Teg en munsbit för Serieledarna
Det blev egentligen aldrig någon match. Efter 4.23 prickas 1-0 till hemmalaget in och egentligen är det avgjort redan då. Äntligen visar hemmalaget stabilitet mot seriens bottenlag. Det finns dock flera orsaker att gå från Skellefteå Isstadion med ett leende på läpparna denna afton. Oavsett om man har svart eller vinröd matchtröja på sig.
Det är bara 1958 personer i Skellefteå Isstadion ikväll. Årets sämsta publiksiffra och till viss del kanske man kan förstå det. Teg tillhör inte toppnamnen i serien och Skellefteå AIK är klara för Superallsvenskan och har vidare också ett inte särskilt smickrande facit mot de dokumenterat sämre lagen i serien. Det blir sällan så mycket gladhockey utan mest bara ett par snabba mål och sedan är det nog. Det är klart att man som åskådare kan förstå sådana tankar. Säsongen är lång och bara man vinner en match så är det viktigt att se till att krafterna räcker alla 24 timmar på säsongsdygnet.
Inte fullt 20 personer stark står dock bortaklacken Red Roses och tjoar för fulla segel. För dom är det fest och hockeyglädje och för dom spelar Tegs hockeykrigare en viktig seriematch i kampen mot att halka ner under det där förhatliga strecket. Charmar många av oss som breder ut oss i den nästintill folktomma hallen gör dom dock. Det är härligt med entusiasm och glädje kring en idrott som mer och mer fixeras vid hur stora siffror som finns nedtecknade i klubbarnas bankböcker. Inte så att dom sakerna utesluter varandra men att det ändå tyder på totalt äkta glädje och engagemang att stå och tjoa och tjimma på en bortaläktare en onsdagkväll när favoritlaget får spö med 7-1. Det är Arboga-takter och sådana takter värmer oss Skellefteå AIK - fans. Särskilt när gästande klack är med på den klassiska "Hata Löven" - ramsan.
Själva matchen är alltså egentligen ingen match. Inte mer än kanske fem minuter i alla fall. När Pekka Poikolainen kommer ren och sopar in 1-0 bakom för kvällen ganska darrige Jimmy Bjennmyr i bortalaget är det som att alla proppar går ur Teg. Fram till den punkten har man till viss del i alla fall fått tag på AIKs anfall i mittzon. Uppenbart försöker man störa hemmalagets giftiga uppspel mitt i banan och styra ut anstormande forwards i hörnen och har också lyckats okej med den uppgiften. Den finske målgöraren Poikolainen är dock inte en anstormande forward utan back och hans framstöt är inte Tegs försvarande spelare med på. Finnen ska ha en eloge för sättet han genomför avslutet på också. För att vara främst defensivt inriktad är Pekka en målskytt av rang.
2-0 signeras Daniel Hermansson som är riktigt duktig i hemmalaget särskilt i första perioden. Danne jobbar hårt i varje byte och ser ut att ha fått en nytändning i och med att han bytt formation. Ofta gör ju ett miljöbyte att spelare som gått lite grand i stå hittar nya och bättre vägar. Jag hoppas det för Herman är en riktigt duktig spelare när han väl fungerar och hans målskytte-egenskaper växer inte precis på träd, varken i Schtaan itself eller i Sverige i övrigt.
Perioden i övrigt är väldigt enkelspårig. AIK trycker på och gör lite vad man vill mot ett ganska uppgivet bortalag som nog ville hålla nollan längre mot sina namnkunniga gäster. När perioden är slut står det 4-0 i mål och 18-2 i skott på tavlan. Som dom 20 minuterna sett ut måste gästernas 2 skott varit rensningar för några allvarligt menade skott i offensiv zon har man inte uppnått. Glädjeämnen för hemmalaget att man gör 3 av 4 mål i Powerplay. Glädjande för Teg kanske att det inte står mer än 4-0 på tavlan.
