En upplaga värdig min kärlek!
Vissa saker har under historien etablerats som sanna. Invaderar du Ryssland förlorar du när vintern kommer. Enväldiga härskare tenderar att bli maktfullkomliga. Skellefteå vinner mot Luleå.
Jag har naivt trott att det ska göra mindre ont med åren. Inför slutspelet försökte jag distansera mig från allt vad hopp innebär. Luleås grundserie var inte den bästa. Skellefteå hade fyllt på laget under säsongen, medan Luleå tappade viktiga kuggar. Det skulle bara kunna sluta på ett sätt. Nu sitter jag ändå här lika besviken som så många gånger tidigare.
Tänk om, tänk om, tänk om. Under seriens gång har jag pratat med vänner som ojat sig över allt från Klasens missade chanser i match ett till Luleås tappade ledning i match sex. Låt oss inte gå in i den fällan – det blir bara värre. Tänk istället om Skellefteå hade haft lite mer tur med sina chanser i match två och tre. Då hade Luleå kanske varit utslagna efter fyra raka, och kärleken för denna upplaga hade aldrig uppstått för mig.
Idrotten är en tuff bransch. Varje år lyckas ett lag vinna. Innebär det att övriga lag har förlorat? Kanske, men inte nödvändigtvis. För mig är det viktigaste i slutändan att den för säsongen aktuella upplagan av Luleå kan rättfärdiga min kärlek till klubben. Det har årets upplaga lyckats med, även fast det tog tid.
Under grundseriens gång fanns mycket att ondgöra sig över. Efter en någorlunda lovande inledning tog laget aldrig fart. Jag hade länge svårt att känna det lilla extra för laget på isen. Det såg inte ut att bli en årgång som jag i framtiden kan minnas med värme. I slutspelet kom det dock att ändras.
Laget uppvisade verkligen karaktär. Att som nederlagstippade ta ett starkt Skellefteå till sju matcher är inte så bara. Luleå gjorde det på finast tänkbara sätt. Det var ett lag som uppvisade karaktär och spelare som offrade sig för varandra. Tyrväinen, Engsund, DeSousa. Listan kan göras lång över spelare som uppvisade kämpaglöd i denna serie. Avslutningen på serien var inte den bästa, men jag tar hellre med mig de tidigare insatserna.
Samtidigt ska jag väl inte vara sämre än att jag lyfter på hatten för Skellefteå. Det gör såklart extra ont att förlora mot laget från Västerbotten. Å andra sidan får jag finna tröst i att det inte berodde på att Luleå var dåliga, utan snarare att Skellefteå var bra. Sett över sju matcher förtjänar rimligtvis Skellefteå att gå vidare. Precis som Luleå hade förtjänat det om vi vunnit den sista matchen. All heder till Skellefteå som gav det lilla extra för att ta hem serien.
Ytterligare en del av mig dör när jag tänker på spelare som Fabbe och Olausson. Var detta den sista insatsen av herrarna som presenterat vårat gäng hedersamt i så många år? Det återstår att se, men om så är fallet kan jag inte annat än tacka för all glädje grabbarna har bringat mig under trista vinterkvällar.
Nåväl, snart börjar uppladdningen för nästa säsong. Ledningen har kommit med positiva besked gällande ekonomin, vilket de ska ha all heder för. Lovande att ”Bulan” pratar om lagets bristande bredd. Det lovar gott inför kommande silly season. Jag hoppas att nästa säsongs lag lyckas med samma bedrift som årets - vinna min kärlek. Det skulle inte direkt försämras deras chanser om de gjorde det genom ett guld. Laget ligger redan på plussidan genom att Tyrväinen är under kontrakt. Skulle en invasion av Ryssland, en enväldig härskare eller en seger mot Skellefteå vara möjlig är han nog den första och viktigast pusselbiten.
