FÖRSTA PERIODENS SLUT - DEL II-II
DEFENSIVA SPELARE/TEKARE
Defensiva spelare har Skellefteå faktiskt gott om. Lagets defensiv har oftast fungerat exemplariskt även om jag i inledningen av säsongen kritiserade de många enkla genombrott man gav motståndarna.
Den jag då främst tänker på är Riku Varjamo som gör ett enormt jobb i egen zon. Bland forwards finns Patrik Ekholm, Johan Ramstedt och även Skellefteås fjärdeline. Just Ramstedt har utvecklats till en puckvinnare i alla situationer. Går "Rama" in utan puck i en situation så kommer han allt som oftast ut med puckuslingen.
Andra defensiva spelare är Pär Mikaelsson och även Fredrik Näsvall som kan offra sitt blod över hela banan. Den förstnämnde här går även ofta in och tar viktiga defensiva tekningar istället för Ekholm. Att vinna tekningar med lite mer "brute force" än Skellefteås annars bäste tekare Ekholm är en taktik som fungerat vid många tillfällen. Även Jimmie Ericsson har en enligt mig misstänkt liknande uppgift.
Och när vi ändå pratar om tekningar så kan ju nämnas att Skellefteå inte besitter ett lag som dominerar tekningscirklarna. Defensivt är det en smärre katastrof och offensivt leder det till att man aldrig kan skapa de snabba avslut från back som ofta är effektiva. Men i fallet med tekningar så har Brett Harkins dessutom en egen taktik där han vräker sig framåt mot mål vilket har visat sig enormt framgångsrikt trots att målen fortfarande inte ramlat in. Men förr eller senare så.
PENALTY KILLING
Skillnaden mellan en defensivt duktig spelare och en bra penaltykiller kanske är obefintlig men för mig är den senare en som arbetar defensivt över hela banan samtidigt som man förstås är offensiv. Luddig tolkning, okej det håller jag med om men jag använder rubriken för att kunna lyfta fram en annan dimension av AIK:s spel. Skellefteå har nämligen under säsongen haft ett imponerande försvarsspel i numerära underlägen. Det är bara i vissa fall, som t.ex. mot Nyköping och Björklöven som motståndet stundtals blivit övermäktigt
Även här är Johan Ramstedt väldigt framstående och måste hålla elitserieklass i detta gebit. Johan är fascinerande att se på banan och med en vilja av svartgult stål finns det ingen motståndare som får ha pucken i fred. Nummer två här är Pontus Petterström som back- och forcheckar och stressar sönder den mest sansade motståndaren.
Vill man satsa på det gamla gardet här är Ekholm och Mikaelsson inget dåligt val. Mikaelsson vet vi ju kan flytta på det mesta och Ekholm gillar att använda sin klubba på fler sätt än att vårda pucken. På backsidan är det förstås Varjamo och Klockare som måste ses som de främsta utvisningsdödarna. Men Fredrik Lindgrens och Daniel Ströms insatser ska inte heller de glömmas bort.
BACKAR
För att så gå över helt och hållet till backspelet så är det egentligen ingen back som gör ett dåligt jobb i AIK. Anton Sandléns inhopp är oftast av godo även om han måste lära sig att spela ett effektivt försvarsspel med sin ringa vikt. Offensivt har han ett bra skott och ett spelsinne som efter utveckling kan bli riktigt bra. David Lundqvist är även han en spelare som gör sitt jobb men kanske utan att glänsa. Han har stundtals haft problem med att rensa puck ur zon vilket kan vara lite horribelt för oss åskådare men det är kanske ett koncentrationsproblem snarare än rent kapacitetsmässigt.
I övrigt tror jag att alla backar redan är nämnda och dömda enligt min måttstock. Det Skellefteå saknar är fortfarande ett komplement till Johan Åkerman. En back som möjliggör effektivt backspel i fler än en femma. Jason McBain var absolut ingen dålig spelare och hade mycket väl platsat i Skellefteås fortsatta satsning. Spelmässigt var han troligen den bästa tvåvägsbacken i AIK då han jobbade över precis hela banan. Det enda han saknade var ett riktigt bra skott.
GROVJOBBET
Grovarbetare är dom som gör jobbet i det tysta, dit lirarna inte vill gå och dit andra inte har hjärtat och kämpaglöden att ge sig in. Lagmaskinen har även här några utsökta exemplar av perfekta varor. Pär Mikaelsson, Stefan Klockare, Riku Varjamo, Matthias Nilimaa, Patrik Lundgren, Jimmie Ericsson, Johan Ramstedt, Fredrik Krekula...osv osv...listan kan egentligen sträcka sig över större delen av laget utan att kvaliten sänks. Mikaelsson spelar med stort hjärta på gott och ont vilket gör honom till en ledarfigur även om hans mun ibland inte hjälper utan stjälper, Klockare är extremt säker på att vinna sargdueller utan att dra på sig utvisningar. Har ni tänkt på att killen som länge varit en erkänt duktig defensiv spelare endast har åtta utvisningsminuter under hösten! Varjamo gör det på ett lite tuffare sätt men är en given publikfavorit med sin ångvältstaktik. Nilimaa är den lille spelaren med det enorma hjärtat där gasen bara har ett läge, 254,67% eller nåt sånt. Med den viljan kirunapojken besitter är det inte mycket som biter på honom. Han ger sig in i dueller med norra allsvenskans bjässar och vinner, får han en smäll ger han oftast inte igen och drar på sig utvisningar utan gasar bara vidare mot nya höjder. En spelare som verkligen måste injicera enorma mängder energi på banan. Patrik Lundgren har en mer sävlig stil men 98kg kompakt AIK flyttar inte så många på vid sargen och Patrik har dessutom en känsla för mål i sig vilket gör honom än mer komplett. Fredrik Krekula har även han en seghet i sig som inte ger vika i första taget. Tidningen Norra Västerbotten ifrågasatte varför Fredrik i år gjort så lite mål men då vet man nog inte vem man talar med. Krekula blev knappast värvad till Stockholms AIK för sitt målskytte!!
Listan på grovarbetare kan alltså göras nästan hur lång som helst...
MÅLVAKTERNA
Sist ut i detta epos är sagan om de två tornen, ööh...målvakterna. Johan Backlund och Ville Koivula är seriens helt klart bästa målvaktspar. Tillsammans har man åtta! nollade motståndare och inte bara bottengäng utan lag som AIK och Hammarby har fått stryka på foten för Skellefteås burväktare.
Att Ville Koivula kom till Skellefteå har helt klart varit en spark framåt för Backlund. Hans spel runt kassen har förbättrats avsevärt och det är inte svårt att lista ut att Koivulas ankomst på ett eller annat sätt påverkat Johan till att bli en mer komplett målvakt än den gamla Skellefteå-stereotypen med "Dicken" och "Timrå-Cato". "Backe" som är en gud på straffräddningar har dock kanske mer än ett steg kvar till Koivulas klubbhantering och att det blivit så få assists för Villes del beror tyvärr i många fall på dåliga avslutare snarare än avsaknad av öppnande pass.
Re-Boot
Men nu är allt detta ingenting värt. Allting är historia om det nu ens var sant. Om några dagar är det nedsläpp i Superallsvenskan då man får den riktiga värdemätaren om hur bra Skellefteå verkligen är. Men framtiden har ett eget kapitel i min alltför långa text, och det kapitlet håller vi inne några dagar till. För har du kommit så här långt så har du troligen redan ont i ögonen och undrar vad f*n jag egentligen håller på med för skräptexter.
