Lönnlöv, glass och VVS-montage.

Om nu någon trodde det, så blev det verkligen inte någon match med något skönspel i afton mellan AC-antagonisterna AIK och Löven. Som det sällan blir mellan lagen, ska sägas. Kvällens drabbning var verkligen inget undantag.

Matchinledningen var usel. Massor med slarv i egen zon som dock inget av lagen lyckades utnyttja då anfallsspelet var nästan lika ruttet som den defensiva insatsen. Det blev dock bättre och det var utvisningarna som skakade till matchen till att bli en het och hätsk derbydrabbning. Det inledande målet föll när Putte Ekholm satt i utvisningsbåset. En vacker styrning rätt upp i taket av Tommi Hämäläinen på skottpass från finske backkollegan Santeri Heiskanen.

Målet blev också visselpipan som startade matchen på allvar kan man säga. Även om det i långa perioder var svängdörrar i båda lagen kändes det som att Löven var det lite tyngre laget. Även om det skapades få chanser var gästerna från Umeå vassare i närkamper och sargspel än Skelleftelaget och särskilt förstakedjan i Löven började hitta varandra ordentligt och hade ganska ofta bra tryck mot Burman i AIK-målet.

I den 17:e minuten 2 mycket dumma utvisningar på först franske speedkulan Maurice Rozenthal och sedan Greg Parks som varit periodens klart bäste spelare med härliga insatser både vid tekningar och i övrigt. 5 mot 3 - läge för AIK och man behöver bara 40 sekunder på sig för att utjämna Björklövens ledning. Johan Åkermans kanon talar högt och stenhårt effektivt mellan benen på Sandström. Målet en signal för stark Skellefte-press mot slutet av perioden, där Super-Kent Lindberg till slut kämpade in trissan från nära håll i en väldigt stökig och tilltrasslad situation. Underbart att just nummer 19 i det svarta laget också fick cred på resultattavlan efter en hel period av härligt slit och kämpande.

Ganska ruttet spel i första perioden alltså och faktiskt tyvärr även en rutten publiksiffra. 3782 i en avgörande match och tillråga på allt mot rivalerna från Örnsköldsvik Norra duger INTE.

Den andra akten kickades igång med lite mer fart och fläkt. Fortsatta svängdörrar, rent försvarsmässigt gav förmodlingen herrar Edmonds och Mustonen hjärnblödningar men var kul att kika på för oss på läktaren. I och med att Skellefteå steppat upp spelmässigt var det nu två ganska jämnstarka krafter som brottades på isen. I övrigt kan man nog säga att lagens förstakanoner lite grand tog ut varandra och förvandlades till kurrande kattungar istället för rytande lejon.

Samma scenario som i första perioden växte också fram när slutskedet av akt två närmade sig. Killarna i dom vita tröjorna slappnade av och verkade mest vänta på hesa fredrik medan AIK klev upp lite i banan och vågade forechecka betydligt närmare gästernas blå linje. Slutet av den andra perioden fick också ett nästan identiskt avslut som den första, med 2 mycket dumma Lövenutvisningar i offensiv zon som bäddade för tungt 5 mot 3 powerplay för di tigerrandiga. Denna gång tog det en dryg minut innan målet föll för Skellefteå. Stefan Lundqvist en härlig styrning på genialiskt pass från Putte Ekholm och 3-1 till hemmalaget.

Reduceringen kom opsykologisk för AIK i inledningen av den andra perioden. Pelle Holmqvist drev in pucken på vänsterkanten och bara slängde in den på mål för att få åka och byta. I kamp med Jens Nyström kom 'Magnus Forsgren ivägen med skridskon' för puckbanan och styrde in den mellan benen på en chanslös Jonas Burman. På samma vis som Kent Lindberg-formationen varit duktiga och visat stort hjärta så hade också trion Holmqvist-Åhlén-Forsgren visat mycket frenesi och kampanda så här långt i matchen och kanske var det bara rättvist att just dom fick göra ett mål också.

