Krönika: Dags att gå vidare, fast med rätt metod!
"Med friska tag skall vi gå in i höstens superallsvenska med en slagkraftig organisation. Om Peter Andersson är rätt man för jobbet som sportchef, det får tiden utvisa. Jag är emellertid skeptisk."
När segerfrossan i Göteborg nu är över och förra söndagens antiklimax i fotbollsallsvenskan har accepterats av stadens alla entusiaster, så vilar skammen fortfarande över Sveriges svarta får i detta galna hockeyland. Inför säsongen trodde många, inklusive undertecknad, att Malmö Redhawks för en gångs skull var inne på rätt spår. Det fanns en tanke bakom värvningarna och utan NHL-lockout hade Malmö säkerligen ej degraderats. Ju längre säsongen gick och lag som Malmö i teorin borde ha konkurrerat med värvade spelare på löpande band, stod vi helt handlingsförlamade och tittade på. Med detta i beaktning så kanske våra kloka värvningar inte var så kloka ändå? Lagspelare i all ära, men Malmö blev faktiskt av med spetskompetens i Juha Riihijärvi och Jesper Mattsson. Hur skall man kunna ersätta två spelskickliga spelare med två lagspelare? Matthiasson mot Riihijärvi och Hammarström mot Mattsson? Hur tänkte man där? Man värvade ju Mika Hannula och erbjöd honom ett lukrativt kontrakt, som han ansågs vara värd. Hannula har, enligt mig, inte presterat ett dugg i Malmö den här säsongen. Han gjorde förvisso en bra match hemma mot Färjestad, då Bengt-Åke Gustafsson satt på läktaren. Han spelade det spelet som gjorde honom så bra för två säsonger sedan. Han rev och slet och drog med sig utvisningar samt skapade ytor för sina medspelare. Då är Mika Hannula en av seriens bästa spelare i sin kategori. Men alltför ofta har Hannula gjort en extra dragning och glömt av att ishockey faktiskt är en lagsport. Han överskattar sin egen förmåga i takt med att han underskattar sina motståndare. Han är ingen playmaker och bör således ej agera som en sådan. Vem bär skulden för detta? Ingen antagligen, då alla skyller på oflyt och domarinsatser emot sig. Kan man ha otur en hel säsong? Jag har svårt att tro att man kan ha det! Kinding/Hobérs uppgift var att förklara för spelarna hur de skall spela och matcha dem med rätt omgivning, vilket ej har skett.
Frågetecknen är många kring säsongens upplaga av Malmö Redhawks. Efter halva serien var nog alla överens om att Malmö nog skulle få inrikta sig på kvalspel. När man nu med lite sunt förnuft inom klubben förstod detta, varför luftade man inte juniorerna lite mer? Calle Söderberg visade i sista matchen mot Nyköping att han är giftig och Patrik Hersley visade mot Skellefteå att han inte heller hade gjort bort sig. Istället har man envisats med att spela med Lindman och Norgren, i samma femma dessutom. Det måste ha varit 2000-talets, i särklass, sämsta backpar i alla kategorier. Nu skall jag inte bara hänga ut enskilda spelare, för ett lag är inte starkare än dess svagaste länk. Denna länk måste definitivt inte endast röra laget. Ledningen har handlat för sent i många situationer och hela föreningen genomsyras av oseriös anda.
Med friska tag skall vi gå in i höstens superallsvenska med en slagkraftig organisation. Om Peter Andersson är rätt man för jobbet som sportchef, det får tiden utvisa. Jag är emellertid skeptisk. Jag tycker att Patrik Sylvegård har gjort ett bra jobb, trots att inte alla värvningar infriat fansens förhoppningar. Mannen driver ett eget företag, är sportchef på halvtid och emellanåt coach i ett elitserielag. De två sista posterna dessutom helt ideellt. Sylvegård skall ha en stor eloge för detta brinnande engagemang. Hur många hade gjort så mycket för en klubb i motgång? Inte särskilt många, därför bör kritiken kring hans insatser helt och hållet elimineras.
Klubben måste satsa sig ur detta, något annat existerar inte. Halvdanna lösningar blir oftast fel. De utlovade 15 miljonerna låter bra, men jag hoppas innerligt att man förvaltar dessa på ett klokt sätt. Bara det att man skriver i Sydsvenskan att man har reserverat 150 000 kronor till en ny målvakt av klass. Det är inte vidare bra för Malmös förhandlingsläge, snarare tvärtom. En annan aspekt är om en målvakt i allsvenskan verkligen är värd 150 000 kronor. Jag har svårt att tro att något elitserielag har en målvakt som lyfter ut mer än 150 000 kronor, inte ens Henrik Lundqvist, som annars hade varit värd dessa, då han är så betydelsefull för sitt lag och en man för framtiden. Att man ens hade i åtanke att Pasi Nurminen skulle få 3 miljoner kronor netto per år är helt absurt. Det motsvarar i runda slängar 6 miljoner kronor för klubben per år, när alla skatter och avgifter är inräknade. Vem i klubben har ens övervägt detta? Den som har gjort detta och har hand om lönerna bör kanske söka ett annat jobb.
Mitt råd till Malmö Redhawks är att hålla låg profil, värva taktiskt rätt samt att bygga upp en ny organisationskultur i föreningen. Det skall vara med stolthet som man drar på sig det svarta matchstället, inte för ett lukrativt kontrakts skull.
