Coachmissar fällde Luleå
I vad som skulle utveckla sig till en fullständigt bedrövlig ursäkt till hockeymatch, kunde Modo till slut besegra Luleå med 1-3, efter förvirrad coachning av Jens Hellgren och Mikael Andersson, framförallt i den andra perioden. Ett dåligt Modo vann dock rättvist mot ett helt uselt Luleå.
Det har knappast undgått någon att kvällens match, en match i elitseriens sjätte omgång mellan Luleå och Modo, hypats upp till en nivå av en sjunde SM-final eller en VM-final. Anledningen till uppståndelsen var förstås inte att Luleå skulle möta Modo, utan att Mikael Renberg i sin comeback skulle möta Peter Forsberg. Ett möte som slutade i att en seg Forsberg lämnade isen poänglös och järnmannen Renberg klev av isen efter en, förvisso rätt bra, period.
Matchen som sådan börjar med Renberg sätts in i en temporär jippokedja med Justin Williams och Tomas Holmström vid första nedsläpp, en centerlös kedja som bara med snäppet mer oflyt, släppt in ett baklängesmål på en gång. Bättre blir det dock då Jonas Rönnqvists kedja kommer in på isen. Rönnqvist tar in pucken i anfallszon, får till ett avslut som Karl Fabricius kan fånga upp returen på i slottet, men skjuter rakt på Tommy Salo i Modos mål, som dock släpper ny retur. Den här gången rakt ut till Jonas Nordquist, som kan slå in 1-0 utan besvär i öppet mål.
Grundläggande fel
Luleå dominerar också matchen klart under de första tio minuterna, där bland andra Mikael Renberg och Emil Lundberg har chanser att öka på ledningen. Paradoxalt nog, skulle Luleås problem i matchen börja då man får spela först fem mot fyra och sedan fem mot tre i den första perioden. Av någon anledning får nämligen Mikael Andersson och Jens Hellgren för sig att matcha Renbergs centerlösa jippokedja i powerplay, och bryta upp den tidigare välfungerade PP-konstellationen med Thomas Koch, Johan Tellström och Tomas Holmström.
Det hela slutar förstås i totalt fiasko, då det aldrig i hockeyhistorien funnits ett powerplay som fungerat utan en center av något slag. Helt oväntat fungerade det inte nu heller.
Som en följd av den märkliga matchningen i powerplay, börjar spelarna komma fel in i bytena efteråt och Modo börjar ta initiativet i matchen, främst genom en för dagen pigg Andreas Salomonsson. Salomonsson testar LHF-debuterande Kristian Antila först med ett vasst handledsskott, och sedan ett direktskott i slottet, avslut som dock Antila hanterade utan synbara problem. Salomonsson lyckas även missa öppet mål efter en två mot en-situation och ett Modomål verkade bara vara en tidsfråga bort. Kvitteringen kommer också efter att Daniel Sedin i powerplay, ett powerplay som kom till efter en meningslös interference i mittzon av Tomas Berglund, styr en puck i ribban som Alexander Steen kan raka in returen på.
Sorglig mittperiod
Luleås andraperiod var i särklass lagets sämsta för den här säsongen, och endast ett Modo, som för all del knappast visade världsklass själva, och en bra Kristian Antila, höll siffrorna nere. Modo gjorde endast ett mål i perioden, ett tursamt sådant av Mattias Weinhandl, som stöter in pucken i öppet mål, efter att Pierre Hedin lurar alla genom att sparka fram pucken till Weinhandl vid den bortre stolpen, istället för att skjuta själv i bra läge i slottet. Eller så kan ju Hedin eventuellt ha missat också.
Coachningen i Luleå, efter Mikael Renbergs utgång, var nu ännu mer kaosartad än tidigare. I en period förryckt av utvisningar för ingenting för både lagen, verkade till slut vem som helst spela med vem som helst i LHF och resultatet blev därefter, en sörja där ingen visste vad som skulle göras, än mindre vad lagkamraterna skulle göra. Ett bättre lag än dagens Modo, hade förstås utnyttjat det mer skoningslöst. Att Luleå bara är ett skott i ribbans undersida av Karl Fabricius från en kvittering här, säger mer om Modo än om Luleå.
Back to basics
Efter att ha agerat mer åskådare än något annat i den andra perioden, gjorde Mikael Andersson och Jens Hellgren, då de kommit tillbaka från sina försök till cirkusnummer till PP-matchning, sitt bästa för att få laget hitta tillbaka till grunderna i den tredje perioden. Det skulle dock bli ett klassiskt fall av för lite, för sent.
Kvitteringschanser skapar dock Luleå direkt i den tredje perioden, då man faktiskt förklarat för spelarna vem som ska spela med vem och hur man ska spela. Det blir mer fart och framförallt enklare spel, det spel LHF ska spela för att nå framgång. Karl Fabricius missar i alla fall öppet mål och Johan Tellström väljer ett för enkelt avslut på Salo i en två mot en-situation med Justin Williams.
Sedan händer något som fullständigt symboliserar hela matchen. Tre LHF-spelare tittar vänligt på då Peter Forsberg i makligt tempo tar in pucken i offensiv zon, och lämnar Per Svartvadet helt fri i slottet. Antila klarar Svartvadets friläge, men till ingen nytta. Svartvadet tar pucken bakom Antilas mål och lyckas därifrån på något få in den fram till 1-3. Hur det gick till, begriper nog knappt Svartvadet själv. Strax efteråt missar Jonas Nordquist helt tomt mål, snyggt frispelad av Jonas Rönnqvist, och där stängdes förstås butiken fullständigt för LHF den här kvällen.
Fyra får godkänt
Totalt över sextio minuter, var detta en pinsam insats för Luleå. Man förlorade mot ett dåligt lag, för att man var ännu sämre själva på nästan varje punkt. Saken blir förstås inte bättre av att man ständigt åkte omkring och lite försynt tittade på varje gång Peter Forsberg eller bröderna Sedin var inne. Tydligen tror LHF-spelarna att det är några fysiska övermänniskor jämfört med exempelvis Jörgen Jönsson, som det gick utmärkt att tacka så sent som för några dagar sedan.
Ett undantag från denna idoldyrkan var Per Ledin, som just därför tillhör en av de fyra i LHF som får godkänt idag. Oavsett allting, så struntar Ledin i om han möter Jörgen Jönsson, Peter Forsberg eller Jakob Johansson, han spelar sitt spel ändå. Det borde fler ta efter, alltså inte spela Ledins spel, men spela sitt eget, oavsett namnet på motståndaren. Kristian Antila gjorde inte helt oväntat en riktigt bra insats i mål, och inget av målen går att skylla på honom. Han agerade säkert och ingav en trygghet med sitt spel. Av utespelarna i övrigt, spelade Jonas Rönnqvist och Karl Fabricius piggt och bra, det var de väldigt ensamma om. Karl Fabricius Kauppilafint på Modos Oscar Hedman i den första perioden, får gälla som matchens tekniska höjdpunkt.
Bäst i Modo var Andreas Salomonsson och Per Svartvadet, som var tunga, kreativa och hela tiden skapade chanser. Peter Forsberg ser numera mest ut som en "Skuggan" Nilsson en halvbra säsong. Det vill säga att han har ett stort spelsinne och motståndarna ger honom mer ytor än vad han bör få, samtidigt som skridskoåkningen är långsam och skott sällan är ett beslutsalternativ. Av birollsinnehavarna i mainstreammedias favoritlag var faktiskt den förre BIK-centern Magnus Gästrin riktigt nyttig och jobbade hårt och bra.
