Två godkända perioder räckte
Söndagar är högmässodagar och vill man travestera lite på den "konfirmationsdebatt" som rasat kring Skellefteå AIK den senaste tiden kan man väl säga att dagens möte mot Vallentuna helt klart kändes, i alla fall i en period, som att det var morgonens högmässa som förlängts till Skellefteå Isstadion.
Första perioden var nämligen sömnpillrens sömnpiller. Två lag som verkade lika intresserade att spela ishockey som folket i Temptation Island verkligen åker iväg bara för att testa sina förhållanden. Att det var hemmalaget som trots allt började bäst och hade ganska lätt att ta sig in i Vallentunas zon kanske inte överraskade särskilt många. Till skillnad från matchen mot Bajen senast fanns dock inte många spelare som faktiskt var villiga att gå in framför mål och ta stryk. Istället slog Skelleftius Irritatus till. En irriterande åkomma som Skellefteå AIK nu och då oförklarligt slås ut av. Triggad av högmod, underskattning av motståndare och överskattning av den egna förmågan ger sjukdomen symptom som att man hela tiden hamnar i motståndarlagens hörn, går bort sig i försvaret så motståndarna får 2-mot-1 och 3-mot-2 - lägen i stor utsträckning med mera, med mera.
0-1 kom därför inte helt oväntat. Situationen i sig var inte särskilt oväntad heller, där Johan Åkerman slarvar och går bort sig rejält i defensiven. Joakim Westerlund gör inget misstag mot Ville Koivula och virkar in pucken under den finske keepern på ett närmast retfullt enkelt vis. Vallentunas första mål på Skellefteå AIK på 3 år.
Nu kanske man trodde att målet skulle tända hemmalaget men från läktarhåll kunde man tydligt se hur den där eländiga sjukdomen fortsatte skörda sina offer nere på banan. Dom svart-tröjade var mer intresserade av att dribbla och försöka slå tunnelpass än att ta tag i matchen som ett lag verkade det. Pucken fanns allt som oftast i hemmalagets favör men man fortsatte att hamna i dom så älskade hörnen i Skellefteå Isstadion och tog fortfarande inte särskilt mycket stryk i dom centrala delarna av motståndarzonen. Dom skott som trots allt avlossades fortsatte Mattias Andersson att spela mycket stabilt på.
Kvitteringen kommer således lite mer överraskande än ledningen för Vallentuna. Johan Ramstedt får öppen gata tack vare Tomi Hirvonens bastudoftande finska muskler när han helt sonika håller bort två Vallentunalirare och 1-1 är ett faktum på ett lågt dragskott som inte ser totalt otagbart ut för Mattias Andersson.
När slutsignalen går för första perioden och väcker upp publiken på läktarhåll ur sin slummer kan man summera en riktigt dålig period. Vallentuna spelar efter sina resurser och har fått god hjälp till ett oavgjort resultat av Skellefteå AIKs huvudlösa och ointresserade spel. Egentligen är Steve Potvin det enda glädjeämnet för mig personligen då han faktiskt ser till att det händer något hela tiden han får pucken. Samtidigt står det fortfarande noll i hans poäng-kolumn också. Nåväl. Period 1 glömmer vi.
Roligare skriva om period 2 och 3 istället. Perioder som mer eller mindre utvecklades till en form av intervallutbrott från hemmalagets sida.
Inledningen av period två utvisas Kristoffer Sparring för en hård tackling på Pekka Poikolainen och just den kanske blir dödsstöten för det gästande Stockholmslaget. 2-1 kommer nämligen bara 43 sekunder senare, efter ett mönster-powerplay av AIK. Steve Potvin tar ett par kliv in i banan från höger och klappar till mot en skymd Mattias Andersson. En och en halv minut senare hittar Johan Åkerman Fredrik Lindgren som klappar till direkt med en bössa han måste lånat med sig från senaste trippen till Arvidsjaur för den har jag inte riktigt sett tidigare. Ribba in och 3-1.
Bara minuten senare är matchen helt avgjord när Steve Potvin återigen får utdelning. Den kanadensiske grovarbetaren tar egen retur som Mattias Andersson inte lyckas hålla och backhandar in 4-1.
När perioden är slut är Vallentunas kämpatakter och inställning också totalt slut och uppgiven. På tavlan står det 6-1 till hemmalaget och notabelt är att 4 av 5 mål i andra ronden faktiskt tillkommit tack vare att AIKare har stormat in framför buren på skott utifrån och slagit in returer. Ett övertydligt bevis på hur och var man faktiskt gör mål i ishockey.
Det intressanta med avslutningsrundan blir huruvida hemmalaget faktiskt ska lyckas göra tvåsiffrigt eller inte mot Norra Allsvenskans sämsta lag. Vallentuna har sedan länge gett upp och börjar i alla fall till viss del hänge sig åt rätt så grova lagövertramp men kommer allt som oftast undan tack vare att domare Daniel Andersson inte ofta är på rätt plats vid rätt tillfälle.
9-1 skrivs slutresultatet till efter en usel och två okej perioder för hemmalaget och en okej och två dåliga perioder av bortalaget. Vallentuna visar gott gry dom första tjugo minuterna då man spelar helt rätt mot ett dåligt motiverat Skellefteå AIK. När väl hemmalaget får fart på rören och intelligensen så har inte gästerna något att sätta emot och det ska man inte ha heller. Lagen spelar i helt olika divisioner resurs- och förutsättningsmässigt. Någonstans tycker jag det är härligt att ett lag som bygger på entusiasm för sporten och spelare och ledare som älskar hockey kan spela så högt upp i seriesystemen i Svensk Ishockey. Då får man tycka vad man vill om skillander i kvalitet mellan seriens lag.
När det gäller betygssättande är det svårt. En match där det är så stor skillnad mellan lagen blir så. Vallentunas målvakt Mattias Andersson spelar dock stundtals stor ishockey och skulle kanske egentligen fått samtliga poäng i bortalaget. Hjälpen från uteförsvaret är dock mycket dålig under dom 2 avslutande perioderna. I hemmalaget tycker jag Steve Potvin är stor ledarfigur under hela matchen. När han inte gör mål smäller han på i sargdueller eller i egen zon. Helt klart har kanadensaren ett mer Brett spel i kroppen än fjolårets Harkins!
Som avslutande parentest kan man notera att AIK tack vare segern nu kan titulera sig serieledare i Norra Allsvenskan. Självklart en trevlig situation omän inget världsherraväldemotiverande som Boorkens fans 100 mil söderut verkar mena. Den allsvenska grundserien är ett av 3 trappsteg under årets säsong. Inte mer, inte mindre.
