Krönika: Mats Lindgren 0.5
Tvåvägscenter – orden klingar bekant. Jörgen Jönsson är ett lysande exempel, den ryske kaptenen Petr Schastlivyy ett annat. För Skellefteås del tvingades ytterforwarden Fredrik Krekula vikariera på den positionen förra säsongen. En hemmason har nu vänt hem från ärkerivalen för att ändra på det.
Frågan är om det i hockeyvärlden egentligen finns något mer svenskt än en tvåvägscenter. I den svenska hockeyn har det nästintill varit en skam att vara talangfull offensivt och visa upp en bristfällig defensiv. Alla ska göra samma jobb - så enkelt är det.
Vardagsmat – ytterforwards som centrar
På grund av vissa omständigheter var det just den typ av center som Skellefteå saknade föregående säsong. Innan säsongen kontrakterades tre offensiva krafter i form av Fredrik Öberg, Markku Tähtinen och Brett Harkins. Den fjärde centern, boxplayspecialisten Jimmie Ericsson var även han tänkt att användas som offensiv.
När misstaget upptäcktes strax före säsongens start signades finländaren Mikko Laine på en två månaders tryout. Mycket riktigt var Laine en tvåvägsspelare – problemet var bara att han inte spelat center inom en acceptabel tidsrymd och dessutom var för vek. Nödlösningen blev istället att använda Fredrik Krekula som center efter att bland annat ha försökt göra om Markku Tähtinen till defensivspecialist. Krekula fungerade över förväntan ungefär halvvägs in i serien då bristerna i den egna zonen samt vid tekningssituationerna uppenbarade sig.
Något anmärkningsvärt verkar det som att Skellefteå går emot strömmen. Medan Bengt-Åke Gustafsson plockar ut upp till nio centrar i sina landslagstrupper och gör om majoriteten till yttrar verkar man i Guldstaden göra tvärtom. Senaste i raden är Kent McDonell - även han ytterforward tänkt som center.
Hemvävt i mindre skala
En tidigare spelare som jag ständigt återkommer till är Mats Lindgren. Tjatigt kan tyckas men när det gäller den här frågan finns det inget bättre exempel - Jörgen Jönsson inräknad. Under sina åtta säsonger i Nordamerika blev Lindgren känd och respekterad som en av NHL:s allra bästa tvåvägscentrar.
Vid den första anhalten i ligans nordligaste lag Edmonton Oilers är han främst ihågkommen som en väldigt ödmjuk kille som alltid satte laget i första hand och aldrig klagade över att spela i fjärdekedjan. Det spekuleras också vilt i hur pass mycket bättre han kunde ha blivit i det offensiva om skadorna varit färre, medan man i Vancouver hyllar hans uppoffrande defensiva spel och framförallt hans egenskaper som en av ligans allra bästa tekare.
Som redan nämnt vore det en dröm, tyvärr omöjlig, att se Mats Lindgren i Skellefteå-tröjan igen. Men i och med Erik Forssell tillkomst till truppen kommer vi att få en snarlik spelare – även om kopian aldrig är bättre än originalet.
Lightversionen
Parallellen mellan Lindgren och Forssell är inte speciellt svår att dra. Båda var/är tvåvägscentrar med tekandet som kanske allra bästa egenskap. Dessutom är man väldigt pålitliga i defensiven och väldigt nyttiga i boxplay. Skillnaden är att Lindgren var ett par klasser bättre än Forssell är för tillfället.
Att Forssell kommer lyckas bra i Elitserien känns inte alltför otroligt även om det finns ett par hinder på vägen. Det första blir att passera Per-Erik Johnssons klor då ytterforwardsplatserna ska fördelas. Efter det är frågan vilken omgivning han placeras i.
Det naturliga vore att Forssell ersätter Fredrik Krekula mellan Johan Ramstedt och Pontus Petterström i förstaformationen. En perfekt roll för den skridskostarke 25-årige som därmed skulle kunna fortsätta med sitt raka spel och dessutom utnyttja farten och intensiteten på rätt sätt. Trions succé känns given.
***
Den enda orosmolnet är att man från klubbens uttalat sig positivt till att hålla kedjan Krekula – Ramstedt – Petterström intakt. Var Forssell då ska placeras blir en svår nöt att knäcka.
***
Och skulle nu sejouren i Skellefteå bli ett fiasko kan Bedros Sakayan vara lugn. Arbetsgivare finns det gott om för en center på gränsen till Elitserien.
