Krönika: Den tredje kolossen
För bara ett par år sedan var Skellefteå ett speedigt gäng med ett flertal starka skridskovirtouser – tyvärr helt utan tyngd. Numera finns det ett par stycken spelare närmare hundragränsen varav tre av dessa återfinns på backplats.
I både positiv och negativ bemärkelse är Christoffer Norgren det solklart minst omtalade nyförvärvet den här säsongen. Förmodligen är det just han som också har den säkraste platsen i truppen. Det är ganska tydligt att Per-Erik Johnsson och Mats Lindgren vill ha en defensiv och offensiv back i varje backpar. Av de defensiva är Jonas Lennartsson solklar fyra vilket banar väg och tre kolosser i form av Per-Anton Lundström, Kari Haakana och just Christoffer Norgren.
Haakana, Lundström eller Norgren?
Att ranka dessa inbördes är som att välja mellan pest eller kolera men i positiv bemärkelse. När det gäller Haakana och Lundström startade den förstnämnde förra säsongen betydligt bättre men avslutade densamma betydligt sämre då han enligt källor vägde uppemot 120 kg (!).
Att säga något om Christoffer Norgren är relativt svårt då jag endast sett en match den här säsongen (förlusten mot Björklöven.) Om man utgår från det mötet var han bäst på backplats i Skellefteå i konkurrens med Tobias Viklund – (hur smidig i sidled går det att vara?) - samt den ständigt tacklande Per-Anton Lundström.
Vem av dessa tre (Haakana, Lundström eller Norgren?) som för tillfället håller högst klass är svårt nästintill omöjligt att säga.
För att spinna vidare på de övriga nyförvärven och gå lite off-topic tycker jag trots de hyfsat dåliga resultaten under försäsongen att det ser bra ut. Problemen verkar sitta mer i att hitta rätt omgivning för de olika spelarna än att få dem att prestera. Jag har ett par onda aningarna att jag kommer måsta spendera ännu en säsong med att gnälla på Per-Erik Johnssons coachnings förmågor.
Tre helgjutna backpar
Backparen tycker jag att det egentligen är så mycket att orda om. Fredrik Lindgren och Per-Anton Lundström fungerade ypperligt tillsammans förra säsongen och förhoppningsvis tar den skridskostarke Lindgren ytterligare ett steg i offensiven.
En betydligt smalare men samtidigt mer vältränad Kari Haakana känns som helgjuten bredvid Jan Novak som är betydligt säkrare i defensiven än sin föregångare Richard Lintner vars värdelösa defensiv gjorde att Haakana tvingades dra ett lass han inte mäktade med.
Som femte och sjätteback känns Tobias Viklund och Christoffer Norgren självklara. De både uppfyller kraven på punkt och pricka när det gäller ett komplett, välbalanserat backpar. Viklund står för skridskoåkningen och uppspelet samt även för att fylla på i anfallsspelet medan Norgren står för tyngden och det resoluta spelet i defensiven.
Jämnt skägg
Överhuvudtaget är det för min del för tidigt att uttala mig alltför mycket om Christoffer Norgren. Det enda man klart kan konstatera är att Skellefteå nu förfogar över tre defensiva kolosser som inte är speciellt trevliga att möta för motståndarforwards.
Vem som håller höst klass kan vi återkomma till någon månad in på säsongen. Just är det nästintill jämnt skägg mellan alla tre.
