En skandal för domarkåren
Det lag som gör flest mål vinner alltid och när kräftgången på hemmaplan fortsätter för Skellefteå är det inte så svårt att vara bortalag. Med tre mål på högst två chanser i matchen vinner Sundsvall med sin destruktivhockey. Istället står domartrion för den mest intressanta underhållningen då man genomför en av de mest katastrofala domarinsatser jag någonsin skådat.
Skellefteå har otroligt svårt att få igång sitt spel och målskyttet har verkligen fastnat i vinkelvolten. Ikväll slutade skotten 37-15 men där Skellefteås mål snarare är produkten av små tillfälligheter istället för ett skottmässigt övertag. Naturligtvis drar Jimmy Danielsson också sitt strå till stacken genom att som vanligt stänga igen butiken trots att den låg allt annat än i glesbygd och att den vaktas av ett lag som spelar en ishockey som verkligen inte imponerar.
Målen
Den första perioden blir ett ställningskrig där Sundsvall så småningom inte kan få sin köttmur på blålinjen att hålla ihop utan Skellefteå tar över spelet mer och mer. Dock utan att skapa några riktigt farliga målchanser då ingen svartgul spelare vågar ställa sig framför motståndarmålet tillsammans med minst två Sundsvallsspelare, och förstås så finns det alltid en Jimmy Danielsson som gör livet surt för Skellefteå.
Perioden med samma nummer som kungen som är den enda i Sverige som belönats med namnet Magnus efter sin död blir istället den målrikaste i matchen. Sundsvall inleder med att göra 1-0 i spel fem mot fyra där man arbetar sig in i matchen och trycker ner Skellefteå i eget mål.
Kvitteringen strax efter signeras Robert Nordberg på ett slagskott ur obefintlig vinkel som går in på ren vilja. 1-2 gör Daniel Olsson genom en lika viljefull situation där Johan Åkerman slarvar bort pucken bara för att sedan regelvidrigt hindras att återta den varpå Sundsvall hamnar i överläge vid Skellefteås målbur och kan raka in den.
Med underläge ser det nu återigen ut som det gjort både mot AIK och Hammarby. Ett Skellefteå som måste kämpa ur underläge men inte kan trycka in puckarna och istället blir stressat. Man får i den tredje perioden chansen i fem mot tre men Sundsvall räddar både det och påföljande fem mot fyra. Istället vänds utvisningarna mot Skellefteå och laget från nederbördsstaden får läge i fem mot tre vilket man inte missar att ta vara på.
Visserligen jobbar sig Skellefteå genom Jimmie Ericsson tillbaka till 2-3 efter ett skott som Jimmy Danielsson faktiskt inte tar. Men närmare än så hinner man aldrig komma då lagets konstruktiva spel är panikslaget på hemmaplan samtidigt som ett bortalag som spelar en sån saboterande ishockey som Sundsvall lyckas med det man gått ut för att göra.
Domarinsatsen
Detta för mig mer eller mindre planerat in på kvällens domarinsats. Skellefteå står inte och faller med domarinsatsen och inte heller Sundsvall. Men på det sätt som Sören Persson med hjälp av linjemännen Jan Sandström och Anders Johansson genomför matchen så såg man tydligt från läktaren att båda lagens spelare har mycket i övrigt att önska.
Linjemännens uppträdande vid tekningar är skrattretande då dom viftar åt höger och vänster för tekarbyten och reglerna för vad man får och inte får göra måste vara minst tusen till antalet om man studerar situationerna och hur dessa semaformästare i zebradräkt bedömer allt.
När man inte inkonsekvent utför tekningar så washar man eller blåser för icing-puckar, inkonsekvent är ordet och inget lag vet längre vad man får och inte får göra eftersom linjerna i domarens ögon verkar som fladdrande flaggvimplar som ändrar form och plats beroende på faktor X.
