Geniet som försvann
Han kunde inte åka skridskor, inte dribbla och han saknade inställning. Han var vid ankomsten till AIK i oktober 2002 smått överviktig och hans fysiska status var i klass med en Division 3-spelares. Trots allt detta är han enligt många en av de bästa spelare som någonsin burit AIK:s tröja. Häng med på en berättelse om ett av de största spelgenien i svensk hockey på senare tid - Brett Harkins.
När Wayne Gretzky växte upp på 60-talet var det inte många som trodde på honom. Spenslig, svag och utan muskler skulle han slå sig fram i den mest brutala lagidrotten av alla - ishockey. Hur det gick för "The Great One" vet nog de flesta. Efter hans otaliga rekord i NHL är det många som frågar sig: Vad var det som gjorde att Wayne Gretzky lyckades så bra? Svaret är givet: Gretzky hade DET. Samma sak gäller för Harkins. Vad jag menar är förmågan att läsa spelet, att alltid stå på rätt plats och att hitta luckor som ingen annan ser. Den förmågan har Brett Harkins. Somliga kanske tycker det är löjligt att jag jämför dessa två herrar. Om man tittar på de bådas meritlistor ser man att Wayne Gretzky är flera klasser bättre än Brett Harkins. Men när det gäller spelsinne, då tror jag banne mig inte att det skiljer så mycket.
För den oinvigde - låt mig ta det hela från början. Det är sommar år 2002. Skellefteå AIK Hockey meddelar att man värvat två amerikanare. Den ene är backen Jason McBain, som bara efter någon månad bryter kontraktet och flyttar hem till USA igen. Den andre är Brett Harkins. Skellefteåpubliken vet i stort sett inget alls om denne Harkins, förutom att han föregående säsong spelat ett par NHL-matcher med Columbus Blue Jackets. De flesta var trots det väldigt pessimistiska, något som kanske inte är så underligt med tanke på att Skellefteå AIK på senare tid värvat åtskilliga utländska spelare som floppat rejält. Med andra ord, Brett Harkins hade en del att bevisa.
Ingen kan väl heller påstå att han rosade marknaden den första månaden i Sverige. Skellefteå AIK utklassade lag som Vallentuna, Kiruna och Boden, ofta med tvåsiffriga slutresultat, och Brett såg allmänt slö och ointresserad ut. Klagokören växte sig allt starkare och det talades på många håll om ännu en floppvärvning. Skellefteåpubliken som sin vana trogen vill se spelare som kastar sig raklånga på isen och täcker skott för att sedan tackla en motståndare medvetslös gillade inte, milt uttryckt, Brett Harkins sätt att spela ishockey.
En match fick så gott som alla att ändra uppfattning. Inför ett fullsatt Skellefteå Isstadion möttes Skellefteå AIK och Björklöven. Eller rättare sagt möttes Brett Harkins och Björklöven. Harkins vann. Genom två mål och två assist var han matchens store gigant. Personligen har jag aldrig sett en spelare dominera en match så totalt som Harkins gjorde mot Björklöven den hösten. Och jag törs lova att jag har en hel del matcher att referera till.
Även i fortsättningen var det ett fåtal som ifrågasatte Bretts kapacitet, men majoriteten av AIK:s fans hade vid det här laget tagit honom till sina hjärtan. Brett var naturligtvis inte lika glänsande i alla matcher i fortsättningen, men han gjorde i alla fall rätt för sin lön. Under sina sista 28 matcher i AIK, de i superallsvenskan, play off och kvalserien, samlade han ihop totalt 27 poäng, fördelade på 6 mål och 21 assist. Ingen kan påstå att det är dåliga siffror. Men Bert-Olav Karlsson gjorde fler poäng, liksom Fredrik Näsvall och Johan Åkerman.
Det som dock utmärkte Brett Harkins är samma sak som utmärker alla riktigt stora spelare. Han var alltid bäst när det gällde som mest. När hans medspelare började darra i slutet av en viktig match klev han fram och visade vägen. Genom att slå en i mångas ögon omöjlig passning blev han ofta hjälte. Men så har han ju också DET...
FOTNOT: Efter säsongen aviserade Brett tidigt att han trivdes bra i Skellefteå och att han kunde tänka sig att sänka sin lön för att få fortsätta spela i AIK. Sportchefen Peo Larsson gav Brett ett skambud som han inte kunde tacka ja till, trots att han ville vara kvar. Istället skrev han på för IFK Helsingfors i den högsta finska ligan, en liga som är bättre klassad än den svenska elitserien. Han slutar trea i den finska poängligan med smått otroliga 59 poäng på 52 matcher. I Skellefteå vill de allra flesta ha honom tillbaka, och det förs livliga diskussioner på AIK:s hemsida angående hans storhet. Ett anonymt inlägg på forumet kan sammanfatta debatten: "Jag brukar ligga i min säng och ta på mig själv samtidigt som jag sjunger Harkins, Harkins, halleluja."
Brett Harkins ligger även i år bland de främsta i den finska poängligan, trots att han nu är 34 år gammal. För mig är det ganska uppenbart att de styrande i AIK, främst Peo Larsson i sin roll som sportchef, inte insåg Brett Harkins storhet. Det var ett ödesdigert misstag. Jag är övertygad om att Skellefteå AIK hade spelat elitseriehockey i år om man bara låtit "Golden Brett" fortsätta.
