Déjà Vu – Leksands fall
De lika överskattade som favorittippade dalmasarna besitter inte en större chans att spela i Elitserien nästa år än något av Allsvenskans övriga topplag. I kvalserien är det hjärta och huvud som är de avgörande kroppsdelarna, inte ben och handleder.
Dagarna efter förlusten mot Leksand är känslorna av igenkännlighet fortfarande påtagliga, och det kanske egentligen inte är så konstigt.
De 3 senaste åren har dalmasarna, på hemmaplan i direkt avgörande matcher, förstört Malmös drömmar om ett elitseriekontrakt trots att de inte haft någonting att spela för annat än hedern.
Efter 3-1 till hemmalaget är frågan självklar. Ska Leksandsspöket förstöra Malmös, om än blygsamma, drömmar om Elitserien i år igen?
Mitt impulssvar är NEJ! Faktum är att jag denna gång inte är alls bekymrad över Leksands framfart, och paradoxalt nog är det historien som lugnar mina nerver. Det är nämligen inte bara det resultatmässiga som frambringar känslor av Déjà Vu.
Spektakulära värvningar och uteblivna framgångar – något som känns igen?
Stora fixstjärnor som leker sig igenom grundserien med hjälp av ungdomlig hunger och hjärta i förgrunden, men som när det väl gäller inte presterar. Med kniven på strupen saknas viljan och inspirationen som krävs för att säkra en elitserieplats.
Leksand har, år efter år, varit i det närmaste överlägsna i grundserien för att förvandlas till oigenkännlighet så snart pucken släppts i kvalserien.
Frustrationen är givetvis förstålig, som Malmösupporter har jag uppevt densamma otaliga gånger. Lösningen verkar, enligt Leksandsledningen, ligga i värvningar av storslagna namn. I likhet med ett forntida Malmö utforskar de möjligheterna att köpa framgång, och det är där de gör bort sig.
Malmö är förmodligen den klubb i Sverige som har störst antal misslyckade värvningar på sin meritlista, på senare år tätt följt av Leksand. Faktum är att Leksand på många sätt återspeglar Malmö några år tillbaka i tiden. Finansierade av en stark utomstående tredje part har deras framfart på värvningsmarknaden inte gått någon förbi.
Malmös värvningar av Jani Hurme, Mathias Johansson, Jason Wooley, Shawn McEachern och Jonas Höglund går tämligen enkelt att jämföra med Leksands värvningar av Ed Belfour, Pelle Prestberg, Thomas Rhodin, Peter Nordström och Andreas Johansson.
Det är förvisso spelare som i stor utsträckning presterar, åtminstone statistikmässigt och i en lugn grundserie, men inte på en ogästvänlig plats som kvalserien. Historien har lärt Malmö och den kommer att lära Leksand; när man spelar för överlevnad är det hjärta och huvud som är de avgörande kroppsdelarna, inte ben och handleder.
Leksand är, precis som tidigare år, favorittippade. I min bok besitter de dock inte en större chans att spela i Elitserien nästa år än något av Allsvenskans övriga topplag. Det gör inte heller Malmö, även om laget i år lyckats utveckla en förmåga som lyst med sin frånvaro under tidigare säsonger.
Rödhökarna har på senare år, i ärlighetens namn, genomfört ytterst få spelmässiga triumfer. Den nödvändiga tryggheten i spelet som behövs för att kunna äntra isen avslappnat och naturligt har inte funnits där. I kombination med flertaliga störande yttre faktorer är svaret till varför möjligen hög spelaromsättning, felaktiga rekryteringar och det enkla faktum att förluster ofta föder ytterligare förluster.
Att kunna vinna utan att för den delen spela bra är en styrka som Malmö inte tidigare besuttit i någon större utsträckning, men som i år lett till seger mot Sundsvall och Borås och som mycket väl kunde ha lett poäng även i Ejendals Arena. Leksandsredaktionen beskrev matchen som lagets i särklass bästa under säsongen, för Malmös del var densamma ett riktigt bottennapp. Trots det var det bara 1 ynka mål som skilde lagen åt då Jesper Ollas avgjorde i öppen kasse…
Malmös säsong är istället 2010/2011. Nästa år, då pengar lösgjorts från den solklara andremålvakten Jani Hurmes monsterkontrakt samtidigt som de lovande unga spelarna tagit ytterligare ett steg i utvecklingen, tror jag kan bli Malmö Redhawks år. Sportchef Peo Larsson har då fått sina, enligt egen utsago, nödvändiga 3 års lagbygge på sig och klubben är då förhoppningsvis både spelar- och organisationsmässigt redo att ta nästa steg. Men i likhet med, åtminstone, AIK har de minst lika stora chanser som Leksand att avancera redan våren 2010.