Minuten senare drabbas också Skellefteå av en mycket tveksam utvisning där Patrik Ekholm kramas lite med antagonisten Parks i gästerna och straffas för detta. Bataljen 14-22 hade rasat över samtliga perioder och var rätt skoj att uppleva då spelarna har ungefär samma typ av humör och ungefär samma typ av spelstil, även om AIK-liraren är mera defensiv än Ume-kanadensaren. Bara minuten senare och Jens Nyström åker på en mycket orutinerad och glasklar utvisning för charging. Olyckligt och extremt oroande.

Efter riktigt klapp-klapp-lir där pucken gått som på ett snöre, klappar Mattias Hedlund in kvitteringen. Matchen var utjämnad och återigen hade man tagit ut segern alldeles för tidigt mot ett Löven som inte viker sig förrän den feta tanten sjunger. Slarvigt av ett lite för avslappnat hemmalag och väldigt imponerande effektivitet och kämpaanda i bortalaget.

Ett Daniel Strömskt smörpass och ett viljemål från nära håll av friställde Fredrik Krekula senare, och plötsligt var det nordliga Västerbottenslaget i ledningen igen. Lite överraskande och lite turligt. Glädjen blev dock bara 2 minuter innan nämnde Ström blir offer för ett veritabelt justitiemord från domare Gyllanders sida och döms ut för en armbågstackling. Ett slappt Mikaelsson-ingripande och lite mjäkigt 'framför-mål'-spel senare och Löven hade utjämnat genom ett mycket vackert triangelspel mellan Parks, Holmqvist och målskytten Potvin som fick käka glass helt ostörd vid Burmans ena stolpe.

Förlängning och det kändes att det helt klart kunde gå hur som helst. Skellefteå dock laget som visade mest vilja. När Löven backade hem med 4 man störtade samtliga medlemmar i AIKs beryktade förstafemma framåt. Pressen mot Ume-kassen var intensiv redan från inledningen av perioden och det powerplay som Maurice Rozenthal orsakat genom en idiotisk krosschecking på den vitryske bläckfisken Matuschkin. Ett mycket myckert vackert mål fick också avgöra matchen där under matchen direkt dålige Pär Mikaelsson faktiskt gör något rätt när det verkligen gäller och serverar en ordentlig macka från ena stolpen till den andra där kroniskt målmissande centern Putte Ekholm äntligen får utdelning. Seger.

Bäst i gästerna helt klart de kanadensiska inslagen. Steve Potvin elak, giftig och en gudabenådad tekare. Parks en liten spelare med ett hjärta större än en mindre mellansvensk stad. Även om många av hans insatser är högst tvivelaktiva för motståndarna river han och sliter på ett härligt vis och man förstår varför han är så uppskattad bland de grön-gula leden. På det hela taget dock en match där kanske Björklöven lite medvetet ryggade i de avgörande situationerna. Det kändes vid flera tillfällen som det fanns mycket mer att ta ut av flertalet av truppens spelare och om matchen faktiskt gällt något vete tusan om man förlorat den.

Skellefteå AIK ett kollektiv under aftonens drabbning där samtliga spelare kämpar över hela banan. Det fungerar inte hundraprocentigt för samtliga spelare, men kampviljan finns ändå där. Man sket i resultaten i de övriga matcherna och gav 100 % i att försöka vinna matchen. Det ska berömmas och äras. Samtidigt är vissa spelare långt ifrån topp vad gäller formen. Pär Mikaelsson gör ingen glad med sitt nästan räddhågsna spel i egen zon och med extremt tveksamma ingripanden som inte sällan leder till farliga chanser för motståndarna eller tvingar till utvisningar. För att nämna några spelare som höjer sig över mängden vill jag rapa upp Åkerman, Ekholm, Nilimaa, Lindberg och Kivenmäki. Samtliga veritabla kamp-resar under matchen och som gör det mesta rätt.

Dennis Holmqvist2002-03-10 22:46:11

Fler artiklar om Skellefteå