Ännu en religiös upplevelse i Skellefteå
Det är bara en sport. Det. Är. Bara. En. Sport. Ibland försöker en del av mig lugna ner min eufori. Banalisera den, påpeka att den behöver tämjas. Men en sån här dag går det inte. Igår var ännu en sån där religiös upplevelse i Skellefteå Kraft Arena.
Jag var tio år när vi flyttade från Skellefteå till Luleå. I år är det 35 år sen flyttlasset gick de 13 milen norrut med våra fysiska kroppar och vårt bohag. Men hockeyhjärtat blev kvar i Skellefteå.
Inför det här mötet hade jag på något sätt lyckats pricka tre raka förluster för Skellefteå. En väldigt imponerande och osannolik svit med tanke på hur starka Skellefteå AIK har varit den här säsongen. Med match fem och en finaplats på spel så övervägde jag ändå noga hur fasen jag ska göra? Hur vidskeplig får man vara?
Livets kringelkrokar visade sig då också att jag skulle på en dejt samma kväll, när matchen var över. Med den preliminära starttiden 17.00. För då borde matchen vara avgjord. Så jag åkte dit med pirr i kroppen för två efterföljande event.
När jag kliver in i Skellefteå Kraft Arena är det som att komma hem. För många låter det nog konstigt, kanske till och med löjligt, vansinnigt. Men jag fylls alltid av en värme i kroppen när jag kliver in, när jag hör hymnen, när jag ser människors förväntan i kroppen. Jag känner mig hemma.
Efter en trevande start så fortsatte Skellefteå det imponerande koncept som de egentligen satte i verk i match två på bortaplan då man vände 0-2 i sista perioden till 2-2. Match fem är en hockeyorgie från Skellefteå. Jag pratar med min pappa i periodpauserna och vi konstaterar att det var lite som när man såg Sovjet möta Sverige på 80-talet. Skellefteå bara snurrade runt, runt, runt och det är som om, för att använda Sanny Lindströms egna ord, Skellefteå spelar med en man mer hela tiden.
Örebrospelarna måste vara så otroligt stressade att bara jaga, jaga, jaga. Men målen uteblir. Och man släpper emellanåt upp Örebro i anfall som känns livsfarligt. Ofta funkar idrottslogiken så att om ett lag bara öser på och målen inte kommer in så närmar man sig en förlust med rasande fart. 0-1 blir 1-1, blir 1-2 blir 2-2 i powerplay.
Powerplay. Både 2-2 och 3-2 kommer i powerplay, men det vi får se i slutspelet är en parodi. Som hockeysupporter får vi se en regelbok i grundserien, i 52 omgångar. Spelarna vet, i alla fall på ett ungefär, vilken regelbok som gäller varje match. I slutspelet vill SHL se grishockey. Det är ganska enkelt att konstatera.
Jag försökte räkna antalet utvisningar som domarna missade i första perioden. Efter 13 minuter räknade jag till fem solklara för Örebro och en för Skellefteå som man bara släppte. Örebrospelarna hade fritt fram att spela ryggsäckshockey (precis som Rögle gjorde), köra interference och göra allt för att hindra Skellefteås fart.
Men sedan kommer det plötsligt en utvisning för tripping, när man släppt massor av andra tydliga grejer. Ibland känns det som att de helt plötsligt bara tar en utvisning på reflex. Och helt plötsligt så kan allting ändras och så är det en helt annan nivå en period.
Med nio minuter kvar av tredje så skriver jag till min dejt att det står 2-2 och det kommer säkert gå till förlängning. Vi avvaktar något. Övertiden är en fortsatt energistorm från Skellefteå AIK. Jag har aldrig varit med om något liknande. Under matchens första 80 minuter träffade Skellefteå ramen tre gånger, man missade två stycken 2 mot 1-lägen, man missade frilägen. Det ville sig inte.
