Krönikan: Vinnare till slut
Allt som kunde gå snett i höstas gick snett. Sedan har det varit en tung uppförsbacke hela vintern. Men till slut står nu Mif som segrare. Och nu ska vi bara se framåt!
Trots att Mif inledde serien med tolv hemmamatcher på de första sjutton i Elitseriens grundserie låg man omgående fast i bottenskiktet av tabellen. De dåliga sportsliga resultaten ledde sedan i sin tur till att ekonomin brast efter att publiken och sponsorerna svikit. Klubben var inne i en väldigt turbulent tid där det till och med var tal om konkurs, även om det var en aning överdramatiserat från kvällstidningarnas sida.
Spelarna tvingades gå ner i lön, dokumentären lades ner och Mif sökte hjälp hos Malmöföretagen och kommunen. När den värsta stormen lagt sig kändes det som att Mif hade fortsatt stor chans till att reda ut situationen på isen. Fyra raka segrar i slutet av november månad och början på december månad gjorde att laget hade rest sig över kvalstrecket. Men när Södertälje sedan fick flera förstärkningar på sitt konto blev det för tungt för Mif att hålla sig kvar över kvalstrecket. Bredden var helt enkelt inte tillräcklig i Mifs lag. Ändå skickades man ner i Kvalserien först i sista omgången med stor dramatik. Brynäs kvitterade ju som bekant i slutminuterna mot HV71 och såg därmed till att man genom nio mål fler producerade än Mif höll sig kvar i Elitserien.
De stora besvikelserna i Mif i Elitserien var utan tvekan Niklas Sundblad och Daniel Rydmark som misslyckades å det grövsta. Tillsammans producerade man tolv poäng, fördelat på sex vardera. Hade de svarat upp till förväntningarna hade Mif aldrig ens behövt besöka Kvalserien och kanske till och med i stället kunnat slåss om den sista slutspelsplatsen. Även Andreas Hadelövs svaga målvaktsspel i inledningen var en stark bidragande orsak till att Mif omgående fick slåss i botten av tabellen. Å andra sidan revanscherade sig Hadelöv med en väldigt stark vårsäsong, så allt som allt svarade han för en klart godkänd insats i år.
Kvalseriens utgång kändes oviss på förhand. Mif hade hela säsongen haft svårt att föra matcherna och mot de allsvenska lagen skulle man definitivt få göra det. 2-8-förlusten mot Rögle i en av träningsmatcherna inför Kvalserien gjorde det hela inte bättre på något sätt, men Mif visade sedan att man kan leverera när det väl gäller.
En bra start med segrar mot Leksand och Skellefteå gjorde att det kantade självförtroendet fick sig ett uppsving. Hammarby och Mora besegrades sedan av bara farten och det såg lugnt och harmoniskt ut för Mif. AIK-matchen i omgång fem var väl det ända stora bottennappet i Kvalserien. Trots det fick Skånelaget med sig en pinne från Stockholm och det kändes väl lite som en styrka i sig att även kunna ta poäng när man spelar dåligt och oinspirerat. Efter en ny enpoängare mot Leksand lyckades Skellefteå komma ifatt Mif och seriefinalen hemma i Isstadion blev lite av en nyckelmatch. Två viktiga poäng inkasserades och när sedan Hammarby planenligt besegrades hade Mif i stort sett så bra förutsättningar man kunde ha för att säkra kontraktet i omgång nio.
Kvällens match mot Mora var sedan ett bevis på vad som skiljer ett allsvenskt lag från ett elitserielag. Mif hade individualisterna i Juha Riihijärvi och Kim Staal som på egen hand kan göra det där lilla extra och avgörande. När sedan ungdomlig entusiasm spär på detta i form av Frans Nielsen och Carl Söderberg har man den perfekta mixen. Givetvis var också Andreas Hadelövs stabila spel en stor bidragande orsak till att kontraktet säkrades. I särklass den stabilaste målvakten i Kvalserien, även om Sean Gauthier i Skellefteå är en väldigt duktig målvakt i sina bästa stunder.
En spelare som har imponerat stort på mig i Kvalserien som inte nämnts tillräckligt är lagkaptenen Petri Liimatainen. Han har verkligen tagit sitt ansvar fullt ut. Trots att han inte ska spela i klubben nästa år har han hela tiden uppträtt professionellt och varit den stabilaste backen i Mif-laget tillsammans med en annan veteran; Peter Andersson.
Mif har i dagsläget åtta spelare under kontrakt inför nästa säsong. Mikael Wahlberg och Carl Söderberg har varit de första att förlänga. Dem man vill se skriva nya kontrakt nu är ganska solklart i mina ögon; David Petrasek, Peter Andersson, Marcus Magnertoft, Frans Nielsen, Jesper Mattsson och Juha Riihijärvi. De första fem spelarna har jag hela tiden velat ha kvar. På sistone har dock Riihijärvi verkligen visat hur mycket han betyder för laget och vilket ansvar han är beredd att ta. Och något som är värt att tänka på också är att Riihijärvi, trots att han blir mindre och mindre bra spelmässigt för varje säsong som går, fortfarande håller sig i topp av den interna poängligan. Mif har helt enkelt inte råd att mista Riihijärvi i dagsläget.
Stephan Lundh har sagt i lokalmedia att matchen mot AIK på lördag blir hans sista i klubben. Det mesta lutar åt att en kanadensare tar över. Det är bara att hoppas att Mif verkligen har bra koll på den/dem man försöker få hit.
Att göra Lundh till renodlad sportchef igen hoppas jag inte är aktuellt. På den positionen har han misslyckats, inget snack om saken. Värvningarna av Magnus Österby och Niklas Sundblad inför årets säsong har varit stora floppar. Dessutom har han tidigare år visat prov på bristande fantasi då han antingen värvat hit före detta Djurgårdsvänner eller spelare som har ett förflutet i Mif.
Trots allt vill jag avsluta med att berömma Lundh för årets säsong som tränare. Trots alla motgångar har han stått rakryggad och ställt upp för laget i alla lägen. Det ska han ha all heder för.
Nu står både Lundh och resten av Mif-laget som vinnare igen. Snart börjar säsongen 2004/2005 och den spelar Mif i Elitserien!
