren är två spelare som aldrig slutar åka skridskor förrän Hesa Fredrik sjungit, den ene ger den disciplinerade defensiven ett ansikte och den andre som ger kreativt tänkande och en rivig offensiv ett ansikte. Dessutom är det två spelare som under 2000-talet plockats fram av Skellefteå och nyligen skrivit på tvåårskontrakt med klubben. Lindgren har utöver det imponerat stort i landslaget den här säsongen och fortsätter Ericsson på samma stig som han började vandra efter under Kvalserien så kommer även han att inom snar framtid få chansen i Tre Kronor.
Skellefteå verkar i dagsläget så smått ha påbörjat ett litet generationsskifte, det är dags för det nya kaxiga Skellefteå med Tomas Larsson i spetsen då introt spelas i Skellefteå Kraft Arena. Förhoppningsvis faller han inte heller vilket var fallet under Kvalseriens första match mot Rögle. Skellefteås berömda kollektiv ska få bekänna färg på riktigt, Per-Erik Johnsson må ha många brister som hockeytränare men när det gäller att få en grupp att dra åt samma håll har han bara en överman i form av Tommy Samuelsson.
Summa summarum, till den nya arenan ska anorna från Hardy Nilssons tid med tio intensiva minuter direkt efter matchstart och hårt slit i sextio minuter följa med.
Men givetvis är en kobent stockholmare och en blyg östeuropé också välkomna att äntra isen under invigningsceremonin.