Till sist så är det naturligt att frustrationen för några spelare blir för stor eftersom det inte går att spela ishockey när inkonsekvens är domarnas motto. Sebastian Lauritzen klappar hånfullt i isen när domaren för en gångs skull gör rätt vid en icing-situation. Helt korrekt åker han följaktligen ut, men medalj till honom likafullt då det kanske kan pocka på domarens egen självkritiska tanke. Tyvärr blir nu resultatet istället att bedömningen på icing-puckar blir än mer konstig och överdriven.
Domarens nivå på utvisningar är rent utav bedrövlig. I den första perioden släpper han det mesta och visar därmed på att det kommer bli en fysisk ishockeymatch med kanske en liten fördel för Sundsvall som bygger mer av sitt spel på fysiken än Skellefteå. Men ju längre matchen lider hittar domaren allt underligare utvisningar som också rycker sönder återstoden av matchen. Visst är det rätt att ta utvisningar ibland men när man hamnar i en ond cirkel där det snarare kompenseras och återkompenseras för alla de missade utvisningarna skämmer domaren ut sig själv genom sin egen inkonsekvens. Sundsvall spelar dessutom vid minst tre tillfällen solklart med för många man men antagligen kan ingen av domarna räkna längre än antalet perioder i en match eftersom inget görs.
Inget lag förlorar nu eller vinner matchen på dessa utvisningar eftersom kaos enligt lag måste vara universellt. Ett flertal utvisningar och missade utvisningar åt båda håll jämnar ut kalabaliken även om jag säkert retar upp någon då jag partiskt påstår att ett flertal Sundsvallsspelare har väldigt lätt att utnyttja någon form av inverterad tyngdlag vilket inte alltid ser så naturligt ut.
Den här typen av diskussion brukar jag oftast försöka utelämna eftersom den är otroligt subjektiv vilket innebär att det finns ett otal andra uppfattningar och generaliseringsnivån är ifrågasättbar. Men domarinsatsen har hittills i serien varit en besvikelse som ligger god tvåa i en liga tätt jagande bakom besvikelsen Skellefteå AIK
Välförtjänt?
Sundsvall vinner matchen genom att utnyttja det extremt fåtal till chanser man ges av Skellefteås misstag samtidigt som man själv spelar en ishockey som är lika destruktiv som det som kommer ur flertalet spelares munnar. Lagets låga medelålder lyser så klart igenom i de prepubertala utbrott som gång efter annan exploderar på banan. Om Daniel Olssons orala förmåga sedan länge är känd så fick nu några nya talanger dessutom visa upp sig för mig från sin bästa sida. Att i efterhand övertyga domare om vad som hänt och varför eller varför inte har mig veterligen aldrig fungerat och när det börjar fundera lär domarkårens uppgift inte längre vara existensberättigad. Dock får väl erkännas att jag inte skulle klaga lika mycket om det var Skellefteås spelare som betedde sig dito.
Man kan se Sundsvalls vinst som rättvis på ett sätt genom att man utför sin taktik och sitt spel på ett bra sätt. Man styr ut Skellefteå i sargerna genom en oftast överlägsen fysik. Man utnyttjar idag sina chanser näst intill hundraprocentigt medan Skellefteås dito är i stort sett icke-existerande.
Den är inte rättvis om man ser till antalet chanser och det spel som presteras på banan. Sundsvall imponerar inte det minsta i sin offensiva ishockey och har inte mycket mer än Daniel Olsson och ett par skickliga backar när det gäller konstruktivt spel.
Nu vinner man inte på skönspel även om konståkning ibland är en del av ishockey. Skellefteå kämpar otroligt men ibland övergår kämpandet till krampaktighet och frustration vilket aldrig är speciellt lyckat. Man möter lag med stora spelare och utan skridskoåkning hamnar man i sarghörn där det ännu inte existerar många målburar.
Just nu känns det som det bästa receptet för laget är det speluppehåll som nalkas. Novemberuppehållet ledde till en märkbar förändring i spelet som till slut gav en serieseger. Kanske kan uppehållet för Hardy Hockey Games göra detsamma. Om inte gäller det att fortsätta trenden att vinna på bortaplan - så länge det bara går.
