Till dig som var där
Minns du den gången...? Det är väl så det brukar låta! Idrott är kanske ett av de fenomen där historia är allra viktigast. När Juventus möter Milan i Champions League-finalen på Old Trafford i slutet av maj är det ett möte där känslorna baseras på rivalitet etsad i historiens korridorer. Hat, avundsjuka och kärlek exploderar i en arena fylld av känslor.
Likadant är det när IF Björklöven skrinnar ut på isen i Skellefteå Isstadion och folk efter alla dessa år fortfarande pratar om slagsmålet på uppvärmningen. För dom ännu lite äldre var AIK:s möte med Brynäs en klassiker som väckte gamla minnen till liv. Att man dessutom kunde tvåla dit den gamle ärkerivalen med 11-2 gör förstås inte saken sämre. Förhoppningsvis kommer man inom en snar framtid i annat än träningsmatcher även att kunna utmana en ännu större klassiker i Örnsköldsviks stolthet Friska Vilj…öööh…Modo menar jag förstås.
Men vägen dit är lång och antalet faktorer som spelar in i hur man klarar sig på den vägen är så många att det är omöjligt för ett enskilt lag att kunna kontrollera dom alla. Men en riktig klyscha är att historien alltid upprepar sig. Att det faktiskt finns verkliga exempel på detta är Skellefteå AIK ett bra exempel för. Laget har i stort sett under ett helt decennium konstant misslyckats. Det enda positiva under den tiden är nog när laget lyckades slå ut antagonisterna i söder i playoff ett år, men annars har en tråkig historia verkligen upprepat sig, gång på gång.
Men då historia säger att den upprepar sig så säger statistiken att det alltid kommer ett trendbrott. Och för tigerrändernas del så skedde det den säsong som just skrivits in i historieannalerna som lagets bästa på mycket länge.
Luften i Skellefteå Isstadion har den säsongen som just avslutats varit helt annorlunda än tidigare. Även om det fortfarande finns stofiler på sittplats som skriker och klagar så fort någon (särskilt Brett Harkins) slår ett felpass så har det för första gången på mycket, mycket länge varit tro, hopp och kärlek i väggarna. Jens Nyström säger i en gammal intervju på Växjö Lakers hemsida att publiken i Skellefteå Isstadion är stor men tystlåten. Till Jens säger jag bara en sak, ta ditt Växjö till Superallsvenskan så ska du få se och höra nånting som får dig att äta upp vartenda ord!
Även om jag utan forskningsstöd vågar påstå att det varit lagets fina spel under Pasi Mustonen som varit den största katalysatorn så har publiken hur som helst fastnat i en spiral där framgång fött framgång och stämningen i ”templet” växt match för match. Säsongen 01-02 krympte publiken i Superallsvenskan till pinsamma mått. I år fanns tron kvar nästan hela vägen till sista nedsläpp. Men även om det i dom två sista hemmamatcherna för några sved för mycket i plånböckerna så fanns ett antal som aldrig svek. Nämligen coachen till lagets sjätte utespelare som ju är publiken, North Power!
Supporterklubben hade några svaga år i slutet av 90-talet och jag minns själv hur man stod med sex-sju andra och försökte dra igång publiken i en fortsättningsserie där publiksiffran femtonhundra var godkänt. Men dom två-tre senaste åren har man dragit upp nya linjer och den här säsongen har man drabbats av en egen form av baby boom.
North Powers fjärdeplats i Aftonbladets supporterranking var helt och hållet välförtjänt. Det beröm som klacken och publik fick i de två tv-sändningarna som gjordes under kvalserien är likaså de medaljer att vara mycket stolta över. Men även om det som publik alltid är kul att stå i rampljuset så är det på plats som man njuter mest av North Power. Vinterns tifon och trycket i både gamla och nya ramsor har inte bara satt en guldkant på hockeymatcherna utan bistått med ett helt Fort Knox.
Och eftersom vi talar om just minnen så finns det ett minne från den här säsongen som jag kommer bära med mig mycket länge. En historia som tyvärr aldrig mer kanske kommer att återupprepas eftersom männen med långa slangar inte gillar det. Vad jag talar om är förstås tomteblossen i matchen mot laget som inte ens kan fylla i postgironummer rätt, Björklöven. Jag tror aldrig jag sett något så imponerande på en ishockeymatch i Sverige någonsin. DET, mina damer och herrar var underhållning! Om Gunde Svan varit på plats skulle han troligtvis fått en sån ståpäls att han sett ut som en blond tiometersgran med havregrynsgröt hängande i grenarna.
Ett annat minne är när stämningen i hallen är så stark att glädjen drar med sig bortaklacken. Människor från både Arboga och Brynäs fick känna luften fylld av glädje. Och varför försöker vissa med mjältbrand och andra virus när det finns ett ämne som aldrig går att stoppa. För trots att deras lag förlorade och Gävles tigerränder till och med förnedrades så fanns glädjen ändå där. Delad glädje är dubbel glädje.
Alla dessa trendbrott kräver förstås kontinuitet för att inte vara undantag från en större trend. Men de frön som såddes i spelare, publik och en hel stad under den säsongen som tog slut för en månad sedan är ett frö som under sommaren kommer att växa sig starkt med hjälp av gödningsmedel som längtan, saknad och grunden till allt, kärlek.
Så kanske är det just det som är essensen av att historia ens existerar. Ämnet hanterar det allting vi gjort, allting vi sett och lägger således grunden för alla val vi kommer att göra, vare sig vi vet om det eller inte. Och kärlek till sport, kärlek till ett lag, är kärlek till känslor och händelser och prestationer som redan genomförts. Vi kan inte älska något vi inte vet någonting om. Men genom att föra kärlek från historia till framtid så skapas ny historia. Nästa dag, nästa säsong och förhoppningsvis speciellt nästa vår.
Tillsammans är vi starka och låt vårt historieskapande i templet visa att det verkligen är så att Alla Älskar Skellefteå AIK.
Gillar du inte abstrakta konstruktioner baserade på personliga åsikter? Återkom då inom en snar framtid för att se hur en mer naturvetenskaplig version av ishockeyns historieskrivning ser ut