Bredvid mig sitter två farbröder, gissningsvis närmare 80 år än 70. Inför period fyra säger ena farbrorn att: “Jag ger dem en period till! Mer får de inte!”. Så när väl den fjärde perioden är slut så går gubbarna iväg
Jag tittar på min telefon. Klockan närmar sig 18. Det är bara en sport. Och jag är ju mycket mer nyfiken på den människa jag ska träffa härnäst än jag egentligen är av det här idrottsresultatet. Så jag skriver att jag ger Skellefteå det powerplay som inleder period fem. Gör de inte mål så går jag härifrån och möter upp henne.
En annan sak som jag tycker är så fint i Skellefteå Kraft Arena är att det är så lätt att prata med vem som helst om hockey. Jag snackar med dem till höger om mig, farbröderna till vänster om mig, jag snackar med vakter och random personer som bara muttrar högt något om domarna eller om matchen och så börjar man bara prata. Trots att ingen av oss vet vad den andre heter.
När signalen ljuder för att det är tre minuter kvar till den femte periodens start säger jag till vakten att jag ska på dejt. Skulle varit där för en timme sedan. “Nu får de göra mål på detta powerplay annars går jag”. Och det kanske är lika bra ändå. Jag menar, jag går ju in i den här matchen med tre raka förluster. De kanske vinner om jag ändå går? Vakten skrattar och säger att “Ja, om du skulle varit där fem så börjar det ju va ett tag sen”.
Innerst inne vill jag ju vara med om den här euforin som jag vet händer i sudden. Jag och min pappa har lyckats träffa rätt och vara på plats när Skellefteå avgjort ett antal slutspelsmatcher i sudden: Forsell mot Växjö, Petterström mot Djurgården. Det är minnen man sen bär med sig resten av livet, särskilt när det delas med ens pappa.
Jag går till min plats och sätter mig ner. Domaren blåser igång sista perioden. Skellefteå tar sig direkt in i zonen, är orädda och direkta i sitt spel. Jonathan Pudas sköt ett skott i undersida ribban i den fjärde perioden, alltså en centimeter från att bli hjälte i den tidigare perioden.
Skellefteå Kraft Arena exploderar efter Jonathan Pudas avgörande ?? Vad säger ni om målet? pic.twitter.com/TytRY9XPeC
— C More Hockey (@cmorehockey) April 9, 2023
Nu får han ett perfekt pass. Och man bara känner i hela kroppen att NU. HÄNDER. DET! Det är lite som i en trafikolycka då det verkligen är som att tiden står stilla, allt saktas ner. Jonathan Pudas skjuter så hårt så Jhonas Enroth är helt chanslös, trots fri sikt. Hela hallen exploderar. Jag skriker och omfamnar killen som sitter till höger om mig. Jag har ingen aning vem han är, vad han heter. Men där och då var vi hockeybröder. Det blev en hård och innerlig segerkram.
Vartenda hårstrå på kroppen ställer sig givakt. I tre och en halv timme har vi suttit här och sett världens mest ojämna 2-2 match tillslut avgöras 40 sekunder in i den femte perioden. Spelarna tackar Västra stå och passerar E-sektionen där jag sitter. Pudas kommer och drar igång publiken. Hallen vibrerar av eufori.
Jonathan Pudas blev hjälte för Skellefteå: "Det här förtjänade vi"?? pic.twitter.com/76GabIXQ4b
— C More Hockey (@cmorehockey) April 9, 2023
Jag börjar gå mot nästa del av kvällen. På väg ut från arenan så fortsätter jag prata med folk jag aldrig någonsin träffat. Alla småsamtal börjar med fraser som: “Jag trodde aldrig de skulle göra det där målet” eller “Gud vad härligt!”. Tillsammans med 5800 andra beger jag mig segerrusigt från arenan. Alla är vi som barn på julafton.
Det är ju bara en sport? Eller? När jag möter upp min dejt har jag bränt så mycket energireserver så jag kan inte ens förmå mig att vara nervös. Jag konstaterar krasst att idrott ju ibland kan vara världens viktigaste oviktiga sak. För det här minnet kommer jag bära med mig i många, många år.
Och sedan fortsätter resten av kvällen. Med samtal med en kvinna jag aldrig heller träffat tidigare. Och precis som med Skellefteås slutspel så väntar jag med spänning på vart det här tar vägen framöver.
Men jag känner på mig att 2023 blir ett magiskt år.
