Bitter poängförlust
Även om Skellefteå till sist snodde åt sig en extrapoäng genom straffläggning så tappar man likafullt mark mot serietoppen. Hemmalaget spelar ut AIK i sammanlagt en och en halv period och kontrollerar övriga delar av matchen relativt väl. Det är med dessa förutsättningar helt absurt hur pucken vägrar gå in i mål.
Pär Mikaelsson saknades i hemmalagets uppställning medan AIK fått tillbaka Möllerstedt och Jönsson som tydligen roat sig med något annat den senaste tiden. Tyvärr blev avsaknaden av Mikaelsson stor då det bevisligen inte fanns någon i Skellefteå som kunde forcera in pucken.
I den första perioden börjar hemmalaget klart bäst medan bortalaget drar på sig utvisningar genom sitt sedvanligt fula spel. Det är synd och skam att destruktiv ishockey idag är något som svenska domare gynnar snarare än försöker förhindra. Patrik Sjöberg är ett sedan tidigare känt fall i
katastrofal domarkompetens och även om utvisningssiffrorna idag talar emot denna motivering så håller nog de flesta åskådare med mig om att en fördubbling av båda lagens utvisningsminuter varit en mer rättvisande summa.
Nu spelade detta ingen roll just för Skellefteås spel i numerära överlägen eftersom laget är inkapabelt när det gäller målproduktion. Johan Åkerman använder en 50-talsvinsch för att hissa upp klubban innan skott vilket gör
att till och med en bit av sargen skulle hinna fram och täcka skottet innan det avlossas.
Trots detta så kan man liksom inte bortförklara det fula spelet eftersom det hämmar en konstruktiv publikvänlig ishockey.
Nu var det ju ändå så att Skellefteå faktiskt gör matchens första mål i ett numerärt överläge redan efter 05.20 genom en prickskjutande B-O Karlsson. Men trots försök till fortsatt tryck efter målet så ramlar 1-1 snöpligt in
på en kontring som aldrig borde ha tillåtits. Men Skellefteås spel i egen zon är stundtals katastrofalt och straffen kommer titt som tätt.
I den andra perioden är det AIK som startar bäst men lagets fula och stundtals farliga spel straffar sig genom tre utvisningar i perioden vilket gör att Skellefteå tar över spelet mer och mer. Skellefteås powerplay fortsätter dock att klicka och inga mål kan göras. När målchanser väl skapas är det som att något högre väsen helt enkelt inte vill att pucken ska in i mål. Den studsar över klubbor, tar på AIK-spelare som inte ens vet om det etc.
I den tredje perioden är AIK så slutkört att till och med Gozzis permobilbatterier har tagit slut och han orkar knappt upp i anfall. Återigen får Skellefteå chanser i numerära överlägen men vad hjälper det. Pucken har bestämt sig för att inte ramla in i kassen och det verkar helt omöjligt att göra någonting åt det. Det hjälper ju inte heller Skellefteå att bortalagets fula spel inte beivras på det sätt det borde när Patrik Sjöberg bara åker omkring och flinar. Antagligen känner man sig ungefär som en AIK-fan som drabbas av Pehr Claesson.
Matchen går snöpligt till förlängning trots ett massivt spelövertag för Skellefteå under den tredje periodens tio sista minuter. Bland andra Matthias Nilimaa har ett drömläge där jag vet inte hur många returchanser
skapas men om Ola Nilsson är Barbapappa måste han ha förvandlat sig till en vägg.
Förlängningen blir smått händelselös och dessa straffar som nu Kjell Kjellman försökt analysera och motivera i TV-sporten men misslyckats med blir den metod som avgör matchen.
I den första omgången räddas Omarks respektive Krekulas straffar. Omgång två bjuder på stabila mål genom Jönsson och Jimmie Ericsson medan Roger Rosén missar i den tredje och sista omgången där B-O Karlsson till sist blir
matchvinnare genom sitt andra mål i matchen.
Om ishockeymatcher skulle vinnas genom stilpoäng skulle Skellefteå vinna den här matchen med 10.0 hos alla domare. Men återigen visar det sig att det är den som gör flest mål som vinner. Även om det mest skönspelande laget vinner idag så är behovet av en målskytt skriande stort. Det är ju inte speciellt givande att föra en match och skapa målchanser när man inte gör fler mål än en motståndare som inte ens har hälften så många av varan.
Rent taktiskt går AIK segrande ur den kampen eftersom man för ett hårt defensivt arbete och försöker slå på kontring och lyckas. Man utnyttjar dessutom domaren och spelar precis så fult man kan. Mycket bättre än så kan det inte bli!
Tigerränderna (som inte tillhör Brynäs) har nu på två matcher skjutit 70 skott och gjort 2 mål vilket innebär en imponerande(!) effektivitet på 2.9%. Visserligen mot två lag som är skickliga defensivt men Skellefteå ska ju
vara skickliga offensivt? Steve Potvin verkar ha vaselin i händerna då han knappt kan hålla i klubban när han försöker skjuta. Matthias Nilimaa som tillsammans med Ramstedt kanske är den som skapar flest chanser är en katastrof när det gäller målproduktion och skulle behöva ett lasersikte för att lyckas.
Pessimist, javisst!! Eller så inte, för det finns mycket positivt i laget också. Men man måste alltid sträva mot att bli bättre och för att kunna bli det är det svagheterna som bör utraderas. Men kampen om topplaceringarna går vidare och när dalmasarna i Leksand mer börjar likna dalmesar så öppnar sig en riktigt bra chans om andraplatsen i serien. Skulle något annat lag än Leksand till sist ta den så måste det nog ses som en stor skräll.
Skellefteå tuffar nu vidare till Stockholm för att som gulmesar bekämpa det gröna laget som genom OLW blivit ovanligt och i mina ögon förskräckligt gula. Förhoppningsvis har man genom ostbollsätandet blivit så kladdiga om händerna att man inte kan hålla i sina klubbor.
