Bagdad-Bob och jag sitter lugna i båten.
För mig kommer Omark alltid vara #30.

Bagdad-Bob och jag sitter lugna i båten.

Under veckan har Luleå lyckats med bedriften att förlora mot två av ligans sämsta gäng. Efter en närapå katastrofal inledning på säsongen finns säkert många anledningar att bära runt på katastroftankar. Den här texten är dock fri från sådan. Här följer mina reflektioner efter den gångna veckans matcher.

En man körde efter en motorväg när han plötsligt fick punktering. Efter att ha åmat sig en stund över faktumet började han fundera på hur han skulle lösa situationen. Han hade reservdäck och domkraft, men inte något fälgkors i bilen. Långt borta fick han syn på ett ensamt hus som han tog sikte mot. På väg mot huset började tankar dyka upp: ”Undra om det bor någon i huset”. Han fortsatte promenera och fler tankar dök upp: ”Tänk om det bor någon där som inte äger ett fälgkors. Tankarna fortsatte: ”Tänk om det bor någon där som har ett fälgkors, men inte vill låna ut det”. När mannen slutligen nådde huset knackade han på, varpå en gammal tant öppnade. ”BEHÅLL DITT FÖRBANNADE FÄLGKORS DÅ!” skriker mannen innan kvinnan ens hunnit hälsa.

Jag är osäker på var jag hört denna historia, men jag har återberättat den otaligt många gånger till vänner som har låtit negativa tankar skena iväg vid spekulationer om framtiden. Tankar är antaganden som ibland kan misstas för sanningar. När en tanke tolkas som en sanning och sedan leder vidare till nästa och nästa kan vi hamna långt från verkligheten.

Anledningen till att historien om mannen med punktering får plats i denna text är för att jag hört hur vänner och andra supportrar resonerar kring årets säsong. Allt kommer gå åt skogen, det är inte lönt att hoppas på något etc. Jag kan personligen inte sitta här och hävda att det är fel, men det vet vi inte än. Saker och ting kommer ha sin gång, hur det slutar återstår att se när vi väl nått den punkten.

Med det sagt kan även jag vara negativ gällande sakers tillstånd. Vilken plattmatch Luleå stod för mot Timrå. Inledningsvis såg det ut som att Luleå var nykomlingar medan Timrå var tilltänkta titelutmanare. Under den andra perioden kom Luleå in i matchen och kunde även gå upp i ledning, men det berodde på alla chanser i powerplay. Slutperioden var lika katastrofal som den inledande. Luleå fick inte alls något grepp om matchen och Timrå kunde gå segrande ur tillställningen. Vilket magplask! Timrå-spelarna grät efter matchen som om det vore en bragd att vinna mot ett uselt Luleå inför en högljudd hemmapublik. Nåväl, jag hade nära till tårar när Omark gjorde sitt mål på straff. För ett par sekunder kände jag mig som den 15-åring som inte tyckte att det fanns något mer fantastiskt på denna jord än Luleå Hockey, framförallt kedjan med Omark, Harju och Lavander, och Metallica.

När jag under lördagen åkte på kalas istället för att se den riktiga hemmapremiären var jag olycklig. När jag under tillställningens gång kikade i telefonen blev jag både lättad och än mer olycklig på samma gång. Lättad över att missa vad som åter var ett resultatmässigt magplask, men olycklig över att det var just ytterligare ett resultatmässigt magplask.

Två matcher, noll poäng inkasserade. Mot bottenlag dessutom. Nu är det bara att hålla tummarna för att Luleå lyckas få lite bättre resultat med sig framöver. Samtidigt är det viktigt att påminna sig själv att två förluster bara är två förluster på samma sätt som en punktering bara är en punktering. Det är ingen idé att springa händelserna i förväg och börja skälla på tanter eller lagkaptener.
 

Axel Koskenniemi2021-10-03 15:45:00
Author

Fler artiklar om Luleå