Skellefteå i ett välbehövligt novemberuppehåll - del 1
När man i sin snöiga stuga sitter och summerar Skellefteå AIK:s insats så här långt under säsongen så hittar man både frågetecken och utropstecken, parenteser och önskvärda förändringar.
Inför säsongen blåste media som vanligt upp Skellefteå AIK till seriefavoriter. En börda som blir mer och mer irriterande för varje år. Den här gången meddelade klubben klart och tydligt att man hade som mål att nå Superallsvenskan. Skulle man klara det var det väl godkänt av ett lag som bestod till största del av nyförvärv. Men media struntade i det och rullade vidare på att man i år satsade på Elitserien igen.
När säsongen väl körde igång så gjorde den det på ett fantastiskt sätt för Skellefteå. Det skulle krävas 11 omgångar innan Skellefteå fick sin första förlust och med träningsmatcher inräknade så var utan-förlustraden över 15 matcher. AIK visade prov på snabbt och kvickt spel där man fick utdelning på det man skapade. I de lägen man låg under så vägrade man att ge upp och kom ofta snabbt igen.
Men kanske blev det lite för mycket av det goda. För inte ska det väl gå så bra för ett lag som består av individer som knappt känner varandra. Och nej, det gör det inte. Synar man AIK:s spel så syns ofta problemen med att spelare inte hittar passningar, backar som tappar markering och andra ”barnsjukdomar”. Det Skellefteå ofta segrade på var en lagmaskin som helt enkelt förnekade sina fel och förstärkte det positiva ännu mer.
Detta håller förstås inte hur länge som helst och till slut så började också förlusterna komma. Spelet slutade fungera där de snabba spelvändningarna slutade fungera, backspelet tappade alldeles för mycket och offensiven hamnade i någon sorts tilltro till allting skulle gå så lätt som det gjort förut.
Efter förlusten mot Nyköping som dock var hårfin, gjorde AIK en riktig plattmatch mot ärkefienden Björklöven. Motivation eller vilja saknades vilket sänkte AIK till nivåer långt under tidigare prestationer.
Även om AIK även efter den matchen vunnit så är det inte alls samma geist och vilja över laget och man får väl se det som att barnsjukdomarna till sist hunnit ikapp laget.
De spelare som i år anslöt till truppen är av skiftande kvalitet och karaktär, alltför att passa in i förplanerade positioner. Utropstecknen är många men fortfarande finns det spelare som ännu inte lyckats räta ut sina frågetecken. Själv har jag flera gånger svängt fram och tillbaka och ändrat uppfattning om större delen av AIK:s nyförvärv.
Den spelare som jag hoppades mest på inför säsongen var Pål Johnsen. En spelare som öste in poäng i norska ligan och gick förhållandevis jämnt i ett mediokert Leksand. När försäsongen började blev jag dock besviken då ”gutten” såg ut att spela sitt eget spel, passen från hans klubba var få och helst ville han göra allting själv. Men under säsongens gång har han växt tillsammans med sina kedjekamrater Johan Ramstedt och Matthias Nilimaa. En riktig lirare som fortfarande kanske är lite puckegoist men vad gör det då han gör mål. Och på de sätt han gör dom! Dessutom är han en empatisk och vänlig människa. Då han insåg att han fick matchstraff för sitt tilltag senast mot Sundsvall så såg man verkligen i ögonen på honom att blev besviken och kanske till och med ledsen över att inte få spela. En vänlig själ i ett pågående iskrig.
Skellefteås andra norrman, endast 20 år, hade nog ingen några högre förväntningar på. En bänknötare som skulle få ett och annat byte. Men Anders Fredriksen har visat sig vara en av de i laget som verkligen aldrig ger upp. Trots sin ringa storlek så ger han sig in i närkamper mot vem som helst. Han är i offensiv zon en frisk fläkt tillsammans med sina medspelare. En positiv överraskning som kan gå mycket långt som ishockeyspelare.
För att gå över till vårt andra grannland Finland, så har man därifrån plockat bland andra Patrik Westerback. Ett spelgeni som i sin tidigare klubb Wasa gjort sig känd för sina eminenta passningar. Under de få matcher han spelade under försäsongen så visade han upp en bländande handleds- och skridskoteknik. När säsongen väl började så har det dock inte blivit mycket av den varan då han inte sett riktigt motiverad ut. Det finns vissa källor som har svar på varför det är så, men med hänsyn till Patriks eget privatliv så lämnar jag det därhän. #45 vaknade emellertid till liv när AIK:s artistkontrakterade Marko Kivenmäki anslöt till klubben. Ännu en lirare som i 11-0-matchen mot Kiruna fick chansen att visa upp sig på allvar. Han har efter det bleknat bort och då även Westerback varit skadad har Marko inte haft någon i samma kaliber att spela med. Han har också lätt att tappa tempot då han ofta slutar åka och bara glider vilket förstås förstör spelet.
Skellefteås tredje finne, Riku Varjamo är tillsammans med Pål Johnsen det största utropstecknet. Han värvades till klubben för att fylla luckan efter Martin Maskarinec vilket för dom som sett Martin i aktion sågs som en omöjlighet. Efter försäsongen ifrågasattes också bland annat om Varjamo verkligen kunde åka skridskor. Men Riku har blivit AIK:s stabilaste defensiva back och tar till alla åtgärder för att stoppa motståndarna. Sin defensiva speluppfattning omvänds också ofta till en offensiv sådan då han ibland helt plötsligt kan dyka upp ensam framför mål i perfekta lägen. Hans klubbteknik är här tyvärr det som gör honom till defensivspecialist.
Det finns förstås även andra sidor med defensiva backar. Stefan Klockare, en annan defensiv back är också ett nyttigt tillskott i defensiven. Men hans defensiva tankesätt blir inte alls så bra i anfallszon. Mikael Tjälldén som av många troddes vara en riktig bråkstake har blivit en av lagets stabila tvåvägsbackar. Han spelar enkelt i alla lägen vilket medför liten felprocent.
I övrigt på backfronten kan man säga att det vänt under de senaste åren. Förut hade AIK nästan bara offensiva backar. Men i år är man väldigt defensivt präglat där de enda riktigt offensiva backarna är Johan Åkerman och Niklas Westerlind. Den senare har ändå något år kvar innan han vuxit in i rollen att spela från start. Johan Åkerman blir därmed alltför ensam i sin offensiva roll. När han dessutom i numerära överlägen envisas med att stå vid ena tekningscirkeln tappar AIK också hans eminenta slagskott. Så en personlig hälsning till honom blir att: Flytta tillbaka till blå för ända sedan du flyttade har Skellefteås powerplay fallerat ordentligt.
Här kommer också ett framtida problem för AIK upp. Ska man ha en chans att mäta sig med lagen i Superallsvenskan så behöver man verkligen ännu en spelande offensiv back. Det blir snarare ett krav än en önskan. Det blir väldigt enkelt att jämföra med lag som Björklöven som trots spelarförluster hävdar sig väldigt väl med sina offensiva backar i t.ex. Hämäläinen.
Skellefteå i ett välbehövligt novemberuppehåll - del 2
