Ett långsamt farväl till slutspelsfesten
Förväntningarna på Skellefteå inför denna säsong har varierat över tiden. Inför säsongen brandskattades Skellefteå hårt på framträdande spelare. Jag såg därför Skellefteå som ett lag som inte skulle konkurrera om guldet. För mig var Färjestad det givna guldkandidaten. Men under säsong fick jag anledning att omvärdera min uppfattning både om Skellefteå och Färjestad. Men säsongen slutade till sist som först förväntat.
Skellefteå fann snabbt en ny vinnande väg trots att laget bytt både huvudtränare, och tappat ett antal ledande spelare till NHL eller KHL. Skellefteå gick fram som en murbräcka under större delen av serien men tappade lite styrfart under slutet av serien. Färjestad gjorde tvärtom – pendlade mellan högt och lågt fram till slutet av grundserien. Vilket ledde till ett tränarbyte - och där gick Skellefteå och Färjestads säsonger skilda vägar, och gav förhandstipset ett uppsving.
Rickard Wallin avpolleterade Johan Penneborn från laget med god effekt – Färjestad fick genast ordning på ett namnkunnigt lag och knep sjätteplatsen med Tomas Mitell som ny tränare. Och kom in som ett pånyfött lag - och vann första matchen i Skellefteå och tog ett tidigt grepp om matchserien som Skellefteå aldrig tog sig ur.
Är kvartsfinalsförlusten ett fiasko?
Är Skellefteås säsong mot bakgrund av detta ett fiasko? Nej, det är det inte. Är det ett stort misslyckande? Det är definitivt med bakgrund av det lag vi såg större delar grundserien. Skellefteå fick inte ihop laget när det betydde som mest – och det som var Skellefteås styrkor i grundserien blev Skellefteås svagheter i slutspelet.
Det var en uddlös offensiv, mediokert boxplay, och svagt målvaktsspel som fällde avgörandet - tillsammans med individuella misstag som man inte har råd med i en tight kvartsfinalserie. Grundseriens fyra vinster visade sig helt sakna betydelse - när nya förutsättningar ruckar på styrkeförhållandet
Kanske blev Skellefteå undermedvetet överraskade av att möta ett helt nytt Färjestad? Kanske var marginalerna ständigt på fel sida. Men alldeles oavsett dessa faktorer var Skellefteå totalt sett för bleka i sin egen prestation.
Vad saknade Skellefteå mer specifikt? Framförallt saknades en förstacenter som kan driva en enhet med Joakim Lindström och Oscar Möller. Oavsett vikare på denna centervakans – kunde ingen fylla det tomrum Pär Lindholm skapade, och nu fyller igen. Det är den ena orsaken.
Den andra är Skellefteås avsaknad av fysisk på backsidan. Petter Granberg behöver en jämlik back som är rustad för slutspelshockey. En back som kan stå upp och matcha spelet i fem mot fem. Den behöver inte vara sevärd eller kreativ. Tvärtom får den gärna spela sarg ut och mangla allt i sin väg.
Framtiden då?
Framtiden då? Den ser trots allt ljus ut. Skellefteå har bärande spelare på kontrakt, och har Pär Lindholm på kontrakt. Förhoppningsvis blir succékedjan med Hugg-Johnsson Karlsson intakt, även om Linus skriver NHL-kontrakt. Med dessa spelare i laget finns det förutsättningar för att formera två producerande kedjor framåt.
Kvar finns också Gustaf Lindvall som förstamålvakt – och Jonathan Pudas - som SHL:s bästa back, och ovärderlig pådrivare. Kan Erik Forssell skruva om lagbygget med mer slutspelskaraktär – och kan tränartrion utvärdera säsongen i sin helhet, då kommer Skellefteå stärkt ur denna säsong. Och då finns all anledning till att hockeysolen som gick ner i Karlstad åter syns i Skellefteå till hösten.
