Klacken på topp när SSK äntligen tog tre poäng
Södertäljes klack Blue Lightnings gjorde sin bästa match hittills och då klarade SSK äntligen av att ta tre poäng mot ett dåligt Luleå.
Efter att i varje hemmamatch varit optimistisk så hade jag bestämt mig för att den här gången närma mig Scaniarinken med inställningen att tre poäng inte kunde tas mot en Luleå som behövde de mer än någonsin. Jag intalade mig själv att Luleå skulle ta fram sin rutin och att deras passningsgeni ”Skuggan” Nilsson skulle förlöjliga vårat försvar. Vidare så tänkte jag för mig själv att Henriksson skulle glänsa och att folk som sagt att saknaden av Myllys skulle bli alltför stor skulle få en sarkastisk applåd av Norrbottningar som minsann alltid vetat att det finns ljus (norrsken?) efter mörkret.
Jag ville ha fel, men redan efter 5 minuter tog Luleå ledningen efter att Huczkowski fått ta sig in framför mål utan besvär och serverade Kauppla som gjorde 1-0. Ett mål som liknade det Linköping gjorde förra hemmamatchen, hoppas tränartrion såg samma sak som alla andra gjorde och gör något åt det. Luleå hade verkligen kommit ut som det rutinerade lag jag varit rädd för och deras kombinationer i anfallszon gav en tidig huvudvärk.
Efter målet blev det tyst både på isen och i hallen. Lite skam var ju det eftersom man hade en kollega som skulle kolla hur bra hemmastödet var på just den här matchen…
Inte ens en tung tackling på Luleås kapten Åkerström av publikfavoriten Robert Carlsson verkade få hemma fansen på humör, det var som ett sorl över Scaniarinken ända tills Wiklander misslyckades med en passning bakom Luleås mål. Då blev det stället en frustrerad publik som skapade den där atmosfären motståndarna tjänar mest på.
Inte förrän efter sexton minuter då Luleås fransos Arnaud Briand kom lite för högt med klubban på Jukka Tiilikainen och SSK fick ett PP lyckades man få hemmafansen på bättre humör. För dagen andrakedjan med Juha Lind, Tiilikainen och Norbäck var mycket duktiga i PP spelet men skotten kom inte igenom ett tätt Luleåförsvar. Det skulle behövas en back med ett skott av Luleås Petter Nilssons kaliber då, men spelet innan avslut var som sagt mycket bra.
I periodpausen fick man traska runt i Scaniarinken för att låta samma kollega kritiskt granska våran ödmjuka hall, det var många som var oroliga och en man som skakade på huvudet satte huvudet på spiken när han sa att ”om SSK inte gör nästa mål är det kört”.
Fram tills nu hade alla lögner jag försökt lura mig själv med varit bistra sanningar, kan inte säga att det var med allvärldens optimism jag gick och satte mig och väntade på nedsläpp.
Men solen gick upp ganska tidigt men det var inget bländande sken utav det mål som SSK gjorde. Det var bara en minut in på perioden när Gerhardssons skott blev en retur som sedan helt oförklarligt damp ner bakom Henriksson. Med en titt på TV4s hockeykväll så var det ett väldigt turligt mål och det känns ju ovant att man är laget med flyt! Och det flytet skulle hålla i sig, David Svee, den friska fläkt som han är försökte bryta igenom och Luleå åkte på en tripping.
Jag hade knappt hunnit anteckna utvisningen innan Popovic avlossade sina sedvanliga ganska veka skott och Lars-Göran Wiklander tagit vara på returen och gjort 2-1, Henriksson borde nog ha hållt den pucken men nu var det så att SSK red på en framgångsvåg som hette duga och han hade inte mycket att säga till om det!
SSK satte sedan bra fart, matchbilden var en helt annan och alla kedjorna lyckades att skapa varsin farlighet. Speciellt andrakedjan med den finska duon Lind- Tiili hittade varandra bra men avsluten höll inte lika hög klass som passningsspelet.
Men när Luleå dödade en utvisning innan 30 minuter passerats av matchen så tog de tag i matchen. De lät inte SSK röra mycket puck och det var en rejäl kämpainsats att stå emot det trycket. SSK har många duktiga backar och Bemström, Popovic och Ahola behöver man inte skämmas över att berömma.
Lite irriterande var det när Erik Norbäck inte kunde hålla nerverna i styr och gav bort flera puckar vilket gjorde att Luleå i flera lägen kunde hålla upp pressen. Men han var duktig i tekningarna vilket var viktigt (de tekningar han fick genomföra, linjedomaren var mycket förtjust i att byta ut tekare vid varje tekning).
Efter att ha levt ut den stormen tog man återigen över matchen, och de sista två minuterna av perioden fanns det lägen för fler mål. Henriksson i Luleå målet fullständigt öste ut returer och man borde lärt honom en läxa vid det här laget att så kan man inte göra i elitserien.
Men perioden slutade 2-0 till SSK och totalt 2-1 alltså. Konstigt att SSK är så upp och ner mellan perioderna, Mats Hallin hade nog efter första säkert sagt ett och annat men man ska kunna spela så bra från början!
I den tredje perioden tog det 7 minuter innan första målchansen kom. Den gick till Luleå och Roffe var som vanligt med och höll till skillnad mot Henriksson på andra sidan returen.
I den åttonde minuten var det någon som körde igång en SSK version av en ramsa som enligt min kollega körs på Söderstadion rätt ofta, då med Hammarby fotboll. Jag vet inte vem det var som satte igång det hela, men han borde definitivt få ett par SF poäng! Den ramsan spred sig som ett jordskred och det var första gången på säsongen som klacken verkligen kom upp till sin toppnivå. Utan det tryck som Blue Lightnings skapade så hade nog inte SSK klarat av att stå emot så starkt så de gjorde. Jag har hemska minnen av att klacken plötsligt blir tyst under en topp genom att andra laget gör mål men idag så var den härliga kören våran sjunde man på isen, jag kunde t.o.m. kosta på mig att stolt säga ”bra drag va?” till min kollega som var märkbart imponerad. Ett stort plus till klacken idag!
SSK fick chansen att avgöra matchen när man fick ett PP 10.24 men där var det kort sagt uselt och man hade nog redan ställt in sig på att försvara ledningen.
Luleås farligaste chans kom på en typisk ”Skuggan” passning som gav Luleå ett avslut som Roffe briljant räddade. Med det stöd spelarna fick så höll man ihop bra men matchen fick ett svettigt och nervöst slut när Pålsson med sin ivriga spelstil blev dömd för highsticking (16.10). Inte ett lämpligt ställe i matchen för domaren att bryta SSK nollan i utvisningsminuter.
SSK lade här in en överväxel, jag har ingen aning var den kom ifrån men de slog ifrån sig pucken i PK och gav publiken chansen att andas ut då och då. När de sedan dödat utvisningen så var det närmast frenetiska SSK spelare som slet som djur för att man skulle ta alla tre poäng!
Luleå tog ut målvakten Henriksson men det hjälpte inte, äntligen fick SSK ta 3 poäng och det dessutom framför en klack som t.o.m. efter matchen var slut vägrade sluta sjunga.
Det kan låta lite som att SSK gjorde årets match men det är bara konstatera att Luleå inte alls är i form och att på bortaplan hade man aldrig överlevt detta. Men vad jag vet så ska man glädja sig åt nuet och det innebär att mina falska pessimistiska aningar inför matchen var helt fel och att SSK är vinnare!
