Denna matchbild skadar hälsan och är beroendeframkallande.
Hela veckan har jag väntat. Nu sitter jag ensam i min lägenhet och följer den jämna matchen. I den tredje perioden har Frölunda ledningen med 2-1. Matchuret närmar sig 60 minuter. Luleå lyckas inte skapa någon sista möjlighet. Slutsignalen ljuder. Vansinnet bryter ut!
”The ramblings of a madman” balanserar ofta på gränsen mellan galenskap och genialitet. Eller rättare sagt, vissa kan se genialitet i andras galenskap. Slipknots sångare Corey Taylor hörde en gång en hemlös person i Kalifornien högljutt yttra ”You can´t see California without Marlon Brando´s eyes”. Taylor ansåg att det fanns något nästan poetiskt över galenskapen, så det kom att bli refrängen i Slipknots ”Eyeless”.
I min harang efter slutsignalen fanns också yttringar om personer (läs domare) som inte kunde se ordentligt, men också om odugliga Luleåspelare samt spekulationer om eventuella begåvningsmässiga tillkortakommanden hos Frölundaspelare. Om någon av mina grannar hörde mitt vansinne var det nog ingen som tänkte att det var frågan om poetisk genialitet, utan snarare just galenskap. Vem vet å andra sidan, snart kanske vi får höra en refräng om odugliga Luleåspelare! Nja, det är nog mer sannolikt att grannskapet tänkte att den tondöve grannen gav sig på att framföra just ”Eyeless” a cappella. Tonläget i rösten medförde säkert misstankar om innehållsmässiga likheter. Jag bryr mig inte, allt jag får är skit, ibland önskar jag att allt och alla dör osv.
När jag ändå var uppe i högvarv var det lika bra att kanalisera min energi. Jag tog en springtur och hann fundera över den spelade matchen. Då kunde jag samla mina tankar. Hur härligt är det inte med jämna och energiska matcher inramade av publikljud? Visst, den här gången blev det ett olyckligt utfall, men slutminuten var något som jag väntat på hela sommaren. Allt runtomkring försvinner. Inget annat än matchen spelar i den stunden någon roll. Alla tankar och känslor är närvarande när en jämn match ska avgöras. Vilken grej!
Matchen då? Ja, vad kan man säga? Det var en jämn tillställning som kunde ha slutat lite hur som helst. Lagen växlade puckinnehav och målchanser. Som sig är brukligt i inledningen av säsongen var Luleå inte alls samspelta. Det var bara kombinationen Tyrväinen-Komarek som såg ut att ha träffat varandra och skapat kemi. Övriga kedjor och spelare hade vissa bra, rentav strålande, moment men helhetsintrycket var ändå att grabbarna måste spela ihop sig. Luleås byten var under all kritik. Nästan varje gång en kedja fick speltid var en eller flera spelare kvar lite för länge på isen, vilket så klart påverkade flytet och energin på isen. Betyget på insatsen som helhet är i slutändan godkänt, varken mer eller mindre.
Efter två matcher är det kanske dags att dra för tidiga slutsatser om lagets nyförvärv. Honka verkar ha en kyla och puckhantering av världsklass. Synd bara att han ser ganska ointresserad ut av spelet utan puck. Han kommer nog stifta bekantskap med videorummet framöver. Han har potential att bli kanonbra när han kommer in i grejerna. Andersson uppvisar tendenser av spelskicklighet från sin backplats, men har ännu inte lämnat avtryck på matcherna. Shinnimin, Gallo och Rask ser riktigt pigga ut. De är spelare som verkligen vill visa upp sig. Andreasson verkar ha god speluppfattning, men jag upplever att han ännu inte har kommit in i tempot. Där finns mycket potential när grabben har kommit in i det. Fröberg är den spelare som jag är mest skeptisk till inledningsvis. Han ser ut som den typen av spelare som gör ett tänkt topplag till ett lag för lägre placeringar om han spelar förstacenter. Förhoppningsvis tar han kliv och blir lika bra som jag har fantiserat om under sommaren, men i nuläget är han Omark-kedjans svaga länk. Omark och Komarek utgör tillsammans med Klasen ”treenigheten”. En människa av kött och blod bör inte utvärdera eller kritisera dessa högre väsen.
När det bara spelas en match i veckan känns matcherna ännu viktigare. Det adderar något till matcherna, men samtidigt ser jag framemot tätare matchdagar. Utöver skammen att se mina grannar i ögonen måste jag nu leva en hel vecka med vetskapen om att Luleå förlorade sin senast spelade match. Samtidigt kommer jag också ta med mig känslan av ett matchur som tickar mot domedagen likt bomben i en actionfilm. Känslan av att allt kan skita sig, med förhoppningen att en hjälte räddar dagen i sista stund. Den här gången exploderade vansinnet hemma i soffan, nästa gång kanske det blir en explosion av glädje istället!
