AIK hamnade på hockeyskola
Som väntat blev det inga större svårigheter för Leksand att ta tre poäng mot Skellefteå. Även om Leksand spelade bedrövligt i första perioden så höjde man sig allt efter vad matchen led och kunde i tredje perioden spela ut helt mot ett AIK som till sist la sig i brist på motivation.
Första perioden blev mycket positiv för hemmalaget. Leksand spelade visserligen i ett högt tempo men var stundtals ganska tillbakatryckta i egen zon. AIK spelade smart i defensiven och visade även prov på ett antal nya spelkombinationer som sånär kunnat ge laget ledningen med fler än ett mål.
För ett mål var just vad det blev. Den i vanliga fall ganska anonyma Kent Lindberg verkar gilla att spela mot Leksand då han senast satte två puckar och nu också fick ge sitt lag ledningen genom en snygg styrning på backskott från Stefan Klockare.
Jag vet inte om dalmasarna hade träskorna på sig i skridskorna eller om man glömt folkmusikskivorna hemma för laget imponerade inte. Onödiga utvisningar gjorde att man mycket väl kunnat ge bort kanske tre-fyra mål om inte målvakten Gauthier varit på sitt bästa humör. Kanske just för att han sluppit folkmusiken!
Tyvärr lyckades AIK aldrig förvalta de numerära överlägen man hade. Trots spel fem mot tre fick man aldrig in pucken i mål vilket kunnat ge en helt annan matchbild.
I den andra perioden blev det mer utjämnat spel där Leksand till sist tog över helt. Jonas Burman var dock helt underbar i kassen och höll länge AIK kvar i matchen. Även om Leksands kvitteringsmål inte såg helt otagbart ut så kompenserar ändå Burmans alla andra räddningar för detta mål. Hemmalaget fortsätter att producera chanser i perioden men tydligen har Leksandsknäcket nu börjat ge resultat i dalakropparna för tendensen blir allt tydligare var matchen är på väg.
I den tredje perioden blir det spel mot ett mål. AIK får slå ifrån sig gång på gång och när man dessutom har brist på kompetent backpersonal blir denna uppgift i längden omöjlig. Man fick i den sista perioden dessutom spela utan Stefan Klockare.
I spel fem mot tre kan Leksand ta ledningen med 2-1 sedan både Ström och David Nyström blivit utvisade.
Resultatet ökas sedan på till 3-1 och 4-1 då AIK:s försvar inte alls orkar hänga med. Laget lägger sig sedan och slutresultatet blir till sist 5-1. Även om skottstatistiken 21-1 i sista imponerar så är en förklaring att Skellefteå till slut ger upp när man känner att man inte kan få stopp på ett lag som spelar ishockey på en helt annan nivå.
Matchbilden blev alltså till slut den som nog alla förväntade sig. Att motivationen kan vara svårstartad för Leksand är förståeligt då man möter lag som man kanske anser ligger under sin egen nivå. Men när man väl kom igång gjorde man det ordentligt och visade vilken klasskillnad det var mellan dessa två lag i kvällens match. Skellefteå fick en ordentlig lektion i hur ishockey ska spelas.
Något i Leksands spel som däremot inte var lika roligt är att ryktena om det fula spelet stämde. Man spelar inte våldsamt på något sätt, men interference, fasthållning och hakning stod på menyn i vartenda byte. Även om det är ett effektivt sätt att spela ishockey så blir det för mig som motståndarsupporter förstås lite tråkigt och irriterande.
Domarinsatsen var möjligen stabil men vissa utvisningar kan nog ifrågasättas och vissa situationer där det inte blev utvisning kan också funderas lite över. Särskilt Leksand måste nog ifrågasätta domsluten då domaren verkligen inte dömde till bortafavör.
Leksand har inte många svaga kort och det som ifrågasatts mest var Sean Gauthiers kapacitet mellan stolparna. Han gav ikväll svar på tal även om det kanske seglas lite väl mycket utanför stolparna och hans nordamerikanska showbusinesskänsla lever i allra högsta grad. Annars var den som imponerade mest på mig Chris Govedaris som genom sitt enorma kämpande gjorde det enkelt för sina kedjekamrater att skapa målchanser. Även den unge Daniel Widing är en spelare som Leksand verkligen bör ta vara på.
Skellefteå behöver absolut inte skämmas över sin insats ikväll. Man dominerade den första perioden och hade mycket väl kunnat leda med fler än ett mål. Den defensiva taktiken fungerade utmärkt och spelarna gav verkligen allt man hade även om det till slut inte räckte till.
Jonas Burman var enorm i målet och gjorde flera riktiga fantomräddningar. Riku Varjamo imponerar stort i defensiven och är nog, om än det för ett år sedan hade låtit löjligt, bättre än sin föregångar Martin Maskarinec. Min egen lilla idol Marko Kivenmäki fick dessutom spela igen och var en av de bästa i laget. Hade man bara kunnat spela in honom i en kedja tror jag vi hade kunnat utnyttja honom på ett mycket bättre sätt än vad som nu varit fallet.
Det finns ändå en del svaga kort i Skellefteå. Den defensiva delen av backjobbet är en sådan. Jens Nyström har inte alls hittat tillbaka till formen och har stora problem bara med att få pucken ur zon. Tjälldén vill visserligen ofta väl men har inte riktigt det rätta flytet. Till nästa säsong kanske ett par riktigt bra backar behöver införskaffas. Särskilt om nu Daniel Ström skulle försvinna uppåt i serietrappan. För vem var det Modo tittade på ikväll?
Skellefteå behövde verkligen poäng i kvällens match och även om det inte syns i tabellen så krävs det nu segrar för Skellefteå för att hålla sig ovanför det snöpliga strecket som betyder semester. Man reser nu ner till den kalla grötens land för att försöka plocka poäng av ett Rögle som är i samma behov av poäng.
Till Leksand och dess på mig något irriterade supporters kan man bara önska lycka till. Missar laget att gå upp i Elitserien beror det inte på spelarmaterialet. Laget får väl också passa på att sola sig i den uppmärksamhet man får i media innan det blir dags att kliva in i Elitseriens massmediala konkurrens igen. Adjö då också till den gamle Magnus Svensson som ju knappast spelar i Elitserien igen.
