En trasig fjärrkontroll
Säsongen är över och efter några dagars vila är det så min tur att peta lite på den för att se om det fortfarande rinner ut var. Framförallt är det dags att lyfta blicken från marken och inse att våren och sommaren ligger för våra fötter. Bara vi vill.
Karin Boye skrev "Javisst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka så?". Jag har nog aldrig förstått henne bättre än för nästan exakt tre dagar sedan. En slutsignal i Leksands Ishall som kändes lika oerhört smärtsam som vårens knoppsprickande utanför. I samma ögonblick slog jag näven i fjärrkontrollen på bordet så det rungade i fönstren och knappar och plasthölje flög i tusen bitar följt av ett svordomsskrikande värdigt någon allmäntoa kring Sergels Torg.
Vilken smärta.
Från då till nu har det gått några terapeutiska dagar och det där lilla röda märket på knogen från fjärrkontrollsspöandet har börjat försvinna tillsammans med just smärtan och bitterheten från den där lördagseftermiddagen när ett 14-årigt gammalt misslyckandespöke skulle tas av daga och förpassas till den dammiga och ociviliserade forntiden.
Just idag känns det dock annorlunda. Solen och våren har helt klart börjat ta sig hit till Norrland också och den där smärtan och bitterheten har smält ner tillsammans med den smutsiga snön invid vägkanterna. På samma sätt som året går vidare måste man själv också gå vidare och framförallt inse att - visst, laget vek ner sig i de två avslutande matcherna men gjorde ändå en bra säsong. Malmö var klart bäst i Kvalserien, därbakom var det jämnt skägg mellan Mora och AIK ända in på mållinjen där till sist knäckebrödsdyrkarna vann fullt rättvist.
Så tycker i alla fall inte jag att en katastrofsäsong definieras.
Det kändes i alla fall verkligen inte som någon tröst för ett par dagar sedan men det gör det idag och det kommer det att göra ända in i nästa säsong.
Att sitta och nagelfara och leta fel och brister i det lag som var så nära att gå upp i Elitserien känns fel idag. Det handlar om fruktansvärt små marginaler på den nivå Monstret tävlar på numera och med så små marginaler får man ibland acceptera att det inte går som man vill. Nyheten att laget anlitar en mental tränare från nästa säsong låter dock väldigt bra och har känts nödvändigt en längre tid. I dagens idrott, med alla dessa små marginaler, får man inte negligiera någonting och just den mentala biten finns det mycket att arbeta med för Monstret vilket insatserna i säsongens två sista matcher understryker.
***
Intressant att notera olika fans reaktioner på AIKs misslyckande. Vissa väljer att isolera sig, andra skriver av sig sin ångest, ytterligare andra väljer att skämma ut sig på forum över hela nätet med idiotiska häcklanden av vissa motståndare. Hur kan det någonsin ses som att Mora inte förtjänat sin Elitserieplats?
En sluttabell ljuger aldrig.
***
På samma sätt väljer andra fans att häckla AIK på AIKs forum eftersom främst just undertecknad tydligen varit så elak med särskilt ett motståndarlag i mina krönikor. Är inte det en väldigt besynnerlig form av rättvisa?
Som att spöa skiten ur alla skåningar man träffar för att en skåning en gång sagt att man varit en idiot.
Till er vill jag bara tipsa om en adress istället: sf_lundgren@hotmail.com
***
Solen lyser i alla fall över Skellefteå idag. Det är vår i luften och måhända gör det ont när knoppar spricker, Karin Boye. Våren bryr sig dock inte om det och kommer varje år i alla fall som en förtrupp till Sommaren. Kanske är det samma sak med Skellefteå AIKs framgångar? Efter smärta kommer vår? Just idag känns det så.
Kom återigen ihåg en sak. "Man är ingen förlorare för att man ramlar ibland. Man är bara en förlorare om man inte reser sig upp."
Nu ska iväg och köpa en ny fjärrkontroll.
