Reseberättelse
Resor med Redhawks Support är något speciellt. För er som inte har varit med på någon eller för som inte var med på bussen till Karlskrona så kommer här en reseberättelse.
Klockan är tio i ett och jag står och väntar otåligt på att den ska bli prick ett så att man stämpla ut från jobb och cykla mot isstadion. Som man har längtat efter just det här. Spänningen och förväntningarna innan en bortaresa.
När jag kommer fram till isstadion vid kvart i två så är där inte speciellt mycket folk. Bara några tappra som har suttit där ett tag och druckit några öl och småsnackat. Men sen en efter en så droppar de in. Alla hockey törstande Mif supportrar som har gått och längtat sedan den där hemska dagen uppe i Leksand efter att få se hockey igen. Några av mina närmaste hockeykompisar sluter upp och vi går i princip rätt på bussen och sätter oss och börjar snacka.
Vi tystnar ganska snabbt när Redhawks Supports ordförande Robin Billberg tar tag i mikrofonen och välkomnar oss till en ny säsong.
Sen rullar bussen ut och festen kan börja. Öl öppnas och det sjungs och skrålas i hela bussen. En underbar stämning sprider sig. Hockeysnack och hejaramsor överallt, kan det bli bättre egentligen? Bussen glider in i Kristianstad där 8 tappra supportrar hämtas upp. En snabb pissepaus hinns med innan vi lämnar macken i Kristianstad. Ännu mera öl öppnas och ramsorna bli nu lite svårare att tyda från vissa munnar. Sedan börjar det viftas med sedelbuntar och mynt i luften när resultatlotterna ska börja säljas. Vissa köper fem medan andra drar till med 15 stycken. Allt för att tjäna de där 500 kronorna som rätt resultat ger.
Det går knappt att beskriva med ord så kul det är att vara tillbaka igen. Man sitter på en buss mot en hockeyhall med en massa sköna människor och har sjukt trevligt.
En stund senare ungefär utanför Ronneby så åker Mp3n igång och den gamla godingen ”vilja av stål” spelas upp. Rysningsfaktorn är total, men den byts ut ganska snart eftersom att någon har lagt in ”Kom igen vårt lila gula lag” på Mp3n. Snabbt åker hörlurarna ut och nu börjar vi närma oss Karlskrona. Under de sista 5 km innan hallen så ligger det en stor förväntan i bussen. En förväntan, spänning och nervositet som nog bara en supporter kan beskriva.
Några blir sura när busschauffören missar rätt avfart mot arenan i Karlskrona och vi blir något försenade. Halv sex äntrar vi arenan och trycket som skapas när alla är på plats och skriker ut ramsorna är obeskrivlig.
Sen kommer pågarna ut på isen och nationalsången ska framföras. Som vanligt avslutar vi med raderna ”Ja jag vill leva jag vill dö i Skåne!”. Sen drar matchen igång och vi drar igång ett jäkla drag i hallen med ramsan ”Vi ger allt”. När sedan Malmö tar ledningen så blir stämningen ännu bättre och vi överröstar Färjestadklacken relativt enkelt. Det som irriterade mig och många andra i Mif klacken var att alla i hallen förutom oss verkade ”hålla” på Färjestad. Troligen enbart för att de hade varit där i en vecka. De flesta kunde nog inte ropa upp tre spelare ur Färjestads laguppställning.
Resten av matchen flyter på ganska bra och vi håller bra stämning. Efter att tredje perioden har tagit slut så är vi nöjda med resultatet och vi är ett glatt gäng som sätter oss i bussen för hemfärd. Hemresan blir en lugn tillställning och ett matstopp i Karlshamn hinns med innan vi åker vidare mot Kristianstad där några släpps av och vi andra åker vidare mot Malmö.
Första resan är nu avklarad och det var med ett stort leende på läpparna som jag gick hem genom mörkret.
Nu är vi igång igen!
