Sista resan...
Jag skrev en reseberättelse från första bortaresan till Karlskrona. Då var man fylld av förväntan och spänning om vad som komma skulle. Nu kommer ytterligare en. Och hur den slutar...det vet vi alla.
Klockan 07:00 vaknar jag upp i min säng med en stor klump i magen. Det var nu det avgöras. Allsvenskan eller Elitserien. Drygt tio bortaresor har det blivit för mig under säsongen med Redhawks Support men den här är nog den som jag kommer att komma ihåg mest.
Jag sätter mig vid köksbordet och drar i mig en snabb frukost. Mest för att få i mig någonting innan bussen går. Sen är det snabbt på med kläderna och sen sätter jag mig på cykeln mot Is-stadion. När jag kommer dit så är jag långt ifrån först. Drygt 20 personer står redan där och ser precis lika nervösa ut som jag. Blickar byts och några börjar prata om att det redan är kört och att allting förlorades redan mot Västerås. Tänk så rätt de skulle få. Sen är det dags för mig och några andra att hämta ut trumman och alla de flaggor och banderoller som ska med.
När vi väl kliver på bussen är vi ganska nervöst men taggat gäng som slår oss ner längst bak i bussen och börjar prata och lyssna på musik. Här någonstans försvinner nervositeten ett tag och de flesta kommer in i den känslan som bara finns när man åker på bortaresa. När klockan börjar närma sig 09:00 så öppnas de första ölen. Ibland förstår man inte hur folk orkar. Efter ett tag börjar "Livet är en schlager" att rulla på Tv-monitorerna och Helena Bergströms låt i filmen blir till en ny ramsa. Den lär säkert höras både i Is-stadion och i Malmö Arena i höst.
Bussen rullar vidare och vi plockar upp folk lite vartstans på vägen. Stämningen ökar och vi som sitter längst bak har en riktig fest. Ramsor skrålas och hockeysnacket tar över allt mer. Men när vi glider in i Dalarna så händer något. Någonting lägger sig över oss. En oro som inte går att beskriva med ord. Jag får tillbaka klumpen i magen och får svårt att prata. Många bara tittar på varandra och drar djupa andetag. Det är nu det gäller.
Innan vi kommer in i Leksand så får vi poliseskort till arenan och det är ett taggat gäng som entrar Ejendals Arena. Trumman riggas och vi håller ett fruktansvärt liv under uppvärmningen. Jag står och snackar med min kollega på nästet Christian Winnberg ett tag innan jag känner att jag inte fixar persen längre. Det blir en tjurrusning till toaletten.
Utanför står Emil Lundgren. Jag kan säga så mycket att för att vara tredjemålvakt och redan klar som förlust till nästa säsong så var den här killen nervös. Han kallsvettas och ser orolig ut. När jag frågar om han är nervös så tittar han på mig och svarar "Du skulle bara veta... det här är sjukt".
Klockan slår 19:00 och matchen drar igång. Hur det gick vet vi alla. Från att vara överlyckliga över Malmös 3-0 ledning så sitter vi senare och gråter över faktan att Malmö inte klarade det och att vi tappade elitserieplatsen till våra ärkerivaler Rögle BK.
Sorgen och besvikelsen går inte att ta miste på. Jag sitter länge kvar inne på bortastå och gråter. Tårarna rinner som aldrig förr. Jag var på plats i Leksand den första april förra året och jag grät även då. Men det här är värre. Riktigt mycket värre. När vi senare sätter oss på bussen hem så är det inte många som säger något. Borta är festen, borta är skratten. Nu är det bara tårar och en stor besvikelse kvar. Vad hände egentligen?
Utan tvekan så är det här det värsta jag någonsin varit med om. Men det är bara att ta nya tag och inse fakta att loppet inte är kört. Nu ska vi gå in i vår nya arena och bara det ska väl vara tändvätska för killarna att fixa in oss hockeyns finrum igen.
Glädje & Smärta - Laget I Hjärtat