Andra perioden skiljer sig inte mycket från den första förutom att tempot bedarrar lite, om nu det verkligen är möjligt från första perioden. Hemmalagets mål åsidolagda så är det två händelser som blinkar för synen så här efter matchen.
Ville Koivulas plötsliga Susanne Lanefelt-utbrott då han åker iväg från målet och börjar stretcha för att hålla värmen. Stefan Andersson (Hockeyspelaren och inte skribenten) ser detta och pumpar iväg pucken mot AIK-målet från mittzon. En puck som Koivula inte mäktar rädda utan rödansiktat och generat tvingas se glida in i målburen.
Den andra händelsen som sticker ut som en right-vinklad Koho-klubba i en innebandybollhög är den butt-ending som renderar i ett 5+20 straff för en chockad Peter Näslund i Teg. Personligen ska jag helt och hållet erkänna att jag inte alls såg situationen och inte många i närheten av min läktarplats heller. Eftersom Näslund knappast protesterar så får man dock helt sonika anta att domare Lindqvist har ögonen med sig. Något som han faktiskt har i övrigt i matchen också. Det är skönt att inte alla svart-randiga visselpipefetischer som skrinnar omkring i NHA håller Kotevskiklass.
När hesa Kristian signalerar att det spelats 40 effektiva minuter i matchen står det 7-1 på tavlan. Trots att AIK numer mest ägnar sig åt att slå hårda på-bladet pass till varandra och åka i avancerade geometriska figurer runt Umelaget istället för skjuta i mage eller på benskydd på Bjennmyr så är det återigen rätt smickrande siffror för kvällens bortalag. Allt eftersom tiden har gått så har man från Tegs håll också blivit segare och segare och haft mer och mer problem att få grepp om dom snabbskrinnande svart-tröjorna.
Tredje ronden blir självfallet bara en veritabel charter-resa. Om man nu bortser från rullstolsbundna fyllon, billiga snusksouvenirer som serverar cigaretter och att ens bagage hamnar i Vladivostok istället för på Kreta. Lule-Uffes killar är inte så särskilt intresserade av att göra tvåsiffrigt och gästerna längtar mer efter pissljummen lasagne och en Loka än att göra ännu en vitryss på Ville Koivula. Red Roses hörs dock fortfarande. Vissa initierade skribenter må kalla sådant patetiskt. Jag kallar det stort och det är just det som jag tycker är så skönt med Teg i synnerhet och några andra lag där spelarna är brevbärare eller urologer eller nåt till vardags. Utan engagemang, vilja och glädje är inte hockeyn mycket och just dom tre egenskaperna tycker jag dom där inte fullt 20 snubbarna visade upp mycket av. Heders.
Hemmalaget vinner matchen och vinner matchen solklart. Man kontrollerar varje del av banan när och om man vill det och Teg är inte bara ett utan fyra-fem nummer för små. På samma vis som Vallentuna är Teg ett lag som spelar i en helt annan division än hemmalaget på inte många utan samtliga plan och nog syns det att respekten är för stor vid många tillfällen nere på banan. Det är lätt för AIK att vinna närkamper och tekningar. Man tar sig lätt in på mål och man serveras indianpassningar både nu och då tack vare stressade motståndare. Teg har helt klart inga intentioner att vinna kvällens match och man får inte heller några halmstrån av hemmalaget som, så länge det krävs, uppträder distinkt och bestämt.
Matchen hade kanske inte behövt spelas, men då skulle man inte fått erfara 20 killar från Red Roses stå upp för sitt lag på ett hedervärt sätt. Inte heller skulle man fått erfara ett Skellefteå AIK som visar att man inte tänker torska några billiga matcher i fortsättningen. Ett lag som vägrar ge bort gratispoäng mot taggade motståndare med 2-3 nollor mindre i spelarlönsbokföringen.
Så. Ett leende på läpparna kan man visst ha när man går iväg ut i vintermörkret från Skellefteå Isstadion.
